av semantiskt laddade fi gurnamn i skönlitterära texter
Grażyna Pietrzak-Porwisz
Jagellonska universitetet, Kraków
The present article deals with translating proper names in literary texts. The primary function of proper names is to refer to unique entities, however in literary texts they serve another im- portant functions. Besides individualizing the characters, they may convey important allusive and symbolic meanings. As proper names raise culture-bound connotations, they demand spe- cial attention in translating them from one culture into another. The article focuses on transla- tion techniques adopted in translating semantically loaded names of literary characters. The analysis is based on examples selected from Polish translations of Swedish novels. It shows that translators adopt various techniques such as literal translation, substitution, transference, transference combined with en explanatory footnote, transference combined with literal trans- lation and omission. The analysis indicates that translators generally are successful in their attempts to convey the semantic value of proper names into the target text.
1. Inledning
Egennamn är en språklig företeelse som har studerats inom olika discipliner – de har undersökts bl.a. av lingvister, fi losofer, logiker och litteraturvetare. Inom språkvetenskapen utforskas egennamn inom onomastiken. Onomastikens mest etablerade områden är antroponymi och toponymi (personnamns- och ortnamns- forskningen). Antroponymin sysslar huvudsakligen med förnamn, släktnamn och binamn på personer och har traditionellt undersökt personnamnens etymologi, spridningsvägar, utbredning och användning under olika tider. Toponymin har tjänat framför allt språkhistoriska och bebyggelsehistoriska ändamål. Senare har både antroponymin och toponymin utvecklats i en socioonomastisk riktning, där utgångspunkten är namnbrukarnas perspektiv (Schybergson 2010: 3). I litteratur- vetenskapen studeras egennamn under benämningen litterär onomastik som i sin tur undersöker den roll som främst personnamn och ortnamn spelar i skönlitterära texter. Denna gren inom onomastiken inbegriper systematiska studier av namn- förrådet och namnens funktioner hos enskilda författare (Svedjedal 2004: 53–55).
På senare år har man också uppmärksammat egennamn inom den översätt- ningsvetenskapliga forskningen (se t.ex. Englund Dimitrova 2001; Skibińska
2000; Bertills 2003; Dymel-Trzebiatowska 2006; Bryll & Sikora 2008; Lewicki 2010; Hejwowski 2012). Efter den så kallade kulturella vändningen inom över- sättningsteorin på 1980-talet har man ägnat talrika studier åt den kulturella kon- textens roll i översättningsprocessen. Egennamn betraktas mot den bakgrunden som en undertyp av kulturella referenser då de syftar på objekt specifi ka för en språk- eller kulturgemenskap (Newmark 1981: 70). Man har övergett den inom lingvistiken rådande uppfattningen att namn huvudsakligen utgör etiketter på i sammanhanget unika referenter och att de därmed saknar lexikalisk betydelse (jfr t.ex. Teleman et al. 1999: 116; se bl.a. Hejwowski 2012: 11–14 för diskus- sion kring lingvistiska perspektiv på egennamn). Tvärtemot de traditionella de- fi nitionerna används egennamn med olika syften och kan uppbära talrika kon- notationer. Dessa konnotationer blir särskilt tydliga då man försöker överföra egennamn till andra språk och därmed till nya kulturella kontexter.
Egennamnens vikt i litterära texter återspeglas i de livliga diskussioner som utbrutit kring vissa översättningar, t.ex. av J.R.R. Tolkiens The Hobbit, The Lord of the Rings samt av J.K. Rowlings Harry Potter. De lösningar som översättarna tillämpat vid återgivningen av egennamn i dessa texter har väckt kraftiga känslor och respektive versionerna har funnit både ivriga anhängare och motståndare (se t.ex. Östberg 2004; Sundqvist 2009). Detta beror på att egennamn vid sidan av sin primära identifi erande uppgift ofta fyller fl era andra funktioner. De ger lokal- färg och tidsförankring åt framställningen, bidrar till en karakteristik av namn- bäraren (t.ex. pekar på dennes nationalitet och sociala status, beskriver yttre och inre egenskaper), skapar stämning och förmedlar allusioner till olika förete- elser (Rūķe-Draviņa 1983: 232; Svedjedal 2004: 60; Hejwowski 2012: 15–16).
Många namn i litterära texter är avsiktligt valda, laddade med symboliska betyd- elser och semantiskt genomskinliga. I skönlitteraturen fi nns många exempel på namn med en uppenbar semantisk laddning, t.ex. Fru Dygd, Pennskaftet, doktor Glas, Bröderna Lejonhjärta och Pelle Svanslös. Ett berömt exempel på litterär användning av egennamn som till och med uppbär hela textens konstruktion är Tjechovs novell Hästnamn. Huvudfi guren i novellen plågas av olidlig tand- värk och hans närmaste beslutar att tillkalla en gammal man som kan bota den sjuke. Det visar sig emellertid att ingen kommer ihåg vad mannen heter. Till slut konstaterar man att det handlar om ett vanligt namn som associeras med hästar, varför en hel kavalkad med ett fyrtiotal namn med semantisk koppling till hästar nämns innan man kommer på det eftersökta namnet Ovsov, som på svenska får motsvarigheten Havrén (efter Rūķe-Draviņa 1983: 242–244).
Syftet med föreliggande uppsats är att presentera de tillvägagångssätt som till- lämpas vid översättning av personnamn i litterära texter. Dessa tillvägagångssätt kallas fortsättningsvis för översättningstekniker (jfr Hejwowski 2012). Under- sökningsmaterialet utgörs av ett tiotal översättningar av svenska romaner till polska (se källförteckningen). På grund av materialets omfattning begränsas framställningen till semantiskt laddade fi gurnamn som utnyttjas av författarna som karakteriseringsmedel, som symbolbärare och som stilmedel. Översätt- ningsteknikerna kommenteras utifrån namnens funktioner i källtexten och med
avseende på den uppnådda effekten i måltexten. Analysen har kvalitativ inrikt- ning eftersom antalet anförda exempel knappast tillåter några slutsatser av kvan- titativ karaktär.
2. Översättningstekniker vid återgivning av semantiskt laddade egennamn
I översättning av brukstexter ges det tydliga riktlinjer för hur man ska gå tillväga med egennamn som i princip bör lämnas oöversatta för att möjliggöra identi- fi eringen av deras referenter (Kierzkowska 1991: 46–47). I litterära texter före- kommer dock egennamn i andra funktioner än den refererande, varför översätt- ning av denna kategori visar sig vara både önskvärd och nödvändig. Egennamn i skönlitteraturen används ofta avsiktligt för att framkalla en viss effekt hos mot- tagaren och uppbär därmed specifi ka konnotationer. Översättaren får i sådana fall söka efter en motsvarande namnform med likvärdig semantisk laddning.
Nedan följer en översikt av de tekniker som översättarna av de undersökta text- erna har tillämpat för att uppnå detta mål.
2.1 Direkt översättning
I många fall beslutar sig översättare för direkt översättning (jfr Svane 2002:
97) av semantiskt laddade, genomskinliga egennamn. Denna teknik används vid namn som i något avseende karaktäriserar fi gurerna i den översatta texten – an- tingen avser karakteristiken fi gurernas egenskaper eller deras utseende, som i exempel (1) och (2).
(1) Jag minns inte vilken som var först – Barnen från Frostmofjället eller Sot- lugg och Linlugg. Eller fi lmen om tandtrollen Karius och Baktus. (BM: 84) Nie pamiętam, który był pierwszy. Dzieci z gór Frostmofjället czy Czarnu- szek i Linuszek. Czy fi lm o niszczących zęby trollach – Próchniaczku i Bakte- ryjce. (BMö: 114)
(2) Han kallades Sköret på grund av sitt lockiga rödblonda hår […]. (SW1: 110) Miał przezwisko Hubka z racji kędzierzawych rudoblond włosów […].
(SW1, ö1: 119)
Nosił ksywkę Plerez, którą zawdzięczał kręconym, rudawym […] włosom.
(SW1, ö2: 125)
I exempel (1) uppträder fyra personnamn. De första två anspelar på fi gurernas utseende genom att beskriva färgen på deras hår. Sotlugg har återgivits på polska med hjälp av en beteckning avledd av ordet czarny ’svart’ och uppvisar därmed ett semantiskt samband med originalnamnet i vilket färgen implicit beskrivs med ordet sot. Det andra namnet består av den reproducerade svenska kom- ponenten lin och den polska diminutiva ändelsen –uszek som är analog med
ändelsen i det förstnämnda polska namnet. De övriga två namnen – Karius och Baktus – har fått diminutiva motsvarigheter avledda från de polska orden för karies respektive bakterie. Det karakteriserande innehållet hos namnen anförda i exempel (1) har således återgivits på polska med undantag av det något diffusa namnet Linuszek.
Tillnamnet Sköret i exempel (2), som anspelar på namnbärarens frisyr (skör betyder ’hår’ i slang), har fått två översättningar. I det första fallet har översät- taren av allt att döma utgått ifrån att namnet Sköret syftar på ett tändmedel som består av halvbränt linne, varför hon har använt sig av ett polskt ord med bety- delsen ’fnöskticka’. Denna lösning kan väcka förvåning hos läsaren då motiva- tionen för öknamnet samtidigt avslöjas i textpassagen (alternativt kan man tänka sig att översättaren utgick ifrån att den polske läsaren skulle associera namnbära- rens hårfärg med färgen på en ticka). Motsvarigheten i den andra översättningen utgörs däremot av en kortavledning till en något gammaldags vardaglig beteck- ning för en längre bakåtkammad herrfrisyr, plereza. Substantivet har fråntagits den avslutande bokstaven ”a” så att ordet får en maskulin ändelse. Den andra översättningen får bedömas som mer lyckad än den föregående eftersom den på ett tydligare sätt framhäver anspelningen på frisyren.
Vid binamn, då tillnamnet fogas ihop med ett förnamn, bibehåller översättare det svenska förnamnet oförändrat, medan binamnet, som ofta vid sidan av sin karakteriserande funktion används för att skapa en komisk effekt, får en direkt översättning (exempel 3–10).
(3) Överläkaren [...] kallades för Sprut-Jonas [...]. (BM: 103) Ordynator [...] nosił przydomek Jonas-Szpryca [...]. (BMö: 139)
(4) Kalle i Kröken (MK: 94) Kalle na Zakręcie (MKö: 99) (5) Trä-Gustav (HN: 25) Drewniany Gustaw (HNö: 20) (6) Röv-Enok (HN: 22) Dupa-Enok (HNö: 17)
(7) Lasse Snedtrut (HN: 80) Lasse Krzywa Gęba (HNö: 68) (8) Tok-Raffe (HN: 80) Raffe Wariat (HNö: 68)
(9) Kanon-Berra (HN: 27) Armata Berra (HNö: 22) (10) Dubbel-Anton (HN: 83) Podwójny Anton (HNö: 70)
I exempel (3) anspelar tillnamnet på namnbärarens yrkesroll genom att utpeka ett typiskt attribut i sjukhusvärlden. Den polska varianten, en vardaglig beteck- ning för spruta, återger namnets semantik och råkar dessutom likna utgångsnam- net i fonetiskt avseende. De övriga öknamnen i de ovan presenterade exemplen (4 – 10) har också översatts med motsvarigheter som uppvisar samma semant- iska innehåll som namnen i förlagorna och får därför bedömas som lyckade lös- ningar. Man kan dock anmärka på formen hos några ekvivalenter och påpeka in- konsekvensen hos översättarna som i exempel (6) och (9) där huvudnamnen och binamnen uppträder i omvänd följd med tanke på de polska normerna. Dessutom har namnet i exempel (6) av någon anledning fått behålla bindestrecket medan de övriga inte gör det, vilket är förenligt med de polska stavningsreglerna.
Ett exempel på en i sin tur misslyckad översättning med tanke på binamnets funktion i texten utgörs av textpassagen i (11).
(11) Det är hon som leder utfrusningen, det är hon som styr mobbningen, får hela klassen att vända sig mot honom.
Erik med fl inet. Erik med negerläpparna.
Erik den läspe och halte. (JG: 137)
Specjalnie go prześladuje, żeby cała klasa się od niego odwróciła. Ten Eryk szyderca. Eryk z ustami jak Murzyn. Eryk jąkała i kuternoga. (JGö:
128)
Namnet Erik har försetts i detta textstycke med tre karakteriserande epitet, var- vid den sista alluderar till den medeltida svenska kungen Erik XI, kallad den läspe och halte. Översättaren har uppenbarligen missat denna anspelning och översatt namnet utan att använda sig av den i polskan vedertagna motsvarigheten Eryk Sepleniący i Chromy. På det sättet förlorar textpassagen sin alluderande karaktär i målspråkstexten.
I exempel (12) förekommer efternamnet Fröjd som är semantiskt transparent och utnyttjas till att skapa en komisk effekt. Namnet väcker en viss munterhet hos personen som får höra det och den efterföljande repliken anknyter på ett skämtsamt sätt till det ”optimistiska” innehållet i namnet genom användning av det semantiskt besläktade ordet glädjande.
(12) [...] Och just då ringde telefonen.
Han tvekade ett ögonblick, tömde därefter glaset, gick in i sovrummet och svarade.
– God dag. Jag heter Fröjd.
– Det var ju glädjande. (SW2: 182) [...] I wtedy właśnie zadzwonił telefon.
Wahał się przez chwilę, potem jednym łykiem opróżnił kieliszek i poszedł do sypialni odebrać telefon.
– Dzień dobry. Nazywam się Radość.
– Cieszę się. (SW2, ö2: 189)
För att återge den komiska effekten i originaltexten har översättaren valt polska motsvarigheter ur samma semantiska fält. Det polska efternamnet kan översät- tas tillbaka som ”Glädje” och i den åtföljande polska repliken fälls orden ”Det glädjer mig”. Man kan dock anmärka att den polska motsvarigheten låter lite konstruerad – om översättaren valde t.ex. ordet ”Frajda” (nöje), skulle textpas- sagen låta ännu roligare och dessutom skulle det polska efternamnet likna det svenska i ljudmässigt avseende p.g.a. gemensam etymologi.
2.2 Ersättning med ett målspråkligt egennamn
Vid översättning av semantiskt laddade personnamn tillämpas också tekniker som kan sammanfattas med den övergripande termen ersättning (jfr Hejwowski 2012: 20). Denna överföringstyp är vanlig i översättningar av barnlitteratur där det är en vedertagen praxis att man med tanke på mottagarens perceptionsmöjlig- heter modifi erar utländska namn för att tona ner textens exotiska karaktär.
Motsvarande polska namn brukar fonetiskt likna utgångsnamnen, varvid man ofta använder förnamn i diminutiva former (Adamczyk-Garbowska 1988).
Exempelvis får huvudfi guren i Sandvargen av Åsa Lind, Zackarina, heta på polska Karusia. Det polska namnet är en diminutivform av förnamnet Karina som i sin tur uppvisar grafi ska och fonologiska likheter med fl ickans namn i förlagan.
Vid semantiskt laddade namn kan ersättningen med målspråkliga egennamn ske utan att dessa uppvisar yttre likheter eller semantiska förbindelser med ur- sprungsnamnet. Så är fallet med Mårran i Muminböckerna som på polska het- er Buka. Mårran är en spökaktig, fruktad fi gur, vars namn anses ha samband med verbet morra (Bertills 2003: 93). Mårran ger ifrån sig tjutande ljud så det svenska namnet är karakteriserande. Den polska motsvarigheten anknyter inte till de ljud som Mårran producerar utan till en fi gur ur den slaviska mytologin som representerar en ond kraft (www.). Det polska namnet är således också ka- rakteriserande, om än ur en annan synvinkel. En liknande lösning har använts vid översättningen av namnet Hemulen i Muminböckerna. Hemul är bland an- nat en juridisk term, men ordet förekommer också i den överförda betydelsen
’riktighet’. Hemulen är en ordentlig och pedantisk fi gur och dess namn anknyter till denna betydelse (Bertills 2003: 116–117). På polska heter fi guren Paszczak, vilket innebär att karakteristiken i översättningen har förskjutits från dess egen- skaper till utseendet. Paszczak betecknar nämligen ett väsen med ett stort gap, något som överensstämmer med fi gurens utseende.
De ovannämnda ersättningarna har lett till betydelseförskjutningar som re- sulterar i att de polska motsvarigheterna inte uppvisar något semantiskt samband med originalnamnen. I Muminböckerna förekommer det också ersättningar med namn som håller sig inom samma semantiska fält. En dylik betydelseförskjut- ning kan observeras i återgivningen av namnet Sniff som bildats av det ljudhärm- ande verbet sniffa (Bertills 2003: 110). Den polska ekvivalenten Ryjek betecknar
’liten nos’ och uppvisar således ett metonymiskt semantiskt samband med det ursprungliga namnet.
Ersättning av svenska personnamn med utpräglat polska motsvarigheter före- kommer ofta i kontexter då namnet antingen symboliserar en personlighetstyp eller ingår som komponent i en ordlek. Det förstnämnda fallet representeras av exempel (13).
(13) Man är fan gift med duktiga Annika. (ÅL2: 97)
Pomyśleć, że ożeniłem się z Ludwisią Porządnisią! (ÅL2ö: 105)
Duktiga Annika är en titelfi gur skapad av Elsa Beskow och namnet används i det citerade stycket på ett skämtsamt sätt som en beteckning för en något be- svärlig ordningsälskande kvinna. Översättaren hade ingen vedertagen ekviva- lent till buds på polska och skapade sin egen motsvarighet: förnamnet uppträ- der i diminutiv form och rimmar med det åtföljande substantiverade attributet med betydelsen ’ordningsam kvinna’. Det expressiva suffi xet -isia uttrycker en skämtsam, något nedlåtande attityd till namnbäraren. Den polska ekvivalenten låter lika roligt som originalnamnet och uppfyller samma funktion.
I nedanstående exempel (14) används två förnamn föregångna av tillnamn.
De samhörande namnformerna har en skämtsam framtoning, vilket också fram- hävs genom allitteration.
(14) Är det Matfriar-Mårten som är ute och far? [... ] – Eller kanske Diskar-Dennis? (ÅL2: 140) Czyżby odwiedził nas zalotnik Zak? [... ] – A może Zmywająca Zmora? (ÅL2ö: 149)
Hos de polska motsvarigheterna kan man observera vissa semantiska förskjut- ningar – matfriare har blivit till friare, förnamnet Mårten har bytts mot det något för polskan exotiska Zak och förnamnet Dennis har ersatts med ett namn som bildats av ett vanligt appelativum med betydelsen ’mara’. Tack vare dessa modi- fi eringar behåller namnen i den polska textpassagen sin skämtsamma karaktär och att alla de fyra komponenterna allittererar får betraktas som en slags bonus.
I styckena (15) och (16) ingår fi gurnamnen som komponenter i språklekar som består i att egennamnet förvrängs genom att byta ut en bokstav – en åtgärd som radikalt förändrar betydelsen för att åstadkomma en komisk effekt.
(15) I hobbyrummet bor familjens dvärgkanin. Kaninen heter Plutten.
De kallar den för Prutten. (JG: 22)
W gabinecie rodziny Lindström mieszka królik miniaturka. Nazywa się Ścinek. Nazywają go Bździnek. (JGö: 21)
(16) Det skedde under en kristendomslektion för en vikarie som hette Stengård, men som allmänt kallades för Stenhård, eftersom han var sån. (HN: 169) Stało się to na lekcji religii u Brytwy, na którego wołaliśmy „Brzytwa”, bo był wyjątkowo ostry. (HNö: 141)
De polska motsvarigheterna till egennamnen har valts med avseende på de lexi- kala strukturerna som möjliggör modifi kationer hos namnen tack vare vilka man kan uppnå samma stilistiska effekt som i förlagan. I båda fallen har ersättnings- tekniken gett lyckade resultat. I exempel (15) ersätts Plutten med det polska ordet för små överblivna tyg- eller pappersbitar som fonetiskt liknar motsvarig- heten till det andra namnet. Det senare namnet kan översättas tillbaka som ”liten prutt”, vilket stämmer bra överens med innebörden hos motsvarande namn i förlagan. I exempel (16) har översättaren infört ett namn som i fortsättningen ändras till det polska ordet för rakkniv och som används metaforiskt om stränga
personer. Den formella likheten mellan de svenska namnen återges således på ett liknande sätt i målspråkstexten.
I nästa exempel (17), där ersättning har tillämpats, utnyttjas i ordleken efter- namnet Storm vars betydelse lätt associeras med blåst. Den skämtsamma upp- maningen i den efterföljande repliken anknyter till dessa associationer.
(17) Ibland busringde klasskamraten och jag. Slog upp folk som hette Storm på Storgatan. När den uppringde sa att det var det, sa vi: ”Håll i hatten då”, och slängde på luren. (BM: 163)
Czasami płatałyśmy z koleżanką telefoniczne fi gle. Wyszukawszy w książce telefonicznej osobę o nazwisku Kowal, dzwoniłyśmy do niej i pytałyśmy:
„Czy to Kowal na Storgatan?”. A kiedy nagabywany odpowiadał twierdząco, krzyczałyśmy: „No to kuj żelazo, póki gorące!”, po czym rzucałyśmy słuchawkę. (BMö: 227)
Den polska översättaren har bytt ut namnet Storm mot ett polskt med betydelsen
‘smed’. I den skämtsamma repliken uppmanas namnbäraren att ”smida järnet medan det är varmt”. Ordleken har bevarats tack vare tillämpningen av en lik- nande språklig mekanism, dvs. associationer inom samma semantiska fält som efternamnet och repliken bygger på.
2.3 Direkt återgivande
Direkt återgivande utan några ändringar (jfr Svane 2002: 96) är en självklar teknik då personnamnen endast används i refererande eller identifi erande syfte.
Vid namn som uppfyller stilistiska funktioner genom att man utnyttjar deras semantiska potential i språklekar, får översättare överväga andra lösningar som direkt översättning eller ersättning (se ovan). I nedanstående exempel (18 och 19) har översättarna dock bibehållit de ursprungliga namnen trots deras uppen- bara semantiska laddning som avser att framkalla en komisk effekt hos textens mottagare.
(18) God dag. Jag heter Fröjd.
– Det var ju glädjande. (SW2: 182) – Dzień dobry. Nazywam się Fröjd.
– Bardzo mi miło – powiedział Kollberg […]. (SW2, ö1: 238)
(19) ”Jävlar i helvete”, sa Benny och gapade som om han satt hos tandläkare Slaktarsson och väntade på borren. (HN: 26)
– Ja pierdolę – powiedział Benny i otworzył szeroko usta, jakby siedział na fotelu u dentysty Slaktarssona […]. (HNö: 21)
På grund av att namnen har lämnats kvar i oförändrad form går målspråksläsaren miste om den komiska anspelningen på namnet i repliken i exempel (18) samt missar den skämtsamma poängen med tandläkarens namn i exempel (19).
2.4 Direkt återgivande med förklarande kommentar
Då Svane diskuterar direkt återgivande med förklarande kommentar, avser hon fall då ett oförändrat originalnamn åtföljs av ett förklarande tillägg i brödtexten eller av en direkt översättning av generisk term, t.ex. då det franska namnet Notre-Dame översätts till svenska som Notre Damekyrkan (Svane 2002: 96).
Vid semantiskt laddade personnamn är tillfogande av en förklaring till det bi- behållna originalnamnet en lösning som ger översättaren möjlighet att bibringa målspråksläsaren en uppfattning om de konnotationer som namnet väcker.
I det analyserade materialet sker detta oftast i form av en textextern förklaring placerad i en fotnot, som i exempel (20) och (21).
(20) Byråns egen farbror Melker. (ÅL2: 38) Będę w fi rmie wujkiem Melkerem*.
*Wujek Melker – tragikomiczna postać z popularnego serialu telewizyjne- go My na wyspie Saltkråkan, do którego scenariusz napisała Astrid Lind- gren. Symbol dobrodusznej ofermy życiowej. (ÅL2ö: 40)
(21) Vad det inte någon här i byn som hette Slark? frågade hon. Efter föräldrar- nas idol Slark Gable? (ÅL1: 129)
– A czy to w tej wsi mieszkał chłopak o imieniu Slark? – zapytała. – Na cześć idola rodziców, Slarka Gable*?
* W języku szwedzkim „c” na początku wyrazu wymawia się najczęściej jako „s”. (ÅL1ö: 124)
I exempel (20) uppges i fotnoten att fi guren farbror Melker är känd från teve- serien Vi på Saltkråkan med manus av Astrid Lindgren samt att han symboliserar en godhjärtad odåga. I fotnoten i (21) förklarar översättaren förvrängningen av förnamnet på den kände skådespelaren Clark Gable genom att ange den fone- tiska orsaken till modifi eringen av idolens namn. Tack vare översättarens an- märkningar får läsaren den information som är nödvändig för förståelsen av de citerade styckena.
Medan man kan tänka sig andra lösningar vid översättning av namnen i ex- empel (20) och (21) – t.ex. en hyperonym i stället för farbror Melker, respek- tive en ”förpolskad” förvrängning av skådespelarens förnamn – fi nns det fall då det knappast fi nns en annan utväg än förklaringar i fotnoter, t.ex. då egennamn som genomgående används i en text utan att väcka några speciella associationer, uppträder i ett nytt sammanhang där dylika associationer oväntat dyker upp (ex- empel 22 och 23).
(22) Tjena Knutte. Kihlgårds ansikte sprack upp i ett godmodigt leende när han fi ck syn på Knutas bakom skrivbordet.
Knutas skakade hand och höll god min. Martin Kihlgård var den ende som kommit på tanken att kalla honom för det vedervärdiga smeknamnet. (MJ:
171)
– Siemanko, Knutte! – twarz Kihlgårda rozpromienił dobroduszny uśmiech, kiedy zobaczył Knutasa za biurkiem.
Knutas przywitał się i zrobił dobrą minę do złej gry. Martin Kihlgård był jedynym człowiekiem, który wpadł na pomysł, aby zwracać się do niego, używając tego okropnego przezwiska*.
*Knutte oznacza też członka motocyklowych gangów odzianych w skó- rzane skafandry (przyp. tłum.). (MJö:197)
(23) Ingenting är slut, Hjelm.
Han la ifrån sig hjälmen och var Paul. Bara Paul. (AD:105) Nic się nie kończy, Hjelm.
Zdejmuje hełm i jest Paulem. Już tylko Paulem.*
*Hjälm (szw.) – hełm. (ADö:104)
I exempel (22) råkar tillnamnet Knutte bildat till efternamnet Knutas associeras med en homonym beteckning för medlem i motorgäng, vilket förklaras i fot- noten. I nästa fall (22) utgörs svårigheten som motiverar förklarande tillägg av att fi gurens efternamn Hjelm är homofont med ordet hjälm, något som utnyttjas i styckets ordlek. I båda exemplen förklarar översättarna i fotnoterna betydelser- na hos de ord som utgör homonymer till personnamnen för att göra målspråkslä- sarna medvetna om de konnotationer som de annars skulle missa.
Homofoni förekommer också i exempel (24) där uppradandet av olika nega- tiva känslor väcker associationer till vrede, vilket i sin tur gör att man kommer på det i sammanhanget viktiga namnet Wrede. Egennamnet har behållits i över- sättningen och betydelsen hos ordet vrede har förklarats i fotnoten.
(24) Åren går, såren läks, men samtidigt ökar lagret av misstro, insikt, förvir- ring, vanmakt…
– Wrede! gapade Hjelm och reste sig häftigt upp.
– Ja, det också, sa Holm och såg förvånat på honom.
– Nej, nej, Wrede. Dubbelve. Jonas Wrede, Växjöpolisen. (AD: 258) Lata mijają, rany się goją, a w nim wzbiera nieufność, konsternacja,
bezsilność, złość…
– Wrede!* – krzyknął Hjelm i szybko podniósł się z miejsca.
– Tak, to też – powiedziała Holm i spojrzała na niego ze zdziwieniem.
– Nie, nie to. Wrede. Przez ”W”. Jonas Wrede, komenda w Växjö.
* Vrede (szw.) – wściekłość. (ADö: 255)
2.5 Direkt återgivande med direkt översättning
Ett annat sätt att klargöra det för målspråksläsaren dolda semantiska innehållet i ett personnamn är att placera ut dess översättning i brödtexten, i direkt anslut- ning till det oförändrade originalnamnet, vilket är fallet i exempel (25) och (26).
Infogandet av översättningen markeras typografi skt med kommatecken (25) eller kolon (26).
(25) Och pappan?
Han var diversearbetare. Svarten, jag minns det. (MK: 167–8) – A ojciec?
– Niewykwalifi kowany robotnik. Nazywali go Svarten, Czarniawy, pamiętam to. (MKö: 174)
(26) Bollbengan. Han kallades för Bollbengan. (MK: 70)
Bollbengan: Bengan Piłka. Nazywali go Bollbengan. (MKö: 74)
Fördelen med denna teknik är att man fortsättningsvis kan använda endast originalnamnet efter att dess innehåll har blivit klarlagt för målspråksläsaren.
En smidig lösning tack vare vilken man kan ”äta upp kakan och ha den kvar”
– då både originalnamnet och dess översättning fi nns med i måltexten. Denna teknik har dock ett ganska begränsat användningsområde – man kan knappast tänka sig att den skulle fungera i sammanhang där det förekommer språklekar.
2.6 Utelämnande
I det undersökta materialet fi nns endast ett exempel på utelämnande av egen- namn (27). Det märkliga i detta fall är att endast efternamnet har utelämnats medan förnamnet får stå kvar.
(27) ”Jo, jo”, sa Henry. ”Man kan inte döma folk efter namnet. Jag gängade en brud som hette Frida Arschel en gång. I Amsterdam. Hon var inte dum.”
(HN: 45)
Tak, tak – potwierdził Henry. Nie można sądzić ludzi po imionach.
Spotykałem się kiedyś z babką, która nazywała się Frida. W Amsterdamie.
Nie była taka zła. (HNö: 38)
Utelämnandet av den omtalade fi gurens efternamn rubbar informationsstruk- turen i texten och resulterar i att måltextläsaren berövas den information som är nödvändig för att förstå textpassagen. Den polske läsaren ställer sig säkert frågande inför påståendet att man inte ska döma folk efter namnet då endast ett vanligt förnamn utan några speciella konnotationer dyker upp i texten. Åtgärd- en att utelämna efternamnet Arschel kan ha berott på översättarnas slarv eller på ett medvetet beslut som hänger samman med namnets vulgära karaktär då det råkar vara homofont med ordet arsel. Beslutet kan också ha bottnat i brist- ande kunskaper om översättningstekniker. Man kan knappast föreställa sig att efternamnet skulle kunna direktöversättas eftersom ett dylikt namn skulle låta orealistiskt på polska. Däremot hade man i det här fallet kunnat använda sig av ersättningstekniken då polskan inte saknar ”obscena” efternamn.
3. Avslutande anmärkningar
Det framgår av det insamlade materialet att återgivning av personnamn i skönlit- terära verk kan vara en riktig utmaning för översättaren, särskilt då de uppvisar en specifi k semantisk laddning och då man kan skönja en tydlig avsikt bakom användningen av namnet ifråga.
I litterära texter kan egennamn uppträda i olika funktioner som i sin tur deter- minerar på vilket sätt egennamnen återges i översättning. Behovet att översätta egennamn beror till hög grad på den kulturladdning som de uppvisar. Ju mer kulturbundna konnotationer ett namn väcker, desto svårare blir det att överföra dess innehåll till ett annat språk. Översättarens skicklighet sätts också på prov då egennamn används i stilistiska syften, t.ex. i språklekar.
Genomgången av analysmaterialet visar att översättare uppmärksammar svårigheterna med återgivningen av egennamn och att de använder sig av olika tekniker för att bibringa läsaren det implicita innehållet hos namnen. De fl esta av de analyserade exemplen får bedömas som lyckade översättningslösningar – endast i några enstaka fall kan man tala om översättarmissar.
Litteratur
Adamczyk-Garbowska, M. 1988. Polskie tłumaczenia angielskiej literatury dziecięcej:
problemy krytyki przekładu. Wrocław: Ossolineum.
Bertills, Y. 2003. Beyond Identifi cation. Proper Names in Children’s Literature. Åbo:
Åbo Akademi University Press.
Bryll, A. & Sikora, I. 2008. ”Treści kulturowe w dubbingu fi lmów animowanych – strate- gie przekładu osobowych nazw własnych.” Fast & Janikowski 2008. 131–155.
Dymel-Trzebiatowska, H. 2006. ”Lampa z tranu. Nazwy własne w polskim przekładzie baśni Hansa Christiana Andersena.” Przekładaniec 16: 94–106.
Englund Dimitrova, B. 2001. ”Egennamn vid översättning från ryska till svenska: olika problem för olika översättare.” Kronning et al. 2001. 129–137.
Engwall, G. & af Geijerstam, R. 1983. Från språk till språk. Sjutton uppsatser om lit- terär översättning. Lund: Studentlitteratur.
Fast, P. & Janikowski, P. (eds.). 2008. Odmienność kulturowa w przekładzie. Katowice
& Częstochowa: Śląsk & WWSL.
Hejwowski, K. 2012. ”Nazwy własne w tekście literackim – techniki tłumaczenia.” Le- wicki 2012. 11–22.
Kierzkowska, D. 1991. Kodeks tłumacza sądowego. Warszawa: Tepis.
Kronning, H., Norén, C. et al. (red.). 2001. Langage et référence. Mélanges offerts à Kerstin Jonasson à l’occasion de ses soixante ans. Uppsala: Studia Romanica Upsal- iensia.
Kubiński, W. Kubińska, O. & Wolański, T. Z. (red.). 2000. Przekładając nieprzekładalne.
Materiały z I Międzynarodowej Konferencji Translatorycznej Gdańsk–Elbląg.
Gdańsk: Wydawnictwo Uniwersytetu Gdańskiego.
Lewicki R. 2010. ”Niektóre kulturowe aspekty ustalania ekwiwalencji w przekładzie nazw własnych.” Lewicki 2010. 31–38.
Lewicki R. (red.) 2010. Przekład. Język. Kultura 2. Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej.
Lewicki R. (red.). 2012. Przekład. Język. Kultura 3. Lublin: Wydawnictwo Uniwersytetu Marii Curie-Skłodowskiej.
Newmark, P. 1981. Approaches to Translation. Oxford & New York: Pergamon Press.
Rūķe-Draviņa, V. 1983. ”Översättning av personnamn och ortnamn i litterära texter.”
Engwall & af Geijerstam 1983. 230–146.
Schybergson, A. 2010. Att tolka namn i tiden. Om det socioonomastiska greppet. Hel- sinki: Finska, fi nskugriska och nordiska institutionen, University of Helsinki. http://
hdl.handle.net/10138/24331. [Läst 18.1.2013.]
Skibińska, E. 2000. ”Nazwy własne we francuskim przekładzie Prawieku i innych czasów Olgi Tokarczuk.” Kubiński et al. 2000. 157–169.
Svane, B. 2002. Hur översätter man verkligheten? Översättning och tolkning som språk- och kulturmöte. (Rapporter från forskningsprogrammet Översättning och tolkning som språk- och kulturmöte 1). Uppsala: Dept. of Romance Languages, Uppsala uni- versitet.
Svedjedal, J. 2004. ”Almqvist och namnen. En studie i litterär onomastik.” Samlaren 125: 52–77.
Östberg, R. 2004. ”Så ska inte en översättning se ut.” Tolkiens Arda 2.
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art21_1.php#1. [Läst 11.1.2013.]
Sundqvist, K. 2009. Potter eller Krukmakare? Konsten att översätta fantasy – ur ett skoposperspektiv. Opubl. magisteruppsats. Göteborgs universitet, Institutio- nen för språk och litteraturer. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/21715/1/gu- pea_2077_21715_1.pdf. [Läst 11.1.2013.]
Teleman, U., Hellberg, S. & Andersson, E. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Vol.
II: Ord. Stockholm: Norstedts Ordbok.
www. = http://efantastyka.pl/?q=demonologia_slowianska_demony_inne. [Läst 11.1.2013.]
Källtexter och förkortningar
AD = Dahl, A. 2009. Misterioso. Stockholm: Månpocket.
AD ö = Dahl, A. 2010. Misterioso. Övers. D. Górecka. Warszawa: Warszawskie Wydawnictwo Literackie Muza.
BM = Malmsten, B. 2008. Mitt första liv. Stockholm: Pocketförlaget.
BM ö = Malmsten, B. 2009. Moje pierwsze życie. Övers. B. Walczak-Larsson. Kraków:
Wydawnictwo Literackie.
HN = Nesser, H. 1998. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Stockholm: Mån- pocket.
HN ö = Nesser, H. 2006. Kim Novak nigdy nie wykąpała się w jeziorze Genezaret. Övers.
B. Pawłowska & M. Aszyk. Warszawa: Jacek Santorski & Co Agencja Wydawnicza.
JG = Gardell, J. 1992. En komikers uppväxt. Stockholm: Norstedts.
JG ö = Gardell, J. 2005. Dojrzewanie błazna. Övers. I. Jędrzejewska. Warszawa: Czarna Owca.
MJ = Jungstedt, M. 2006. Den inre kretsen. Stockholm: Månpocket.
MJ ö = Jungstedt, M. 2011. We własnym gronie. Övers. E. Wojaczek. Warszawa: Bellona.
MK = Kallentoft, M. 2008. Midvinterblod. Stockholm: Pocketförlaget.
MK ö = Kallentoft, M. 2010. Ofi ara w środku zimy. Övers. B. Pawłowska-Pettersson.
Poznań: Dom Wydawniczy Rebis.
SW 1 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 1998. Brandbilen som försvann. Stockholm: Bokför- laget Pan/Norstedts.
SW 1, ö 1 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 1990. Jak kamień w wodę. Övers. M. Olszańska.
Poznań: Wydawnictwo Poznańskie.
SW1, ö 2 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 2010. Wóz strażacki, który zniknął. Övers. H. Thyl- we. Warszawa: Wydawnictwo AMBER.
SW 2 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 1990. Den skrattande polisen. Stockholm: Bokförlaget Pan/Norstedts.
SW 2, ö 1 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 1973. Śmiejący się policjant. Övers. M. Olszańska.
Warszawa: Czytelnik.
SW 2, ö 2 = Sjöwall, M. & Wahlöö P. 2010. Śmiejący się policjant. Övers. H. Thylwe.
Warszawa: Wydawnictwo AMBER.
ÅL 1 = Larsson, Å. 2004. Solstorm. Stockholm: Bonnierpocket.
ÅL 1 ö = Larsson, Å. 2008. Burza z krańców ziemi. Övers. B. Walczak-Larsson. Kraków:
Wydawnictwo Otwarte.
ÅL 2 = Larsson, Å. 2005. Det blod som spillts. Stockholm: Bonnierpocket.
ÅL 2 ö = Larsson, Å. 2011. Krew, którą nasiąkła. Övers. B. Walczak-Larsson. Kraków:
Wydawnictwo Literackie.
