en svensk-polsk studie av två deckare
Marta Stasiak-Górna
Jagellonska universitetet, Kraków
The aim of this study is to investigate if the way in which the translators translate literary spoken language might be an indication of a translator’s style. Two criminal novels written by a Swedish author Håkan Nesser and their translations into Polish by two different transla- tors are analyzed to identify occurring patterns in the rendering of spoken language in direct speech. The empirical study is based on an analysis of spoken language markers on three language levels. It puts the spotlight on phonological/morphological, lexical and syntactic markers. Surprisingly, the analysis of the relatively small data shows that translators in fact make choices which are specifi c for them and might be an indication of translator’s style.
1. Inledning
Under de senaste åren har översättarens roll uppmärksammats av fl era forsk- are inom översättningsvetenskapen. Hermans (1996), Gullin (1998), Munday (2007), Pekkanen (2010), för att nämna några, ser översättaren som en skapare av en helt ny text på målspråket vilket innebär att översättarens val modifi erar texten. Dessa forskare förutsätter översättarens spår i måltexten. Men hur vet man vilka spår i måltexten som just precis översättaren har lämnat efter sig?
Översättarens närvaro i måltexten manifesteras genom hans/hennes stil men hur kan denna utforskas? I den här artikeln prövas om det sätt på vilket översättare behandlar talspråk kan vara en indikation på översättarens stil.
2. Översättarstil
Att stilistik och översättningsvetenskap är besläktade discipliner har redan Vinay
& Darbelnet (1958/1995) påpekat genom att anföra två parametrar som är av betydelse i stilistisk analys: servitude och option. Den förra refererar till de nöd- vändiga modulationer och transpositioner i den översatta texten vilka översät- taren är tvungen att införa på grund av skillnader mellan språkstrukturerna. Den senare refererar till de förändringar som översättaren själv väljer att företa och som bildar spår efter hans egen produktion. Begreppet stil används också av ett
annat par forskare som sysslade med översättningsvetenskap i dess tidiga skede – Nida & Taber (1969). Dessa forskare tycker att stil är en mycket viktig aspekt i översättningen även om de anser översättning vara en återgivning av källtexten i första hand i fråga om språket, och i andra hand i fråga om stilen (Nida & Taber 1969: 12–13). Att det råder ett släktskapsförhållande mellan disciplinerna beto- nar också bl.a. Boase-Beier (2004: 10) genom att skriva om ”the natural affi nity of the disciplines of stylistics and translation studies”.
Enligt Boase-Beier (2006: 5) kan stil behandlas ur olika perspektiv inom översättningsteorin. I källtexten är stil av intresse som ett uttryck för författarens val och i måltexten som ett uttryck för översättarens val. Både i käll- och mål- texten kan det utforskas hur stilen påverkar textläsare. I denna studie defi nieras översättarstil som de återkommande mönstren i översättarens val som antingen kan vara motiverade eller omotiverade och som avslöjar översättarens närvaro i måltexten (jfr Munday 2007: 35). Dessa mönster identifi eras i relation till käll- texten (jfr Englund Dimitrova 2013, under utgivning). Denna undersökning fo- kuserar således på de språkliga drag som fi nns i källtexten och deras återgivning i måltexten. I fokus står behandlingen av talspråk.
3. Talspråksanalys som en metod att studera översättarstil
3.1 Talspråk i prosa
För att återge ett spontant talat språk hos fi gurerna i sitt verk använder förfat- taren stileffekter på språkets alla nivåer. Med hjälp av detta grepp manipulerar han eller hon med tal- och skriftspråket och olikheterna mellan dem. Detta kallas av Liljestrand (1993: 153) för fi ngerat talspråk och skiljer sig från ett autentiskt talat talspråk. Larsson (1992: 40) påpekar att man för att efterlikna autentiskt talspråk måste välja ut de drag som är karakteristiska för verkligt talspråk men som samtidigt inte är för främmande för skrivet språk. Vidare konstaterar han att talspråksmarkörerna sätts in i prosatexter ganska osyste- matiskt. Detta innebär att författarna själva väljer vilka markörer som ska an- vändas i texten.
Litterärt talspråk omfattar både dialoger (repliker) och berättarfragment (re- lation) (jfr Liljestrand 1983, 1993). Stilnivån kan antingen vara densamma i de två framställningsformerna eller dialogen kan ligga närmare det autentiska tal- språket, dvs. är lägre än relation. Det är författaren som avgör hur stor skillna- den mellan dialog och anföringsspråk blir i fråga om stilnivå (Liljestrand 1983:
22–23).
3.2 Talspråksmarkörer
Den avgörande skillnaden mellan det autentiska talet och talspråk i litteraturen är, enligt Abercrombie (1965: 7–9), talets fonetiska kännetecken samt para- och extralingvistiska signaler som i texten förekommer i begränsad form. Balansen mellan det autentiska talets drag och den stilistiska konventionen är viktig att behålla (Page 1988: 11). Crystal & Davy (1969: 102–105) har gjort ett viktigt påpekande, som också är en bra utgångspunkt för beskrivning av talspråkets stilistiska drag. De har konstaterat att det autentiska talspråket visar sig ha egen- skaper som gäller i de fl esta språk. De gemensamma och karakteristiska dragen utgörs i de fl esta språk av: 1) inexplicitness vilket innebär att talarnas uttrycks- sätt är elliptiskt eftersom talarna besitter gemensam och underförstådd informa- tion, 2) general lack of planning vilket innebär att talarna inte vet hur samtalet ska utveckla sig och 3) normal non-fl uency vilket innebär att samtalet är fullt av störningar, t.ex. rättelser eller upprepningar (jfr Liljestrand 1983: 34; Lindqvist 2002: 197). I en fi ktiv dialog i texten kan författaren naturligtvis inte imitera tal- språkets alla egenskaper. Det fi nns dock en mängd drag som anses vara typiska för talspråk och gärna utnyttjas av författare. De sammanställs i tabell 1 nedan.
Tabell 1. Sammanställning av talspråksmarkörer i polskan och svenskan (efter Lagerholm 2008; Liljestrand 1983, 1993; Teleman & Wieselgren 1980; Teleman et al. 1999; Kurkowska
& Skorupka 1974; Zdunkiewicz-Jedynak 2008)
TALSPRÅKSMARKÖRER I SKRIFT
SVENSKA POLSKA
FONOLOGISK/ MORFOLOGISK NIVÅ
• uttalsnära stavning
• reducerade ord- och böjningsformer
• längre varianter av possessiva prono- men
• reducerade bestämdhetssuffi x
• stilistiskt relevanta suffi x
• förenklingar i uttal av kon- sonantgrupper
• förenklingar i böjningssys- temet
• förenklingar i deklinations- systemet
• genusvariation hos vissa substantiv
LEXIKAL NIVÅ
• vardagliga ord och fraser
• dialektala ord och fraser
• slangord
• svordomar och kraftuttryck
• interjektioner
• vardagliga ord och fraser
• dialektala ord och fraser
• slangord
• svordomar och kraftuttryck
• ord som har en emotionell karaktär
• skällsord
• rytmiska uttryck
• interjektioner
• diminutiv- och augmentativ- bildningar
TALSPRÅKSMARKÖRER I SKRIFT
SVENSKA POLSKA
SYNTAKTISK NIVÅ
• olika brott i syntaxen
• paratax
• polysyndes
• ellips
• annex1
• satsfl äta
• ha-strykning i bisats
• inskjutning av att efter samordnande konjuntioner
• anakoluter
• icke-satsformade meningar
• olika brott i syntaxen
• paratax
• polysyndes/asyndes
• ellips
• anakoluter
• icke-satsformade meningar
4. Material
Anledningen till valet av deckare i denna studie är först och främst det stora utbudet av översättningar på den polska bokmarknaden samt det faktum att den typen av litteratur innehåller dialoger som efterliknar det talade språket. För- fattarna utnyttjar de talspråksmarkörer som fi nns till hands i skriftspråk för att imitera det autentiska talet.
Vid sökning och uppläggning av materialet har jag låtit mig vägledas av Pek- kanens (2010: 53) anmärkningar och valt att undersöka ett par av olika texter som har publicerats vid ungefär samma tidpunkt, är skrivna av samma författare och översatta av olika översättare. Tanken har varit att lägga upp materialet på ett sätt som förväntas att visa några mönster i enstaka översättares val. Jag har valt att analysera två böcker av Håkan Nesser och deras översättningar av Paweł Pollak och Maciej Muszalski. Nessers deckare är mycket populära i Sverige, de är prisbelönta och översatta till ett antal andra språk. Gemensamt för de två valda texterna är att författaren väljer att använda talspråksmarkörer, i de fl esta fall inte endast i dialoger utan också i berättande text. Andelen talspråksmarkörer i de två böckerna skiljer sig i betydande grad. En förklaring kan vara att dessa deckare inte utgör en serie och att handlingen utspelar sig kring olika huvudper- soner. Carambole handlar om kommissarie Van Veeteren medan huvudpersonen i De ensamma är kommissarie Gunnar Barbarotti. För att skapa huvudperso-
1 I de stilistikböcker som har varit grund för sammanställningen av talspråkets drag, nämns en talspråklig konstruktion som innebär att ett led i satsen dubbleras i slutet av meningen. Den konstruktionen kallas för dubblering av satsdel (Teleman & Wieselgren 1980: 94–95; Liljestrand 1983: 62; Lagerholm 2008: 134). Upprepas kan subjektet eller objektet (som övergår från pronomet till substantiv eller tvärtom) samt verbet (i form av verbet gör), negationen inte, då och så. Även placering av satsadverbialet efter en sats är ett typiskt talspråksdrag (Lagerholm 2008: 140). I den här artikeln faller de ovannämnda konstruktionerna under den grammatiska termen annex (SAG 1999: 438–458).
nerna och deras omgivning använder författaren delvis olika stilar. Den stil som kommer till uttryck kan avspeglas i användningen av olika talspråksmarkörer och i deras olika utsträckning.
Den tidigare publicerade boken Carambol (1999) översattes till polska år 2007 av Paweł Pollak. Pollak har etablerat sig som både litterär samt auktori- serad översättare och författare. Han har debuterat som översättare från tyska.
Hittills har han översatt drygt 15 böcker från svenska till polska. Maciej Muszal- ski, som översatte Nessers De ensamma år 2012, har hittills översatt tre svenska böcker under åren 2011–2012.
5. Analys av talspråksmarkörer i direkt tal
Till analys väljer jag fyra excerpter från varje källtext om ungefär 1500 ord vardera, två excerpter från varje boks första hälft och två från bokens sista hälft vilket sammanlagt omfattar ungefär 6000 ord i varje bok (jfr Lindqvist 2002).
Excerpterna omfattar endast dialog, vilket innebär att jag varken räknar in eller analyserar den berättande texten. Antalet ord i dialogen varierar mellan 1500 och 1514. Det innebär att om det bestämda talet 1500 infaller mitt i en mening räknar jag med alla de ord som fi nns i meningen. Vidare markerar jag talspråks- markörer på fonologisk/morfologisk, lexikal och syntaktisk nivå i dialogerna både i källtexten och måltexten och jämför excerpterna. I tabellen nedan (tabell 2) presenteras antalet talspråksmarkörer på de olika nivåerna i Håkan Nessers Carambole och dess översättning av Paweł Pollak samt i De ensamma och dess översättning av Maciej Muszalski.
Tabell 2. Talspråksmarkörer i Håkan Nessers Carambole och De ensamma samt deras res- pektive översättningar av Paweł Pollak och Maciej Muszalski
Fonologiska/
morfologiska talspråksmarkörer
Lexikala talspråksmarkörer
Syntaktiska talspråksmarkörer Titel Källtext Måltext Källtext Måltext Källtext Måltext
Carambole 60 0 73 111 379 300
De ensamma 41 2 48 61 333 299
(källa: författaren)
Det framgår av tabellen 2 att författaren använder talspråksmarkörer på alla ni- våer för att imitera det autentiska talet i den fi ktiva dialogen i sina böcker. Han använder sig dock av talspråksmarkörerna i olika utsträckningar. Det förekom- mer fl er talspråksmarkörer i dialoger i Carambole jämfört med De ensamma.
Av tabellen framgår också att det förekommer betydligt fl er talspråksmarkörer på fonologisk/morfologisk nivå i båda originalen än i översättningarna medan
skillnaden mellan originalen och översättningarna inte är lika stor när det gäl- ler antalet talspråksmarkörer på den syntaktiska nivån. Överraskande nog före- kommer fl er talspråksmarkörer på den lexikala nivån i översättningarna än i ori- ginalen. För att kunna ge en fullständig beskrivning av resultaten måste data kompletteras med uppgifter om vilka talspråksmarkörer i översättningarna som förekommer på samma plats som i originalen och vilka som inte gör det.
5.1 Analys av talspråksmarkörer på fonologisk/morfologisk nivå
Tabell 3. Talspråksmarkörer på fonologisk/morfologisk nivå i originalen och översättningarna TALSPRÅKSMARKÖRER PÅ FONOLOGISK/MORFOLOGISK NIVÅ
CARAMBOLE DE ENSAMMA
ORIGINALET
ANTAL TALSPRÅKSMARKÖRER 60 41
ÖVERSÄTTNINGEN
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM
FÖREKOMMER PÅ SAMMA PLATS 0 2
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM INTE
ÅTERGES I ÖVERSÄTTNINGEN 0 0
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM
FÖREKOMMER PÅ EN ANNAN PLATS 0 0
(källa: författaren)
Det framgår av tabellen ovan (tabell 3) att författaren väljer att fi ngera talspråk med talspråksmarkörerna på fonologisk/morfologisk nivå i båda böckerna.
Det förekommer dock fl er talspråksmarkörer i Carambole. Till dessa markörer hör först och främst fonematisk stavning av pronomen (dom, nån, nånting, sån), men även substantiv (stan) och verb (sa). Ordens talspråkliga karaktär återges nästan aldrig med hjälp av markörer på samma språkliga nivå i måltexten. Natur- ligtvis kan de talspråkliga dragen markeras på den fonologisk/morfologiska ni- vån även i polskan, särskilt uttalshärmande stavning, men dessa markörer verkar inte så vanliga i skrift, vilken kan bero på de strängare ortografi ska normerna som gäller i polskan i skrift. Det förekommer endast två exempel på återgivning
av talspråksmarkörer på fonologisk/morfologisk nivå i målspråket där Muszal- ski återger originalet genom att härma personernas uttal. Stavningen, som natur- ligtvis bryter mot de ortografi ska normerna, gör att översättningen behåller ori- ginalets talspråkliga prägel (exempel 1 och 2):
(1) Ingen har dött av frischk luft. (D 71)
Nikt jeszcze nie umarł od świeszszego powietsza. (DM 57) (2) Tuschen tack, hälscha Tomasch! (D 71)
Śsięki i poszdrów Tomasza! (DM 57)
5.2 Analys av talspråksmarkörer på lexikal nivå
Tabell 4. Talspråksmarkörer på lexikal nivå i originalen och översättningarna TALSPRÅKSMARKÖRER PÅ LEXIKAL NIVÅ
CARAMBOLE DE ENSAMMA
ORIGINALET
ANTAL
TALSPRÅKSMARKÖRER 73 48
ÖVERSÄTTNINGEN
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM FÖRE-
KOMMER PÅ SAMMA PLATS 50 33
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM INTE
ÅTERGES I ÖVERSÄTTNINGEN 23 15
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM FÖRE-
KOMMER PÅ EN ANNAN PLATS 61 28
(källa: författaren)
För att ett uttryck eller ett ord ska räknas som talspråkligt i studien måste det ha blivit kodifi erat i ordböcker. Som Larsson (1992: 29–37) påpekar är kodifi ering av talspråklighet inte enhetlig i ordböckerna och därför använder jag mig av två representativa svenska källor för att avgöra ordets respektive uttryckets stilnivå:
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) och SAOL 13 samt den polska ordboken Uniwersalny słownik języka polskiego (Dubisz 2008).
Om det i texten förekommer ett ord eller uttryck som inte är kodifi erat i nå- gon av de ovannämnda ordböckerna men det stavas på ett uttalshärmande sätt eller används i ett vardagligt sammanhang, tas ett sådant ord eller uttryck upp i analysen och förklaras.
Det framgår av tabellen 4 att båda översättarna återger talspråksmarkörerna på den lexikala nivån i 68 % av fallen: Pollak gör det i 50 av 73 exempel medan Muszalski i 33 av 48 exempel. Andelen markörer som lämnas oöversatta är lika- dan i båda översättningarna – ungefär 30 %. Pollak lämnar 23 av 73 ord eller uttryck antingen oöversatta eller återger dem med ord som inte har en talspråklig karaktär, medan Muszalski 15 av 48. Av tabellen framgår det också att Pollak hellre använder lexikala talspråksmarkörer på andra platser i texten, vilket också kan vara ett tecken på översättarstil.
Även om det verkar förekomma en viss likhet i hur lexikala talspråksmarkör- er återges i polskan av de två översättarna visar en närmare undersökning att man faktiskt kan fi nna återkommande individuella mönster i översättarnas en- staka lexikala val.
Dialogerna i både Carambole och De ensamma innehåller en rad svordomar.
Bland dessa fi nns ord som fan, jävel, jävla, helvete, förbannad och även andra.
Vid närmare observation av hur dessa ord återges till polskan i Carambole märks en viss benägenhet hos översättaren till att återge dessa ord med den polska motsvarigheten cholera, do cholery, cholerny. Pollak använder detta ord och dess olika varianter i 21 av 39 fall, vilket, med tanke på ett ganska stort utbud svordomar i polskan, kan uppfattas som ett drag i hans stil. Påpekas bör att ordet cholera tillhör de mildare uttrycken i polskan därför kan dess användning i över- sättningen försvaga textens talspråkliga karaktär (exempel 3 och 4):
(3) Vad då för jävla kasse? (C 210)
Jaka znowu cholerna reklamówka? (CP 158) (4) Fan också, sa Reinhart. (C 211)
Do cholery. (CP 158)
Medan man observerar en viss återhållsamhet vid översättning av svordomar hos Pollak, verkar Muszalski inte vara lika restriktiv. Det förekommer 16 svor- domar i materialet varav 6 av dem översätts av Muszalski med hjälp av mycket grova svordomar i polskan (chuj, kurwa) vilket också påverkar hela textens tal- språkliga karaktär (exempel 5 och 6):
(5) Vad fan betyder det? (D 278) Co to, kurwa, znaczy? (DM 230) (6) Ja, vad fan. (D 462)
A, chuj z tym. (DM 383)
På den lexikala nivån kan man också observera en tendens till användning av diminutivformer av vissa ord hos både Pollak och Muszalski. I måltexten har jag funnit 11 exempel där Caramboles översättare använder sådana ord, t.ex. klubik (sv. en liten klubb), teoryjka (sv. en liten teori), rundka (sv. en liten rond) eller bajeczka (sv. en liten historia). Pollak använder diminutiver som motsvarigheter till de ord som inte är vardagliga i källtexen:
(7) Om du vill gå en rond till med fröken Frey istället [...]. (C 99) Jeśli wolisz odbyć jedną rundkę z panną Frey […]. (CP 76) (8) I banken drog han en historia om någon båt. (C 264)
W banku opowiedział bajeczkę o jakimś jachcie. (CP 199)
Även i Muszalskis översättning fi nner man exempel på användning av diminu- tiver fast han använder dem som motsvarigheter till de vardagliga varianterna i originalet:
(9) Om hon sätter sig i vardagsrummet så kommer jag på momangen. (D 280) Niech siądzie w dużym pokoju, ja za momencik przyjdę. (DM 232) (10) Den spetiga? (D 283)
Z tą chudzinką? (DM 235)
Trots att diminutiver oftast inte är kodifi erade i ordböckerna som vardagliga ord ger de texten en talspråklig prägel. Användning av diminutivformer tjänar ofta till för att uttrycka samtalspartners ironi.
5.3 Analys av talspråksmarkörer på syntaktisk nivå
Tabell 5. Talspråksmarkörer på syntaktisk nivå i originalen och översättningarna TALSPRÅKSMARKÖRER PÅ SYNTAKTISK NIVÅ
CARAMBOLE DE ENSAMMA
ORIGINALET
ANTAL
TALSPRÅKSMARKÖRER 379 333
ÖVERSÄTTNINGEN
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM FÖRE-
KOMMER PÅ SAMMA PLATS 290 278
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM INTE
ÅTERGES 89 55
TALSPRÅKSMARKÖRER SOM FÖRE-
KOMMER PÅ EN ANNAN PLATS 10 21
(källa: författaren)
För att fi ngera talspråk i dialoger använder Nesser en rad syntaktiska markörer som till exempel ellipser, icke satsformade meningar, parataktiska konstruktio- ner och olika typer av brott i syntaxen. De allra vanligaste konstruktionerna i ma- terialet är olika slags ellipser. Förutom ellipser i repliker som underförstår en del
av de föregående replikerna, som uppträder både i svenskan och polskan, före- kommer många ellipser som är starkt bundna till svenskans strukturella förut- sättningar. I dessa typer av ellipser utelämnas ofta subjektet i fundamentet eller kopulan är.2
Av tabellen 4 framgår det att det förekommer fl er syntaktiska talspråksmar- körer i Carambole än i De ensamma. Pollak återger textens talspråkliga karaktär på den syntaktiska nivån i 290 meningar vilket utgör drygt 76 % av alla talspråk- liga meningar i källtexten. Muszalski hittar motsvarigheter på den syntaktiska nivån i 278 av alla fallen (83 %). Pollak lämnar 89 (23 %) meningar oöversatta eller återger dem i måltexten men utan deras talspråkliga karaktär, medan sådana fall hos Muszalski utgör endast 16 % (55 exempel). I Carambole fi nner man endast 10 meningar som förekommer på en annan plats i översättningen. Däre- mot förekommer 21 meningar som utgör en slags kompensation i De ensamma.
Bland de meningar som både Pollak och Muszalski översätter på så sätt att de behåller sin talspråkliga karaktär är först och främst icke-satsformade meningar (exempel 11) och olika typer av brutna meningar (exempel 12):
(11) En chans på tio. (C 98)
Jedna szansa na dziesięć. (CP 75)
(12) Du är... du är kriminalpolis, eller hur? (D 147)
Pani… pani jest z policji kryminalnej, prawda? (DM 120)
Till de meningar som förlorar sin talspråkliga karaktär i både Pollaks och Muszal- skis översättning hör först och främst de syntaktiska konstruktioner som är ty- piska för svenskan, dvs. ellipser med utelämnat subjekt (exempel 13) och ha- strykning i bisats (exempel 14):
(13) Ville gå till botten med allting, även om det bara gällde nån som kastat en cykel i ån. (D 73)
Zawsze chciał prześwietlić każdy szczegół, nawet jeśli chodziło tylko o ro- wer, który ktoś wrzucił do rzeki. (DM 59)
(14) En av servitriserna hade för sig att hon sett honom med en kasse när han gick ut [...]. (C 211)
Jedna z kelnerek miała wrażenie, że widziała go wychodzącego z reklamówką […]. (CP 158)
2 Ellips är ett mycket brett begrepp. I den här artikeln uppfattas ellips som en konstruktion där vissa delar av konstruktionen underförstås men de kan rekonstrueras. På det sättet skiljer sig ellips från meningsfragment (Crystal 1997: 134). I analysen tas hänsyn endast till initial ellips och ellips med underförstådda rörelseverb (Teleman & Wieselgren 1980: 84, 96). Man har också lagt märke till hur ellipserna realiseras i svenskan och polskan. Eftersom språken skiljer sig systematiskt i den frågan (Maciejewski 1991) har man observerat hur källtextens strukturer realiseras i måltexten, dvs.
om det förekommer några kompensationsstrategier inom den analyserade meningen eller på någon annan plats i texten.
Det kan påpekas att den talspråkliga prägeln går förlorad på grund av system- skillnader mellan svenskan och polskan. I motsats till svenskan har polskan inga liknande uttrycksmedel som bibehåller meningens elliptiska karaktär på den syntaktiska nivån.
Vid en närmare observation av det samlade materialet framgår det dock tyd- ligt att både Pollaks och Muszalskis inför talspråkliga drag som bygger på ellips- er i andra delar av texten, då elliptiska strukturer oftast saknas i originalet.
De använder icke-satsformade meningar (exempel 15 och 16) och ellipser (exempel 17 och 18) för att skapa talspråklig prägel på syntaktisk nivå:
(15) Menar hon fruntimmer? (D 282) W sensie baby? (DM 235) (16) Det är för jävligt. (C 64) Cholerna sprawa. (CP 50)
(17) Och hur är det med hans manliga umgänge? (D 283) A męskie towarzystwo? (DM 235)
(18) Han heter Aron Keller. (C 266) Aron Keller. (CP 200)
6. Slutsatser
Den genomförda analysen av ett relativt litet material visar att det faktiskt är möjligt att fi nna vissa återkommande mönster i talspråksöversättning i direkt tal.
Dessa mönster är som tydligast i översättning av lexikala talspråksmarkörer och det är först och främst på den lexikala nivån som översättarnas spår hittas. Både Pollak och Muszalski använder gärna vissa ord och uttryck och lämnar på det sättet sitt fi ngeravtryck i översättningen. Vid återgivning av svordomar använder Pollak ordet cholera i mycket stor utsträckning. Trots att detta kraftuttryck inte är speciellt grovt behöver måltextens talspråkliga karaktär inte nödvändigtvis försvagas eftersom ordet upprepas gång på gång i dialogerna vilket skapar en effekt av ett verkligt oplanerat tal. Däremot kan Muszalskis sätt att översätta den typen av ord med hjälp av mycket grova uttryck skapa en annan bild av person- erna i boken som exempelvis kan uppfattas som mycket vulgära. Även använd- ning av diminutiver av båda översättare är anmärkningsvärd. På den syntaktiska nivån möter översättarna svårigheter som beror på de strukturella skillnaderna mellan språken
Även om det begränsade materialet inte ger stor möjlighet att dra mera djup- gående slutsatser om översättarstil visar de kvantitativa data som presenteras i tabellerna tendenser hos enstaka översättare i fråga om användning av lexikala och syntaktiska talspråksmarkörer på en annan plats i texterna. Pollak föredrar lexikala talspråksmarkörer (61 exempel gentemot 28 hos Muszalski) framför de syntaktiska. Däremot använder Muszalski hellre talspråksmarkörer på den
syntaktiska nivån (21 gentemot 10 hos Pollak). Denna observation kan vara av större betydelse vid analys av ett mera omfattande material och dessutom pekar den mot en intressant forskningsinriktning. Förhoppningsvis kan en analys av ett större material visa om det förekommer mer omfattande mönster i hur fono- logisk/morfologiska och syntaktiska talspråksmarkörer återges i översättnig vilket kan bidra till att kartlägga översättarnas profi ler.
Litteratur
Abercrombie, D. 1965. Studies in phonetics and linguistics. London: Oxford University Press.
Boase-Beier, J. 2004. ”Translation and style: A brief introduction.” Language and Literature 13 (1): 9–11.
Boase-Beier, J. 2006. Stylistic approaches to translation. Manchester: St. Jerome Publishing.
Crystal, D. 1997. A Dictionary of Linguistics and Phonetics (4th edition updated and enlarged). Oxford: Blackwell.
Crystal, D. & Davy, D. 1969. Investigating English style. London: Longman.
Dubisz, S. (red.). 2008. Uniwersalny słownik języka polskiego. Warszawa: Wydawnic- two Naukowe PWN.
Englund Dimitrova, B. 2013. ”Lexikala val som ett drag i översättarstil. En studie av två bulgariska noveller i svensk översättning.” Under utgivning i Studia Interdisciplina- ria Linguistica et Literaria. Göteborg: Göteborgs universitet.
Gullin, Ch. 1998. Översättarens röst: en studie i den skönlitteräre översättarens roll med utgångspunkt i översättningar av Else Lundgren och Caj Lundgren. Lund: Lunds universitet.
Hermans, T. 1996. ”The Translator’s Voice in Translated Narrative.” Target 8 (1): 23–48.
Kurkowska, H. & Skorupka, S. 1974. Stylistyka polska: zarys. Wyd. 4.Warszawa: PWN.
Larsson, M. 1992. Från tjeckiska till svenska: översättningsstrategier för litterärt talspråk. Stockholm: Stockholms universitet.
Liljestrand, B. 1983. Tal i prosa: om svenska författares anföringsteknik. Umeå: Umeå universitet.
Liljestrand, B. 1993. Språk i text: handbok i stilistik. Lund: Studentlitteratur.
Lindqvist, Y. 2002. Översättning som socialpraktik. Toni Morrison och Harlequinserien Passion på svenska. Stockholm: Stockholms universitet.
Maciejewski, W. 1991. ”Ellipsis in Polish and Swedish: Some Typological Conside- rations.” Lingua Posnaniensis XXII–XXXIII: 169–179.
Munday, J. 2007. Style and ideology in translation: Latin American writing in English.
NewYork: Routledge.
Nida, E. A. & Taber, Ch. R. 1969. The theory and practice of translation. Leiden: Brill.
Page, N. 1988. Speech in the English novel. 2. ed. London: Macmillan.
Pekkanen, H. 2010. The Duet between the Author and the Translator: An Analysis of Style through Shifts in Literary Translation. Helsingfors: University of Helsinki.
http://www.doria.fi /bitstream/handle/10024/59427/theduetb.pdf?sequence=2. [Läst 15.12.2012.]
SAOL 13. Svenska Akademiens ordlista över svenska språket [Elektronisk resurs]. 13.
uppl. 2006. Stockholm: Svenska Akademien. http://www.svenskaakademien.se/svens- ka_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_pa_natet/ordlista. [Läst 15.12.2012.]
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien 2009. Stockholm: Svenska Akademien/
Norstedts.
Teleman, U., Hellberg, S., Andersson, E. (red.). (1999). Svenska Akademiens Gramma- tik, IV: Satser och meningar. Stockholm: Svenska Akademien.
Teleman, U. & Wieselgren, A-M. 1980. ABC i stilistik. Lund: LiberLäromedel.
Vinay, J-P. & Darbelnet, J. 1995. Comparative stylistics of French and English: a metho- dology for translation. Philadelphia: Benjamins.
Zdunkiewicz-Jedynak, D. 2008. Wykłady ze stylistyki. Warszawa: Wydawnictwo Nau- kowe PWN.
Källtexter och förkortningar
C – Nesser, H. 1999. Carambole: kriminalroman. Stockholm: Bonnier.
CP – Nesser, H. 2007. Karambol. Övers. P. Pollak. Warszawa: Wydawnictwo Jacek San- torski & Co.
D – Nesser, H. 2010. De ensamma: kriminalroman. Stockholm: Bonnier.
DM – Nesser, H. 2012. Samotni. Övers. M. Muszalski. Warszawa: Wydawnictwo Czarna Owca.
