– övningar i den svenska stormaktsiden
Wojciech Krawczuk
Jagellonska universitetet, Kraków
Translating Samuel Pufendorfs historical works gives us unique perspective of Sweden as a great power in the Baltic Region. We know Pufendorf as a philosopher, specialist of natural law, or as outstanding jurist. But he was also a historian and his legacy in this fi eld is still va- luable, however it is used only fragmentary. Article deals with different aspects of translation of Pufendorfs work on King Charles X Gustav deeds in the period of the Second Northern War (1655–60).
1. Författare
Vi vet rätt mycket om Samuel Pufendorf, trots att hans person inte tillhör den obligatoriska grundkursen i fi losofi . Det är Pufendorfs teoretiska arbeten om na- turrätten som är mest kända och diskuterade än idag. Hans verksamhet inom historieforskningen är inte glömd, men den är ett tema för en liten krets av hist- oriker. I den här artikeln vill jag försöka visa Pufendorfs historiska arbete från ett översättarperspektiv.
Pufendorf föddes 1632 i den lilla byn Dorfchemnitz i Sachsen och var son till en protestantisk pastor. Han studerade i Leipzig och Jena. Efter studierna kom han i kontakt med den svenske envyoén Julius Peter Coyet och började arbeta som informator för diplomatens barn i Köpenhamn 1658. Mötet med Coyet hade ett stort infl ytande på hela hans liv. Inom några få månader startade ett nytt krig mellan Sverige och Danmark. Pufendorf, tillsammans med Coyets andra tjä- nare, blev internerad av danskarna och det dröjde åtta månader innan han blev frisläppt (Lindberg 1995–97: 513). Sedan dess stödde han alltid den svenska kronan och visade stor fi entlighet mot danskar. Han blev senare professor vid det nyinrättade svenska universitet i Lund. Därefter nominerades Pufendorf till historiographus regni 1677, alltså rikshistoriograf. Han var den förste som fi ck denna titel, de tidigare historiograferna kallades historiographus regius – kung- lig historiograf (Bennich-Björkman 1970: 213). Denna lilla skillnad återspeglar även Pufendorfs vetenskapliga attityd. I början av sitt verk om ”Carl X Gustafs bragder” skrev han följande rader på latin (översatta till svenska av Adolf Hill- man) som bildar hans manifest i fråga om historieskrivning:
En sådan [bok] av förträffl ig art skulle helt visst äfven kunna väntas af mig, om jag i visdom och framstående vältalighet kunde komma i jämnhöjd med sakernas höghet och vikt. Men oaktad dessa egenskaper icke i högre grad äro tillfi nnandes hos mig, lärer dock min beskrifning, om med klokhet och förstånd utförd, till äfventyrs blifva omtyckt, då den oförfalskad ur dokument och urkunder ärligen framdragits och med inga affekter eller förutfattade meningar inmängts. (Pufendorf 1915. B. I: 1)
Pufendorf deklarerar här alltså att han vill skriva objektivt och stödja sig på källor. Man kan fråga sig om han har lyckats med denna uppgift? De fl esta hist- oriker som har läst hans verk anser att han klarade sig tämligen bra. Pufendorf fi ck visst smickra kungen, men han presenterade också, med omfattande citat, yttranden av Sveriges motståndare.
1.1 Vetenskaplig metod och källor
Det största värdet i Pufendorfs historiska verk ligger dock i de otaliga dokument som han återgav i sina böcker. På 1600-talet var möjligheten att få tillgång till och att relativt obehindrat forska i det kungliga arkivet ett exceptionellt privi- legium. Det var också ett tecken på att Pufendorf sågs som en trogen tjänare av den svenska kronan. Han stödde sig också på olika muntliga källor i sitt arbete, samlade av bl.a. Erik Dahlbergh – på något sätt var de båda föregångare till me- toden ”oral history” (Stade 1967: 46). Arne Stade, som har skrivit ett klassiskt verk om Erik Dahlbergh och Samuel Pufendorf, påpekade den rikedom av olika källor Pufendorf och Dahlbergh Hanvänder (Stade 1967: 11–26).
När man försöker att värdera Pufendorfs historiska verk, bör den polske hist- orikern Adam Kersten nämnas, som ansåg Pufendorf verkligt trovärdig som kunglig levnadstecknare; han utnyttjade nämligen till fullo möjligheten att fors- ka i Riksarkivet och att läsa kungens brev (Kersten 1959: 297). Pufendorfs verk är fortfarande ofta citerade av framstående polska historiker (Dąbrowski 2007:
92–93; Nagielski 2009: 7).
Liknande röster hör vi även från svenska historiker. Rainer Fagerlund som har förberett en bok om det Nordiska kriget i de baltiska länderna anser att ”[Pu- fendorfs] uppgifter beträffande händelserna i Östersjöprovinserna, har genom kontroller i stort sett visat sig vara pålitliga” (Fagerlund 1979: 12). Och det kan tilläggas här att kriget i de provinserna inte var av största betydelse – Karl Gus- tav i egen person agerade i Polen-Litauen och i Danmark. Vi fi nner hänvisningar till Pufendorf i nutida analytiska studier och synteser (Kotljarchuk 2006: 18;
Frost 1993: 38).
Det är sällan Pufendorf själv skriver något om sin vetenskapliga metod och de källor han hade tillgång till. I hans beskrivning av belägringen av Köpenhamn i år 1658 fi nner vi dock följande anmärkning:
Det påstods, att konung Fredrik för Carl Gustaf låtit tillkännagifva, att han personli- gen skulle vara tillstädes på den plats, där drabbningen skulle stå, och hellre dö med svärdet i hand än bereda honom [dvs. Carl Gustaf] den fröjden att med sin familj
lefvande falla i svenskarnes händer. Ja, om det så behagade Carl Gustaf, skulle han med svärdet i hand på öppna fältet möta honom för att genom tvekamp utkämpa striden. […] Detta vill jag dock lämna därhän, då jag vid forskningen i riksarkivet icke funnit något därom, ej heller kan jag erinra mig, att jag, som var närvarande vid Köpenhamns belägring, vare sig då eller senare i Sverige hört något därom från trovärdigt håll. (Pufendorf 1915. B. II: 534)
1680 blev Pufendorf adlad i Sverige och 1694 fi ck han även titeln friherre. Trots alla dessa svenska länkar och hedersbetygelser återvände han till Tyskland. 1686 blev han utnämnd till en befattning som brandenburgsk historiograf, och tjänade hos Fredrik Vilhelm av Brandenburg (som ibland också kallas den store kurfur- sten). Vid slutet av sitt liv fi ck han alltså arbeta både för den svenske kungen och den brandenburgske fursten. Det måste ha varit en påfrestande situation, för han fi ck samtidigt skriva två historier om två härskare som inte alltid levde fredligt med varandra. Pufendorf dog 1694. Hans epitafi um fi nns bevarat i Nikolaikyr- kan i Berlin. Det var hans änka som fi ck sörja för att boken om Carl X Gustaf blev publicerad och den svenska kronan betalade räkningen.
2. Pufendorfs verk om det andra nordiska kriget 1655–60
2.1 Den stora legenden
Minnet av detta krig tillhör grundpelarna i den polska historien, även om ”Tåget över Bält” från 1658 är ihågkommet även i Sverige (Wolke 2008: 196–212).
Sedan trettio år förfogar man över en detaljerad svensk syntes, Carl X Gustaf- studier i fl era band. Dock är denna förödande, religiösa strid, som ibland kallas
”den svenska syndafl oden”, i Polen ansedd som ett slags katharsis och som en kulmen av en serie dramatiska händelser. Synpunkten kan jämföras med den svenska myten om Karl XII i Sverige.
Det andra nordiska kriget förevigades av den polske författaren och nobel- pristagaren Henryk Sienkiewicz, som under åren 1884–86 publicerade en hist- orisk roman med titeln Potop (Syndafl od). Budskapet i denna bok är positivt – även i den djupaste kris måste man behålla hoppet. På tiden då Sienkiewicz skrev sin bok fanns inte Polen som stat utan var delat mellan tre delnings- makter: Preussen, Österrike och Ryssland. Historiska motiv användes för att stärka det nationella medvetandet. Romanen blev mycket populär och är läst än idag – den är ”levande” tack vare en lyckad fi lmatisering från 1974, som även blev Oscarnominerad.
Alla dessa vetenskapliga böcker, romaner och fi lmer växer dock fram ur en enda rot – Samuel Pufendorf största verk. Det har en tämligen lång titel, som ly- der: De rebus a Carolo Gustavo Sveciae Rege, gestis commentariorum libri sep- tem, elegantissimis tabulis aeneis exornati cum triplici indice. Boken trycktes 1696 i Nürnberg och kostnaderna täcktes av den svenska kronan. Redan 1697
publicerades även två översättningar i Nürnberg, en tysk av Samuel Rodigast, under titeln Sieben Bücher von denen Thaten Carls Gustavs, Königs in Schwe- den mit vortreffl ichen Kupfern ausgezieret und mit nötigen Registern versehen, och en fransk av en anonym översättare, Histoire du Regne de Charles Gustave, Roy de Svede comprise en sept commentaries, enrichis de tailles douces, tra- duite en francois sur le latin, de monsieur le baron Samuel de Pufendorf, avec trois indices. Alla tre utgåvorna kom ut på Christoph Riegels erkända förlag.
Boken är verkligen omfattande – den omfattar ungefär sextio tryckark.
Ibland kan vi uppfatta att Pufendorf var trött på sitt arbete. När han beskrev kungens begravning uttryckte han sig i korta ordalag: ”Fäderneslandet visade sin tacksamhet mot sin så högt förtjänte konung genom att gifva honom en lik- begängelse, som i prakt icke öfverträffats af någon föregående dylik. Den ståt, som därvid utvecklades, behöfver vår penna icke skildra, enär den i ett konstfullt kopparstick blifvit här klart och tydligt framställd” (Pufendorf 1915. B. I: 673).
I boken fi nns 128 illustrationer, däribland en som föreställer Karl X Gustafs
”castrum doloris” och ett kopparstick i fl era delar, som visar oss hur kungens begravningståg i Stockholm såg ut.
2.2 Språket
Man kan fråga sig: varför trycktes denna bok egentligen på tre språk vid samma tid? Klart att det var en gynnsam situation för översättare, men det är inte troligt att man på den tiden tänkte på denna lilla grupp.
Latin, som användes i den första publikationen, var inte det självklara va- let under andra hälften av 1600-talet. På den tiden var det redan ålderdomligt.
För en nyformerad svensk stormakt framstod dock detta val som en mycket god politisk lösning. Latin var ett dött språk och ingen stat hade monopol på dess användning. Speciellt i kontakter med det tyska riket ville svenska kungar och diplomater framföra sin ställning på latin. Annars skulle de redan i början av förhandlingar ställa sig i en underordnad position. Bara de tyska provinserna i det svenska riket fi ck använda tyska i sin korrespondens med kejsaren. Drott- ning Kristina begärde offi ciellt att ”latinet ska bli korrespondensspråk mellan kejsaren och henne” (Olofsson 1957: 105). I Wien mötte de språkliga fordringar- na ett hårt motstånd som bara stärkte svenskarna i deras handlande. Latin ansågs helt enkelt som passande för stormakten, det var ändå det romerska imperiets språk och höjde bara Sveriges status.
Ibland påbjöds att latin skulle användas också i de fall det fanns ett etable- rat bruk av ett annat språk. När Karl Gustav 1654 skickade en mission till den polske kungen Johan Casimir, fi ck budbäraren Johan Koch följande order: ”Men om åter brefven blefvo afl ämnade, skulle han fordra svar på latin från kansliet, fastän hittills bref från Polen till drottning Christina skrifvits af konungen egen- händigt på franska” (Pufendorf 1915: 36).
Samtidigt var det känt att om man ville nå den breda offentligheten med sina teser räckte latinet inte till. Därför publicerades alltså boken på tyska, för det
var det tyska riket som var huvudscenen för svenska politiska uppträdanden.
Den svenske kungen var herre över vissa territorier i riket, som hertigdömena Bremen-Verden och Wismar, och Sverige var efter den Westfaliska freden 1648 ett tyskt riksstånd. Olofsson kallar även den strukturen ”Den nordisk-baltisk- tyska storstaten” (Olofsson 1957: 1).
Men även franska var ett politiskt val. Man underströk genom detta sina förbindelser med Solkungens Frankrike. Detta språkval i diplomatiska angelä- genheter skedde medvetet, efter noga överväganden. Därför valde till exempel drottning Kristina franskan för sin korrespondens med kejsaren, för att bevisa sina täta kontakter med Ludvig XIV (Olofsson 1957: 92). Vid slutet av 1600- talet blev franskan i Europa ett språk för diplomater, de lärda och för den aristo- kratiska kretsen.
Det är alltså en unik situation. Vi förfogar över ett verk i tre språkliga ver- sioner som uppstod i samma tid. Översättningen måste utgå från den latinska texten, men vi kan även stödja oss på den tyska och franska versionen.
Tanken var att denna praktfulla bok skulle pryda kungliga bibliotek och an- vändas av diplomater och högvälborna. Den var inte avsedd för den breda publi- ken utan för den härskande eliten.
Först 1915 publicerades en svensk översättning i Stockholm, utförd av Adolf Hillman, och den bär titeln Sju böcker om Konung Carl X Gustafs bragder.
Det dröjde alltså länge innan man såg nödvändigheten att närma det stora verket om Sveriges historia till de svenskar som inte kunde främmande språk.
2.3 Receptionen av Pufendorfs verk i Polen
Vi vet att Pufendorfs historiska böcker fann vägen till de polska läsarna redan på 1700-talet (Dygdała 2012: 79). Många exemplar av bokens latinska, tyska eller franska version återfi nns i fl era polska bibliotek. Ofta bär de bokägarmärken från polska aristokratiska familjer. Speciellt värde sattes på Dahlbergs illustrationer, som än idag är en viktig källa vad gäller vyer över polska städer, dräkter och landskap. Man kan dock fråga sig: lästes verkligen den svåra latinska texten eller bläddrade läsarna bara igenom illustrationerna?
Henryk Sienkiewicz kände till Pufendorfs verk. I ett av sina brev skrev han rent av att det var denna bok som var huvudkällan till hans arbete om Synda- fl oden. Även under vistelsen i Sverige 1905, när han mottog Nobelpriset, små- pratade han om Pufendorf med utrikesministern Ludvig Douglas, som var en ättling till fältmarskalken Robert Douglas (Sienkiewicz 2008: 367).
Polska historiker använder sig gärna av Pufendorfs verk som är fyllda av historiska detaljer. Flera av de källor som Pufendorf hade tillgång till blev sedermera förstörda och hans text kan ofta ge oss en exceptionell inblick i olika händelser. Olofsson anmärker i sin bok om Sveriges utrikespolitik 1650–53:
”Pufendorfs referat ersätta dessutom ofta det förlorade brevmaterialet. Detta gäller i begränsad utsträckning även luckorna i riksrådsprotokollen före 1653”
(Olofsson 1957: XI).
Å andra sidan var Pufendorfs verk starkt kritiserade av polska historiker.
Den största debatten gällde den svenska belägringen av klostret Jasna Góra vid staden Częstochowa i 1655. Pufendorf har inte mycket att säga om denna hän- delse:
Müller, som ville bemäktiga sig Częstochowa, ett befästadt kloster med en där för- lagd garnison, kunde icke förmå munkarne att gifva sig. Han lät då hämta två grofva kanoner från Krakau för att därmed öppna eld mot klostret. Men konungen förbjöd detta, såväl för att spara sina trupper, hvilka icke kunde utan förlust företaga en be- lägring under en så framskriden årstid, som för att ställa sig väl med folket, hvilket hade stor vördnad för detta kloster. (Pufendorf 1915. B. I: 85)
Jasna Góras försvar tillhör de viktigaste konstitutiva händelserna i Polens hist- oria och blev tidigt utformat till en religiös myt. Därför är det inte underligt att mycket i Pufendorfs berättelse, som inte är felfri, väckte stort missnöje bland polska historiker. Det är bara tack vare först och främst Adam Kerstens och Zbigniew Wójciks arbete som Pufendorfs position har lyckats integreras och förklaras de senaste decennierna. I den nya studien kring Jasna Góra 1655 anser Wójcik optimistiskt att det icke är omöjligt att framställa en objektiv historia om denna strid, men vi får vänta på en sådan (Wójcik 2002: 303–310).
Pufendorf tyckte inte om det polskt-litauiska statsskicket, inte heller om ka- tolicismen. Han citerar gärna meddelanden från de svenska ombuden:
[Svenska] ombuden meddelade vidare, att polackerna egentligen icke lyssnade till råd, hvarifrån de än komme, att hvar och en lefvde efter sitt behag, att de skröto högt öfver att hafva valt en konung, den där de icke voro skyldige lydnad längre än de själfva behagade. (Pufendorf 1915. B. I: 42)
Det påminner oss om det andra, mer berömda yttrandet av Pufendorf, som jäm- förde det tyska riket med en kropp som liknar ett monster. Enligt hans fi losofi var en absolut monarki, grundad på ett samhällsfördrag, den bästa lösningen.
Det är därför Pufendorfs politiska teorier aldrig blev accepterade i den polska adelsdemokratin.
3. Översättnig
3.1 Behov
Man kan fråga sig varför Pufendorfs trehundra år gamla verk bör översättas till polska? Vi har konstaterat att polska historiker ser nordiska kriget 1655–60 som ett viktigt tema, och det fi nns verkligen många goda och ”moderna” insatser kring denna problematik. Framstående forskare vill skriva om denna epok, för de vet att det fi nns en stor krets intresserade. Tredagarsslaget vid Warszawa 1656 är
”övervuxen” av fl era studier på både svenska, tyska och polska, och detsamma gäller andra dramatiska företeelser från denna tid. Peter Englunds Den Oöver-
vinnerlige fi ck snabbt en bra översättning till polska av Wojciech Łygaś och blev genast till en bästsäljare.
Om det polska populära perspektivet på detta skede betraktas närmare, upp- träder också mindre positiva aspekter. Bilden av kriget defi nieras fortfarande av Henryk Sienkiewiczs framställning. Å ena sidan är det bra att polacker har kunskap om epoken och den stora katastrofen – ”den svenska syndafl oden”.
Men samtidigt begränsar detta vår historiska uppfattning till de enstaka, dra- matiska händelser som beskrevs med bravur av Sienkiewicz. Detta gäller även professionella historiker som inte kan frigöra sig från Sienkiewiczs förtrollning.
Tyngdpunkten i historieskrivningen läggs på magnaternas högförraderi vid Ujście och i Kiejdany, på undret vid Jasna Góra-klostret, och slaget vid Warsza- wa. Berättelserna om ”syndafl oden” har försökts anpassas till det nutida läget och behov – i Folkrepublik Polen underströk man böndernas och folkets insats i befrielsekriget, men numera betonas hela samhällets solidaritet och den ka- tolska kyrkans roll. Ofta begränsas detta krig till området Polen-Litauen och en moralisk och känslomässig ton används gärna.
Jag håller med Joanna Tokarska-Bakir som skrev: ”icke översatta böcker fungerar bara delvis i tankekretsloppet. I verkligheten blev de inte tillägnade”
(Tokarska-Bakir 2006: 9). Dock är översättningar av fl era klassiska verk fort- farande ett postulat i Polen, med ringa chanser till förverkligande.
Vad som i mina ögon är det bästa argumentet varför man ska arbeta på Pu- fendorfs verk, är hans försök att beskriva det nordiska kriget och Karl Gustafs
”bragder” i ett verkligen stort, heltäckande perspektiv. Olika strider inom den stora konfl ikten utspelade sig på fl era kontinenter, inte bara i Polen-Litauen och Danmark. Hos Pufendorf fi nner vi bilder av sjörövarnas aktiviteter på den afri- kanska Guldkusten, intriger i Istanbul, problem som berörde den svenska kolo- nin i Nordamerika och berättelser från Ingermanland. Allt detta befriar oss på något sätt från den gamla klichén och återupplivar samtidigt ett stelfruset ämne.
Och det är rätt så.
Till och med i den första versionen av Polens nationalsång Dąbrowskis ma- zurka fi nner vi en anknytning till det andra nordiska kriget – till en händelse som har skett utanför vårt land. I en fri översättning låter strofen: ”[Vi ska göra] som Czarniecki, när han kom tillbaka till Poznań efter den svenska ockupationen, då han kastade sig över havet för att rädda fäderneslandet”. Stefan Czarniecki, polsk fältherre, deltog i krigsoperationer i Pommern och på Jylland 1656–59 och anses vara den skickligaste befälhavaren på den polska sidan under tiden för
”syndafl oden” (Kersten 1963: 354–376).
3.2 Terminologi och kalender
Det är klart att det uppkom fl era problem under själva översättningen. Då visade det sig vilken stor nytta de samtida versionerna på tyska och franska spelar, samt den moderna svenska texten. Latinet passar väl till det antika Rom, dock inte så bra till läget i Sverige eller i Polen. Ibland kunde översättaren behålla
ett ord för att beskriva en institution i ett land och samtidigt kasta bort detta ord vid berättelsen om förhållanden i en annan stat. Så kan t.ex. översättaren utan vidare använda ordet senat för att beskriva denna institution i Polen-Litauen på 1600-talet, men samtidigt gör översättaren inte det när gäller Sverige – trots att Pufendorf använder det latinska ordet senatus både för den polske senaten och det svenska riksrådet.
I ett så stort verk kan översättaren även märka vissa språkförändringar som pågick under den aktuella tiden. Pufendorf använder gärna ordet Moscovia i sin bok för att beteckna tsarriket. Men där dyker också det nya ordet Russia upp, som hade blivit populärt redan då, eller begreppet Europa, som också gärna åbe- ropas, inte bara det gamla orbis.
Det uppstod också ett problem med kalendern. Pufendorf använde den gamla julianska kalendern och i Polen-Litauen användes sedan 1582 det nya, gregori- anska systemet. Man betecknar den nya kalendern också med begreppet nya sti- len. I Sverige infördes den nya stilen först 1753. På 1600-talet bestod skillnaden mellan den julianska och gregorianska kalendern av 10 dagar. Hur skulle man lösa ett sådant problem? Ibland anges därför två datum, men det skapar kaos, och situationen blir värre när dagens datum är felaktigt. Skulle man för en hän- delse ange fyra datum? Då skapar man bara förvirring. I översättningen behölls därför den julianska kalendern.
3.3 Dahlberg, eller: kan en illustration översättas?
Egentligen skulle frågan kunna besvaras med ett kort ”nej”, men i fallet med Sju böcker är situationen komplicerad. Först och främst är det de fi na bilderna från Pufendorfs verk som verkligen är bekanta för den breda publiken. Om vi öppnar en polsk bok som handlar om 1600-talet fi nner vi oftast illustrationer av Erik Dahlberg. Samtidigt fungerar dock de fi na kopparsticken bara som bilder, och man förbigår den viktiga informationen som fi nns där men som är dold eller svårtillgänglig – som t.ex. latinska inskrifter.
Dahlberg arbetade under fl era decennier med att samla materialet till sina ritningar och Pufendorf stödde sig på detta i sitt arbete. Arne Stade har visat att motiven bakom ett så omfattande källsamlande var att Dahlberg ville uppträda som ”en nyckelgestalt i Carl X Gustaf-krigens historia” (Stade 1967: 363).
Dahblergs kopparstick är fulla med olika inskriptioner: korta och långa, latin- ska dikter och valspråk. Konstnären ville inte bara visa bataljer, städer under belägring, marscher, utan han ville också ge noggrannast möjliga information om händelserna. Det myllrar av beskrivningar på de fi na kopparsticken och det hela påminner lite om våra nutida tecknade serier. Trots att det stora värdet av bilderna kan inses, saknar vi i Polen fortfarande en ingående beskrivning och analys av dessa källor. Den fi na boken Dahlbergh w Polsce (Dahlbergh i Polen) av Bronisław Heyduk är redan 40 år gammal.
Frågan kan alltså besvaras jakande – det går att översätta illustrationer, och i verkligheten är det ett måste.
3.4 Projektet blir till
Själva översättningen startades för sex år sedan, i januari 2008. I början skulle det vara ett samarbetesprojekt med en klar arbetsfördelning. Det uppstod fl era utmaningar vid ett sådant verk, för det gäller inte bara språket utan även den historiska kontexten och olika andra problem, t.ex. med illustrationer.
I Polen fi nns en lång och fi n tradition av översättningar. Kraków är ett cent- rum med olika specialistinstitutioner och livliga debatter kring problematiken.
Vi kan här t.ex. påminna om den speciella UNESCO-katedern för översättning- ar, som sedan fl era år fi nns vid Jagellonska Universitetet. Det nutida läget för översättningsteori och praktik diskuteras, och vi kan här nämna Piotr Bukowskis och Magda Heydels stora insatser (Bukowski & Heydel 2009).
Tyvärr blev ett samarbetsprojekt bara en önskan. Det har visat sig att fl era historiker inte ser översättning som ett vetenskapligt arbete utan som en harm- lös hobby och det dröjde innan beslutsfattare kunde övertygas om att det är fel.
Är Bibelöversättning inte en ärevördig gren av urgamla vetenskapliga studier?
Diskussionen påminde lite om debatten mellan hober och enter i Fangornskogen – som vi alla vet tänker enter ganska långt innan de fastställer sin mening. I fallet Pufendorf dröjde det fyra år innan bidrag till projektet beviljades.
Men nu är översättningen färdig. Boken ska förmodligen tryckas på sen- hösten 2013 eller i början av 2014.
Litteratur
Barnard, A. 2006. Antropologia. Warszawa: Państwowy Instytut Wydawniczy.
Bennich-Björkman, B. 1970. Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850. Uppsala: Svenska Bokförlaget.
Bukowski, P. & Heydel, M. 2009. Współczesne teorie przekładu. Antologia. Kraków:
Społeczny Instytut Wydawniczy Znak.
Dąbrowski, J. 2007. ”Polskie elity wobec Szwecji w przededniu potopu.” Nagielski 2007. 81–104.
Chorążyczewski, W. & Hlebionek, M. (red.). 2012. Silva rerum, opera historia, diplo- matica et archivistica continens, Andreae Tomczak dedicata. Toruń–Warszawa: Sto- warzyszenie Archiwistów Polskich i Naczelna Dyrekcja Archiwów Państwowych.
Dygdała, J. 2012. ”Konsyliarz Jan Beniamin Steinhauser o swoich kwerendach archi- walnych i o stanie Archiwum Koronnego w 1765 r.” Chorążyczewski & Hlebionek 2012. 73–93.
Englund, P. 2002. Den Oövervinnerlige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt. Stockholm: Atlantis.
Fagerlund, R. 1979. ”Kriget i Östersjöprovinserna 1655–1661.” Carl X Gustaf Studier.
Band 7. Del 1. Kristianstad: Militärhistoriska Förlaget.
Frost, R. I. 1993. After the Deluge. Poland–Lithuania and the second Northern War 1655–1660. Cambridge: Cambridge University Press.
Heyduk, B. & Przyboś, A. 1971. Dahlberg w Polsce. Dziennik i ryciny szwedzkie z dziejów
„potopu” 1656–1657. Wrocław etc.: Zakład Narodowym imienia Ossolińskich.
Kersten, A. 1959. Pierwszy opis obrony Jasnej Góry w 1655 r. Studia nad Nową Gigantomachią Ks. Augustyna Kordeckiego. Warszawa: Książka i Wiedza.
Kersten, A. 1963. Stefan Czarniecki 1599–1665. Warszawa: Ministerstwo Obrony Na- rodowej.
Kiryk, F. (red.). 2002. Częstochowa. Dzieje miasta i Klasztoru Jasnogórskiego.
Częstochowa: Urząd Miasta Częstochowy.
Kotljarchuk, A. 2006. In the Shadows of Poland and Russia. The Grand Duchy of Lithu- ania and Sweden in the European Crisis of the mid-17th Century. Södertörn: Söder- törns Högskola.
Lindberg, B. 1995–97. “von Pufendorf, Samuel”. Svenskt Biografi skt Lexikon. Band 29.
Stockholm: Riksarkivet. 512–522.
Nagielski, M. 2009. Warszawa 1656. Warszawa: Bellona SA.
Nagielski, M. (red.). 2007. Z dziejów stosunków Rzeczypospolitej Obojga Narodów ze Szwecją w XVII wieku. Warszawa: Wydawnictwo DiG.
Olofsson, S. I. 1957. Efter Westfaliska Freden. Sveriges yttre politik 1650–1654. Upp- sala: Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Pufendorf, S. 1915. Sju böcker om Konung Carl X Gustafs bragder. Övers. A. Hillman.
Band I och II. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Sienkiewicz, H. 2008. Listy. T. IV. „Część pierwsza.” Red. M. Bokszczanin. Warszawa:
Państwowy Instytut Wydawniczy.
Stade, A. 1967. ”Erik Dahlbergh och Carl X Gustafs krigshistoria.” Carl X Gustaf-Stu- dier. Band 3. Kristianstad: Militärhistoriska Förlaget.
Tokarska-Bakir, J. 2006. ”Repetytorium z człowieka.” Barnard 2006. 9–25.
Wolke, L. E. 2008. „1658. Tåget över Bält.” Falun: Historiska Media.
Wójcik, Z. 2002. ”Tło historyczne obrony klasztoru jasnogórskiego w roku 1655.” Kiryk 2002. 303–335.