BIB L IOT E K A
Wydział SkandynawskiInstytutu _ _
B a łty c k ie g o C Q ^ ^ J il w S opocie
S K R I F T E R
U T G 1T A V
VIDENSKAPSSELSKAPET I KRISTIANIA
1914
I I . H IS " O R IS K -F IL O S O F IS K K L A S S E
2. B I N D
4
K R IS T IA N IA
1 K O M M I S S I O N H O S J A C O B D Y B W A D A . W . B R 0 G G ERS B O K T R Y K K E R I a/s
X9T5
V O N
H J A L M A R F A L K
M it 37 F ig uren im T e x t
( V lD E N S K A P S S E L S K A P E T S S K R IF T E R . I I . H lS T . - F l L O S . K l.A S S E . 1 9 1 4 . No. 6 )
- <362-
K R I S T I A N I A
IN K O M M IS S IO N B E I J A C O B D Y B W A D 1914
re m la g t i d en h is t.- filo s , klasse s in o te i8 d e S e p te m b e r 1914.
A. w . BR0GGERS BOKTRYKKERI A-S
E D U A R D
I N D A N K B A R E R V E R E H R U N G
G E W ID M E T
I N H A L T .
Seite V o r w o r t ... V H
K a p . I. A llg e m e i n e s ... 1
n II. Das S c h w e r t ... ... „ I I I . D e r S p e e r ... 66
„ IV . B ogen, P feil und K ö c h e r ...91
,, V . D ie S t r e i t a x t ... 104
„ V I. D ie K eule ... .... „ V II. Das M e s s e r ...124
„ V I I I . D e r S c h i l d ... ... . . ' ... 126
„ IX . D ie K o p f b e w e h r u n g ...x55
„ X . L e ib -, A rm - und F u ß b e w e h r u n g ... 174
„ X I. K r ie g s m a s c h in e n ...192
N a c h t r ä g e ... 202
W ö rte rv e r z e ic h n is ... 204
A b k ü r z u n g e n ...209
V O R W O R T .
Das v o rlie g e n d e Buch ist, w ie m eine ä lte re A r b e it „A ltn o rd is c h e s See
w e s e n “ , durchaus p h ilo lo g is c h e r N a tu r. D ie G rund la ge de r D a rs te llu n g b ild e t die altn ord ische L ite r a tu r . D u rc h Z usam m e nstellun g und genaue A n a ly s e a lle r S te lle n , w o eine W a ffe , ein W a ffe n te il od er ein W a ffe n b ra u c h e rw ä h n t w ir d , lassen sich n ic h t selten neue R e sulta te erzielen. M eistens müssen je d o c h andere H ilfs m itte l h in z u tre te n . So die E ty m o lo g ie , die bei de r E rk lä ru n g d e r v ie le n n u r im W ö rte rv e rz e ic h n is d e r E dda ü b e rlie fe rte n T e rm in i sogar eine H a u p tro lle s p ie lt. Z u einem u n z w e id e u tig e n und unan fe chtba ren E rg e b n is ge la n g t man aber auch bei d u rc h s ic h tig e r E ty m o lo g ie erst du rch H e ra n z ie h u n g w e ite re n M a te ria ls, ln v ie le n F ä lle n geben die ü b rig e n germ anischen lite ra ris c h e n Q ue lle n nebst d e r altfranzösischen L ite r a tu r e rw ü n sch te A ufschlüsse. D ie g rö ß te B e d eu tu ng ist ab er selbstred end de r A rc h ä o lo g ie b e izu m e sse n ; erst diese lie fe rt in de r R egel den u n w id e rle g b a re n B ew eis.
M eine A r b e it b e z w e c k t som it in e rste r L in ie , die altn ord ische N o m e n k la tu r festzustellen . Ic h glaube d a d u rch n ic h t n u r die H a u p ta rte n de r aus de r A rc h ä o lo g ie b e kan nten W a ffe n d e r histo risch en Z e it in d e r L ite r a tu r nach
gew iesen, sondern auch neue gefunden und b e s tim m t zu haben. In einigen F ä lle n , w o die C h ron olo gie sich w a h rs c h e in lic h m achen lä ß t, ist da du rch ein k ritis c h e s M itte l z u r B e u rte ilu n g d e r Sagas geschallen w o rd e n . B is w e ile n (w ie bei valbgst, sviba, kesja) b ie te t die E ty m o lo g ie A n h a lts p u n k te fü r eine E n tw ic k lu n g s g e s c h ic h te de r b e tre ffe n d e n W a ffe .
Der Verfasser.
Kap. I. A llg e m e in e s .
§ 1. V o m B e g in n d e r E is e n z e it bis gegen d ie Z e it d e r R e fo rm a tio n b ild e te im N o rd e n d e r R aseneisenstein {rauöl) das e in zig e R o h m a te ria l fü r d ie H e r s t e l l u n g d e r E i s e n w a f f e n . D ie erste R e in ig u n g dieses M a te ria ls fa n d u n te r fre ie m H im m e l in Ö fe n s ta tt, d ie — nach A u s w e is d e r aus sp ä te re r Z e it sta m m e n d e n B e s c h re ib u n g e n 1 — m it den a n d e r
w ä rts b e n u tz te n im w e s e n tlic h e n ü b e re in s tim m te n . D a s z e rk le in e rte E rz w u rd e sch ich tw e ise m it H o lz o d e r H o lz k o h le n in e in e r in w e n d ig m it L e h m g e d ic h te te n S te in se tzu n g a u fg e le g t u n d sodann m it B e ih ilfe des d u rch z w e i B la sebälge e rzeugten W in d e s in einen h a lb flü s s ig e n Z u s ta n d g e b ra c h t.
D as E rg e b n is dieses V o rg a n g s w aren te ig a rtig e K lu m p e n , d ie sich a u f d e r stein e rn e n B o d e n p la tte des O fens sa m m e lte n u n d aus einem m it S ch la cke n g e m e n g te n u n re in e n S chm iedeeisen m it s ta h lh a ltig e n A u ß e n k a n te n besta n d e n . D a s in dieser W e is e h e rg e s te llte E is e n h ie ß b lä s trjä rn 2, u n d d ie K lu m p e n ösmundar o d e r äsm undar3 4. U m sch w e iß b a r zu w e rd e n , m u ß te diese R oheisenm asse im S ch m ie d e h e rd {afl) e in e rw e ite r e n B e h a n d lu n g u n te rz o g e n u n d in g lü h e n d e m Z u s ta n d e g e h ä m m e rt w erd e n , w o d u rc h sie so w e it g e re in ig t w u rd e , d a ß sie zu ve rschiedenen G e rä te n v e ra rb e ite t w e rd e n k o n n te . In d e r S ch m ie d e w u rd e n die K lu m p e n m itte ls e in e r Z a n g e ü b e r dem H o lz k o h le n fe u e r dem W in d e des B lasebalges ausgesetzt, w o d u rc h a u f d e r H e rd p la tte neue K lu m p e n e in e r g e re in ig te n Masse vo n zähem u n d w e ic h e m E is e n zusam m enliefen, das sog. fe llu jä r n i . V g l.
p iö r . 7 9 : leetr koma i afi ok f e llir, ok vellr n ü ör jä r n in u a llt ]>at er
1 S. L o rp n g e 32 ff., J. K le iv e n in „S y n og S egn“ , S. 323 ff.
2 B e i ä lte re n no rw egisch en S c h rifts te lle rn blcesterjcern, blcestjcern. V g l. Ländnäm a 245 • ka n n bles f y r s t r m a nna ra u d a ä Is la n d i, ok v a r ka n n a f p v i kallctdr R auö abjo rn.
3 Dieses W o r t ko m m t zuerst in ein e r V e ro rd n u n g des K ö n ig s Magnus S m ek vom Jahre 1340 v o r ; es begegn et auch im ä lt. S chw ed. (osm under) und Dän. (osm und, ovsm und, le tz te re F o rm offenbar aus dem Is l.) ; v g l. m nd. osemund „a us S chw eden eingeführtes E ise n “ .
4 N euisl. n id r fe llu jd r n (F e la g srit I I , 131), n e u n o rw . fe lla , ja r n fe lla , m a lm fe lla .
V id .-S e lsk. S kr. II. H .-F . K l. 1914. No. 6. 1
2 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
deigt va r L D e n P re isu n te rsch ie d v o n U ä s trjä rn u n d fe llu jä rn g ib t G rg . I I , 193 so a n : vett blästrjärns f y r i r 5 aura, vett fe llu jä rn s f y r i r 6 aura. D ie S c h la c k e n hießen s in d r (auch » H a m m e rs c h la g « ) o d e r ü r \ v g l. ü r er a f illu jä r n i (S ch la cke n k o m m e n v o n schlechtem E ise n ) im n o rw e g is c h e n R u n e n lie d . S c h lie ß lic h w u rd e n d ie E is e n k lu m p e n a u f einen S te in o d e r einen A m b o ß g e le g t u n d m it dem S c h m ie d e h a m m e r (jä rn - drepsleggja) in S ta n g e n (teint jä r n ) a u s g e h ä m m e rt (drepa, slä, Ijösta, ly ja jä r n); v g l. E g ils s. K a p . 3 0 : S kallagrbn r va r jä rn s m iö r m ik ill ok Jiafdi raudablästr m ik in n ä vetrum . . . B a r steininn t i l sm iöju sin n a r ok lagöi n iö r f y r i r sm iö ju d yrin , ok lü ö i p a r siöan jä r n vid . . . ser p a t ä steininum , at kann er barör ofan.
I n d e r b e schriebenen W e is e k o n n te e in reines, etw as s ta h lh a ltig e s E ise n h e rg e s te llt w e rd e n , das zu g le ich s c h m ie d b a r u n d s c h w e iß b a r w a r.
D as Z u sa m m e n sch w e iß e n m e h re re r S tü c k e w a r da n o tw e n d ig , w o ein größ eres G e rä t v e rfe rtig t o d e r w o d ie stählerne S chneide m it dem E ise n v e rb u n d e n w e rd e n s o llte . D as S ch w e iß e n k o n n te n u r im w e iß g lü h e n d e n Z u sta n d e d e r beiden T e ile s ta ttfin d e n . D e r T e rm in u s fü r das G lühen im H e rd m it n a c h fo lg e n d e m S c h w e iß e n w a r sjööa (eig. sieden), v g l. Pr. 51 (Saga a f |> o rs te in i S iÖ u -H a lls s y n i): ek pöttum k vera i sm iöju ok gera spjöt, a t s y n ir tu in ir blesu at, ok p o tti mer a ld ri soöit veröa t i l loks, en s in d ra ö i ävalt ör (um eine re in e m e ta llis c h e F läche zu b e k o m m e n , m u ß te n d ie d u rc h den S ch w e iß sa nd h e rv o rg e b ra c h te n S c h la c k e n h eraus
g e trie b e n w e rd e n ); H e rv a ra r s. 2 4 2 : ö k v ik v ir tveir andalausir (die B la se bälge) säralauk (S c h w e rt) suöu. V g l. n e u n o rw . sjoda »schw eißen«. E in anderes W o r t d a fü r w a r vella (eig. sieden m achen), v g l. K lm . 4 0 ; G alant sm iör a f E n g la n d i hefir gert (diese d re i S c h w e rte r), ok veldi sjau vetr i afli. V g l. sch w e d . välla »schw eiß en«, m n d . wellen usw ., s. E t. W b . u. vaelde u n d va lls a k s .
D as S chm iedeeisen lä ß t sich b e k a n n tlic h so g u t w ie n ic h t härten.
R e in e r S ta h l, d e r d u rc h p lö tz lic h e A b k ü h lu n g in s ta rk e rh itz te m Z u sta n d e g e h ä rte t u n d d a d u rc h z u g le ic h ela stisch w ird , k o n n te e rs t d u rc h w ie d e r
h o lte s G lü h e n u n d H ä m m e rn m ühsam aus dem R aseneisenstein g e w o n n e n w e rd e n 1 2. D a d e r H a u p tu n te rs c h ie d zw isch e n E ise n u n d S ta h l in d e r H ä r tb a r k e it lie g t, e rk lä rt sich v o n se lb st die S y n o n y m itä t v o n stmla u n d
1 N euisl. ü r „S c h la c k e n ", m it dem gleichbedeutenden n e u n o rw . a u r (sm id je a u r), aure (S yn og Segn j 912, S. 328), v e rw a n d t; v g l. anord. a u r r , n e u n o rw . a u r, aure „e is e n h a ltig e r S and ". D azu w e ite r y r er b ro tg ja rn t j ä r n in den isl. ^ r id e ilu r ; k a ld y r r „E ise n , M e rl. II, 95 (v g l. k a ld ö r „fe rru m fra g ile e t p o ro s u m “ bei B jö rn H a lld ö rs s o n ); ü r t jä r n , kvad k e rlin g , ok ä tti k n i f deigan, S ex Sögujpsettir 77 *
2 V g l. S te rn b e rg 15: E in W affe nschm ie d v e rb rin g t 12 Jahre m it de r L ä u te ru n g des S tahles vo n d re i S ch w e rte rn .
1914. No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 3
heröa (härten), z. B. S tre n g le ik a r 7 7 : let gera gadda a f j ä r n i ok stcela oddana alla ok let hvetja svä hvassa sem h in n hvassasta h ä rk n if. E benso ne u isl. stcela »härten«. A u ß e rd e m v e rs ta n d m an es v ie lle ic h t, dem S chm iedeeisen d u rc h k a lte s H ä m m e rn eine gew isse O b e rflä c h e h ä rtu n g zu g e b e n : v g l. S c h w e rtn a m e n N r. 70 K aldham arsnautr. E in e andere A r t V e rs tä h lu n g , w o d u rc h G egenstände v o n S chm iedeeisen eine h a rte O b e r
fläche e rh a lte n , d ie eine P o litu r m ö g lic h m a ch t, is t d ie sog. E in s a tz h ä rtu n g , d ie im g lü h e n d e n Z u s ta n d e des E isens d u rc h E in s a tz v o n K o h le n — be
sonders tie ris c h e n U rs p ru n g s — b e w irk t w ird . O b g le ic h das H ä rte n d er S c h w e rte r in den a lte n S agen in ein g e h e im n is v o lle s D u n k e l g e h ü llt i s t 1
— w as d a ra u f d e u te t, d a ß d ie M e is te rs c h m ie d e d e r a lte n Z e it (w ie auch e in e r v ie l jü n g e re n ) den V o rg a n g fü r sich selbst b e w a h rte n — , d a r f w o h l a n g e n o m m e n w e rd e n , da ß de r le tz tg e n a n n te P rozeß m eistens den m y th o lo g is c h a u s g e fo rm te n V o rs te llu n g e n zu G ru n d e lie g t. A u f d ie se r G ru n d lage is t w o h l d e r V o lk s g la u b e erw achsen, d a ß S c h w e rte r im B lu te ge
h ä rte t w e rd e n , u n d d ie n o ch v e rb re ite te re Sage v o n den S ta h lk lin g e n , die ih re K r a f t d e r S tä h lu n g im E ite r, d. h. a n im a lis c h e m G i f t 1 2, v e rd a n k e n . B eide V o rs te llu n g e n tre te n v e re in ig t a u f in B e o w u lf 1460 f . : ecg (die S c h n e id e v o n B e o w u lfs S c h w e rt H ru n tin g ) wces Iren, ätertänum fä ll, ähyrded heaposwäte; nm fre h ü cet hilde ne siväc (v g l. 1287 v o m selben S c h w e rte : siveord swäte fäh). E tw a s v e rb lic h e n e rs c h e in t d e r G la u b e an diese K r a ft des B lu te s in N jä ls s. K a p . 131: va r blänaör (nl. im F euer) a n n a rr eggteinninn, ok sggöu v it B ä rö r, at dignat m undi hafa, en kann svaradi J v i, at lia n n skyldi lieröa i blööi Sigfüssona. V g l. D a n m a rk s g a m le F o lk e v is e r I V , 602. W e it h ä u fig e r is t d ie E ite rh ä rtu n g , v g l. h jq rr herör i e itri, H e rv . 3 0 7 ; hvass blööreßl, herör i e itri, Q rv a r-O d d s s. S. 102;
eggjar eitrheröar, F ld . II, 137; sverdit er eitrhert, B re t. 19; sverö p e irra vä ru stcelt a f e itri, Baer. K a p . 24. In den fo lg e n d e n B e isp ie le n w ir d d e r E ite r n ic h t a u s d rü c k lic h als H ä rtu n g s m itte l b e z e ic h n e t: e itr er i bäöum (eggjum), H e rv . 2 2 1 ; syndist honum e itr d rjü p a a f eggjum pess (n l. saxins);
eldi vä ru eggjar \ ütan gqrvar, \ en eitrdropum \ inncm fäöar, B r o t a f
1 N ach P lin iu s X L I sp ie lt das W asser, in dem de r S tahl ge h ä rte t w ird , eine große R olle.
D ie se r G laube fin d e t sich in P iS r. 114 w ie d e r: ka n n (d e r Z w e rg A lf r ik r ) leitad i um 9 k o n u n g r ik id d r en kann f y n n i p a t va tn er kann f e n g i h e rt p a t (das S c h w e rt E kkisax) /.
E ine m itte ls an im alischer S toffe b e w e rk s te llig te H ä rtu n g scheint de r phantastisch ausge
schm ückten E rzä h lu n g de r b iö r . 79 zu G ru nde zu lie g e n : V e le n t z e rfe ilt eine K lin g e , m ischt die Späne m it M e h l und fü tte rt d a m it zahmes G e flü g e l; danach g lü h t e r den K o t desselben und schm iedet daraus ein h e rrlic h e s S ch w e rt.
2 A n o rd . e itr „anim alisches G ift, besonders vo n W ü rm e rn “ is t v o n idg. *oid- „G e s c h w ü r“
(griech. otSos, ahd. eis) ab geleitet. D en G egensatz b ild e t l y f „ H e ilm itte l v o n ve g etab i
lischen S to ffe n “ .
4 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
S ig . 19. H ie r is t w o h l d ie V o rs te llu n g v o n v e rg ifte te n W a ffe n a lle in h e rrsch e n d , ebenso w ie in den ags. A u s d rü c k e n twiecge handsex gecettred, mttres ord, ättrene ord (K e lle r 163, 181, 186) u n d in den § 34 g e n a n n te n B e ze ich n u n g e n g e e ite rte r P feile. K la r t r i t t diese A u ffa s s u n g h e rv o r in F m s . II I , 78: i särP orfinns hljöp blästr, ß v i eitreggjat va r sverdit (d. h. saxit).
V g l. die E rz ä h lu n g B p . I I , 94, w o ein M a n n m it d e r A x t eine K re u z o tte r d u rc h h a u t u n d n a ch h e r d ie S c h n e id e m it d e r Z u n g e b e n e tz t (um sie zu schärfen), w o d u rc h le tz te re s o fo rt a n s c h w illt. B e m e rk e n s w e rt is t auch, da ß d re i dieser S c h w e rte r a u s d rü c k lic h als S axe b e ze ichn e t w e rd e n ; v g l. G re g o r v o n T o u rs : cu m c u ltris v a lid is , quos v u lg o scram asaxos v o c a n t, in fe c tis veneno, u n d an a n d e re r S te lle v o n d erselben W a ffe : duos c u ltro s ferreos fie ri p ra ;c ip it, quos e tia m c a ra x a ri p ro fu n d iu s et ve n e n o in fic i ju s s e ra t (s. H e w itt 60, L in d e n s c h m it 214). D ie g rü n e F a rb e , d ie K lm . ö fte rs dem S ta h le b e ile g t, is t w e d e r dem E ite r n o c h e in e r H ä r tu n g , so n d e rn d e m A n la u fe n zuzuschreiben: d u rc h E rh itz u n g a u f 300 G ra d n im m t s o w o h l g e h ä rte te r als auch u n g e h ä rte te r S ta h l eine seegrüne F a rb e an, d ie s o m it den B ew eis lie fe rt, da ß d e r S to ff S ta h l ist. Ir r tü m lic h is t d e m n a c h d ie B e m e rk u n g K lm . 173: sverd b itrlig grdn at lita a f s n a rp ri her du. A n d e re B e is p ie le s in d : sverdin vdru g rd n a f stäli sem gras (193);
g rü n t sverd (1 7 6 ); <?ll sverdin vd ru svä grdn (v. 1. grdn a f stälinu) sem h it grdnasta gras (304); h jä lm rin n v a r g e rr a f J m stäli er hardast m ä tti sm id rin n fn n a , ok g rd n n at lit. V g l. afrz. helme vert (helme qui verdie), S c h ir lin g 60.
D a m it d e r R o s t d ie W a ffe n n ic h t a n g re ife , m u ß te n sie fle iß ig ge
re in ig t w e rd e n . E in altes W o r t d a fü r is t fcegja (v g l. fcegja k n if, f>iÖr. 72), m it m h d . vegen (z. B. swert gesliffen, wol geveget, T ris ta n 9551) v e rw a n d t.
S o n s t gera sverd M e in t: ertug (skal s lip a ri hafa f y r i r sverd), en hann g e rr re in t at eins, N g L . I I I , 15; tvä aura peninga f y r i r hvert sverd, sem hann g e rir re in t, N g L . I I I , 220. E in e m S c h w e rte w ird m e h rm a ls n a ch g e rü h m t, d a ß sich k e in R o s t d a ra n fe stse tzt: b ra n d rin n va r hvass, ok beid hvergi ry d ä, L a x d . K a p . 2 9 ; fia t ( T y r f in g r ) skal svä U ta jä r n sem klcedi, ok a ld ri r y d r ä festast, H e rv . s. K a p . 2. G la n z u n d S chärfe d e r S chneide erscheinen als s y n o n y m e B e g riffe . D ie s e r G la n z w ir d m it dem F e u e r v e rg lic h e n : brä n ü A ngrvadli, ok fiv i Ukt, sem eiding brygdi a f honum, F ld . II, 3 9 3 ; honum f iik k ir eldr brenna or eggjum fiess (des S chw ertes), F ld . I I I , 6 2 9 ; er hann bar (Gram) or eldinum, syndist smidjusveinum, sem eldar b ry n n i o r eggjunum, VqIs. K a p . 15; hraud (,eldi) a f bädum eggjum (H n e itis), Ö la fs rim a 48. D a h e r eldr, glöd, k y n d ill, ke rti u. d g l. W ö r te r in S c h w e rtk e n n in g e n . H ä u fig is t auch d e r V e rg le ic h des W a ffe n g la n z e s m it E is, v g l. sem ä eina ismql scei, F m s . V I , 412.
1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 5
V I I , i8 . X I, 365. F ld . I, 73, u n d iss in S c h w e rtk e n n in g e n ; ebenso afrz.
espee plus luisant d’u n glaçon (S te rn b e rg 8). F ü r das P o lie re n d e r W a ffe n g a b es zw ei T e rm in i, skyggva (aschw ed. skyggja) u n d skafa. L e tzte re s W o r t w ir d n u r v o m S c h w e rte g e b ra u c h t — z. B . skaftnn brandr, FJ. 526, skafin sverö, S E .I,6 o 8 , ftris k a fit sverö, F ld . I I , 326, v g l. s k a fn in g r » K lin g e « , s. S c h w e rtn a m e n N r. 138 — , ersteres v o n a lle n eisernen W a ffe n , so v e r
e in z e lt v o m S c h ild e (sk jç ld u skygöa, H a u s tlg n g ), ö fte rs v o m H e lm e (s. § 64), besonders a b e r v o m S c h w e rt: skyggör S k ry m ir, K o rm a k s s. K a p . 12;
skyggdr h ja ltvçn d r, E g ils s. K a p . 64 (S. 2 3 7 ); svartskyggö sverö, FJ. 2 1 ; b ra n d r er vel skyggör, f iiö r . 114; skyggja sverö J>au er aör eru fo rn , JpiÖr. 16; v g l. S c h w e rtn a m e n N r. 137. D as g e w ö h n lic h e E p ith e to n e in e r b la n k p o lie rte n W a ffe w a r im A ltg e r m , brün, v g l. ags. brime helmas (Jud. 318), ec,g brün (B eow . 2579), seax bräd and brüneeg (B e o w . 1547); rnhd. brün heim, brüne ecken, ein swert brün unde breit (s. S a n -M a rte 17 f.); ebenso afrz. heaume brun, espee d’acier brun (S c h irlin g 61, S te rn b e rg 7 f.).
A n o rd . B e isp ie le sind brün egg, FJ. I l, 131, brun H la k k a r głód, FJ. II, 7 5 ; brune brand in dän. V o lk s lie d e rn , aschw . b ru n t swœrd. D ie nahe V e r b in d u n g zw ischen dem S chärfen u n d dem P o lie re n e rh e llt daraus, dafà das v o n brünn »glänzend« a b g e le ite te V e rb u m bryna »wetzen« b e d e u te t (m h d . brünieren u n d a frz. b ru n ir dage g e n » p o lie re n « ); v g l. auch Fm s. X I, 130, w o h va tti spjót in d e r P rosa dem A u s d ru c k vér skreytum (putzen) spjót des V e rse s e n ts p ric h t. D as S ch ä rfe n d e r S chneiden, w ie auch das A u s w e tz e n v o n S c h a rte n 1 — bryna, hvessa, hvetja, snerpa, s trjü k a1 2 — geschah g e w ö h n lic h m it H ilfe des W e tz s te in s [kein, b ry n i, heinbryni, heinarbryn i). Ö fte rs m u h te b e im W e tz e n v o m E ise n , das den ob e re n T e il d e r S chneide d e ckte , e tw a s e n tfe rn t w e rd e n (v g l. § 36,2 u n te r eggvçlr);
in diesem F a lle k a m d ie F e ile z u r A n w e n d u n g . D as is t d e r e ig e n tlic h e S in n des A u s d ru c k s sverfa t i l stäls (zu r entsch e id e n d e n P ro b e k o m m e n ), v g l. stceltr Ijä r . . . h e ill ok stdlsorfinn, G rg . II, 193. A u f den G e b ra u ch d e r F eile d e u te t a uch ags. fê la läfe » S ch w e rte r« , B e o w . 1032. D ie se r V o rg a n g , d e r n o ch b e i Sensen ü b lic h is t, w u rd e sp ä te r d u rc h E in fü h ru n g des S c h le ifs te in s (slipisteinn) ü b e rflü s s ig . W ie das dem m n d . slïper (S c h w e rts c h le ife r) e n tle h n te a n o rd . (sverö)slipari, B y lo v I I I , 8 — s ta tt ä lte re m sveröskriöi — b ew eist, s ta m m t diese N e u e ru n g aus D e u ts c h la n d ; in E n g la n d w a r sie schon v ie l frü h e r e in g e fü h rt, v g l. mëcum mylenscearpum, Æ jpelst. 24 (mylenstän » S ch le ifste in « ), seaxes ecg sindrum
1 V g l. skord v d ru f a l l i n t sverdinu . . . b r y n t v a r a t (sko rd u n u m ) sidan, ok v a r i t bezta vdpn, Vazd. 3 9 ; skarö p a t er i v a r S k o fn u n g i, hvo ttu p e ir, K o rm a ks s. K a p . 11.
2 V g l. K orm a ks s. K a p . 5 : s tru k u vdpn s in ; t^iÖr. 8 8 : nü te k r ka n n en q r ok s tr y k r b la d it.
V g l. n e u n o rw . strokstein „W e tz s te in fü r S ensen".
6 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
begründen, R ätsel 27. D e r H a m m e r, d e r b e i d e r H e rs te llu n g d e r W a ffe n eine H a u p tro lle sp ie lte — v g l. slä sverö, H e rv . s. S. 214. 215, f>iär. 21. 114, G is la s. K a p . 35 (itrslegnar sverös eggjar); ags. scet smip, sloh seax, M .C . 21, homera läfe » S c h w e rte r« , B e o w . 2833 — , m u ß te im m e r b e i d e r H a n d sein, zum N ie te n d e r S c h w e rte r u n d S p e e re 1, zu r E b n u n g d e r B e u le n 1 2, usw .
§ 2. W a s T a c itu s v o n den a lte n G e rm a n e n b e ric h te t: » N ih il neque publicae neque privatae re i n isi a rm a ti a g u n t« , h a t auch fü r unsere h e id nischen V o rfa h re n G e ltu n g . Väpnum sinw n \ skala madr ve lli ä \ fe ti ganga frcim ar, sa g t H ä v a m ä l 38. D ie islä n d isch e n F a m ilie n s a g a s be ric h te n o ft, w ie in a lte r Z e it d ie a u ß e rh a lb d e r W o h n u n g a rb e ite n d e n M ä n n e r W a ffe n m itb ra c h te n ; bei fe s tlic h e n A n lä s s e n s te llte n sich d ie Gäste b e w a ffn e t ein. S p ä te r w u rd e dies anders, n u r w e n ig e L e u te h ie lte n an d e r a lte n S itte fest. B ei G e ric h ts - u n d ö ffe n tlic h e n V e rs a m m lu n g e n d u rfte n d ie W a ffe n u m so w e n ig e r fehlen, als sie b e i den A b s tim m u n g e n z u r V e rw e n d u n g k a m e n : d ie A n n a h m e eines V o rs c h la g e s o d e r d ie Z u s tim m u n g zum g e fä llte n U r te il fa n d d a d u rc h s ta tt, da ß die S c h w e rte r gegen d ie S c h ild e g e sch lag e n (her ja saman väpnum, F m s . V I I , 204), o d e r d ie S c h w e rte r, bzw . Ä x te , in d ie H ö h e g e h o b e n w u rd e n (haldci upp väpnum, F ro s t. V , 7 )3. A u c h diese S itte w u rd e Später a b g e sch a fft, in d e m sie d e r einfachen H a n d e rh e b u n g (löfatak) w ic h ; v g l. B p . I, 3 1 : pä (um s J a h r 1139) va r svä l i t i l l väpnaburdr, at ein v a r stälhüfa pä ä alpingi, u n d die V e ro rd n u n g e n gegen das M itb rin g e n v o n W a ffe n zum D in g . W e ite r w u rd e nach einem a lle n g e rm a n isch e n V o lk s tä m m e n g e m einsam en G ebrauch a u f d ie W a ffe n E id e a b g e le g t, s. S. G ru n d tv ig , D e t k g l. danske V id .-S e ls k a b s F o rh . 1870, S. 3 ff., K . M a u re r, G e rm a n ia X V I , 317 f f In d e r a n o rd . L ite r a tu r k o m m e n h ie r n u r zw e i S te lle n in B e tra c h t, n ä m lic h
1 D e r N ietha m m e r (h n jo d h a m a rr) w u rd e nach Fla t. I I I , 446 in einem lede rne n B eutel {m cilr) getragen.
2 V g l. G rg . I, 79 {h afa v i6 o r skögi t i l kola a t dengja Ijä vid ). 131 {h a fa ledengingarkol).
235 {brenna k o l t i l ledengingar). D e r Z w e c k dieser E rh itz u n g d e r Sensen w a r übrigens n ic h t n u r der, die gebogene K lin g e zu schlichten, sondern auch der, bei nachfolgendem N iede rtau chen in W a s s e r die Schneide v o n neuem zu härten.
3 Siehe ü b e r den a ltg e rm . B rau ch des väpnatak S. G ru n d tv ig in D e t k g l. danske V id .- Selskabs F o rh . 1870; K . M a u re r in G erm ania X V I , 320 fr.; H e rtz b e rg im A r k iv f. no rd.
F il. V , 356 f f . ; F ritz n e r u. berja (Tac. G erm . K a p . 11 : sin p la c u it — seil, sententia — , frameas c o n c u tiu n t; D u d o D e m oribus et actis N orm ann oru m I I I , 9 6 : tela una con- cute re); L in d e n sch m it 240 (G re g o r II, 4 0 : plaudentes tarn parm a quam vocibus, von den R ip u a rie rn ).
1914• N o. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 7
V y lu n d . 33 (vinna eiöa at skjaldar rgnd ok at mcekis egg) u n d H e lg . H u n d . II , 31— 33. Ü b e r sverdtaka s. § 13 K
D ie h ohe W ü rd ig u n g d e r W a ffe n w ir d d u rc h d ie T a ts a c h e b e s tä tig t, dafä ke in e Gaben m e h r geschätzt w a re n . N a c h H y n d lu ljo Ö 2 schenkte O d in dem H e rm ö Ö r H e lm u n d B rü n n e , dem S ig m u n d r ein S c h w e rt;
H ä k o n g a lin n sendet S n o rri S c h w e rt, S c h ild und B rü n n e als B e lo h n u n g fü r ein L ie d zu seinen E h re n (S tu rl. I, 235, J. 1216); u n d ä h n lic h in z a h l
re ich e n F ällen. Seine W a ffe n , u n d besonders sein S c h w e rt, zu ve rk a u fe n g a lt als u n e h re n h a ft. Selit maör väpn viö verdi, sagte d e r S k a ld e E y jö lfr V a lg e rÖ a rs o n (J ö m s v ik . s. K a p . 13). A ls In g im u n d r den H ra fn fra g te , o b er sein S c h w e rt v e rk a u fe n w o llte , a n tw o rte te dieser, er sei n o c h n ic h t in solche G e ld n o t g e ra te n (V a z d . S. 30). D ie W a ffe n v o n sich zu legen o d e r auszuliefern, w a r e in Z e ich e n d e r Ü b e rg a b e ; v g l. F la t. I I , 310 (ftä tök E r lin g r a f ser h jä lm in n ok lagdi n iö r sverdit ok s k jg ld in n ); E g ils s.
K a p . 19 (fö ttu s t eigi fgng hafa t il v a rn a r ok gäfust u p p ; gengu J>eir ä land upp s ly p p ir); S tu rl. I , 218 (sum ir gengu s ly p p ir ä vald byskups); S tu rl. I, 310 (seldi a f hgndum v ä p n in . . . g a f upp sin väpn)] S tu rl. I I , 96 (ek m im taka viö väpnum J/inum ); K lm . 35 (gefa upp sverö sitt).
D ie W a ffe n w u rd e n h ä u fig in T ru h e n a u fb e w a h rt, v g l. z. B . F la t. I I I , 149: kann ly k r upp grk einni, tekr Jiap sax b itr lig t; S tu rl. I, 2 8 7 : pai (i väpnakistu S turlu) töku p e ir o x a rn a r H ü n te lg ju ok Snggu ok spjöt tvciu g u llre kin . B is w e ile n d ie n te eines d e r V o rra ts h ä u s e r als Z eughaus, so S tu rl. II, 161: a llir s k ild ir vä ru in n b o rn ir um kveldit ädr or ü tib ü ru m; A tla m . 7 : sjau salhüs sverda fu ll. G e w ö h n lic h h in g e n d ie W a ffe n jedes M annes ü b e r seinem B e tt, d a m it sie bei n ä c h tlic h e n Ü b e rfä lle n u n m itte lb a r z u r H a n d w ä re n (v g l. z. B. G re ttis s. K a p . 19; y fir swng P orfinns h a n g ir krukaspjöt et stöva . . . f o r er ok h jä lm r ok b ry n ja ok saxit göda), be i G a stm a h le n ü b e r seinem S itz (z. B. F m s. V , 3 °7 • 6ng i vä ru tjg ld i stofu E rlin g s , en h rin g a b ry n ja hekk y fir hverjum m a n n i ok h jä lm r ok sverö).
Ö fte rs w ir d d ie S itte e rw ä h n t, b e i fe s tlic h e n A n lä s s e n d ie W ä n d e m it W a ffe n zu b e h ä n g e n ; v g l. S tu rl. I, 285 (J. 1228): at S auöafelli vä ru ßä h ib y li göö, skäli tja ld a ö r a llr ok skipadr skjgldum ütan ä tjgldum , en 1
1 Es mag h ie r die alte S itte e rw ä h n t w e rd e n , R in g e an de r S pee r- od er S chw ertspitze darzubieten und zu em pfangen. So E g ils s. K ap. 55 (S. 176): d ro k o n u n g r (A da lsteinn) sverdit o r s lid ru m ok tök g u llh r in g a f he ndi ser . . . ok d ro ä b lo d re fih n n . . . E g tll stöd upp ok b rd sverdinu ok gekk d g ö lf it , kann stakk sverdtnu i bug h n n g m u m ok d ro a t s e r; Fms. V I, 11 2 : tök k o n u n g r f,ä f i n g r g u l l a f he ndi skr ok d rö ä spjötsoddinn ok r e tti svd a t honum . . . tök kan n f>a g u ll i t a f sp jö tso d d in u m ; v g l. Fla t. I I I , 322. H a r a ld r k o n u n g r g a f skd ld in u spjöt g u llr e k it, en M a gnüs k o n u n g r g a f honum g u llh r in g . O k m t g e n g r A r n ö r r ü ta r e p tir h o llu n n i ok d rö g u llh r in g in n a f a l spjötm u. Ä h n lic h H ild e b ra n d s
lied 37 f . : m it ge ru scal man geba infähan, o r t w id a r orte.
8 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
b r y n ju r vä ru f y r i r fra m a n r e k k ju r; FJ. 224 (S ig v a tr): hiröm enn büa sal h ilm is hjglmum ok b ry n ju m; her sek beggja kost ä veggjum (s c h w e dische K ö n ig s h a lle ).
D ie W a ffe n d e r S k a n d in a v ie r w a re n in a lte r Z e it a u f den F u fe k a m p f b e rechnet. W e n n es zum K a m p f k a m , stie g e n d ie R e ite r v o n ih re n P fe rd e n . So liefe Ö la fr d er H e ilig e , als e r sein H e e r zu r le tz te n S c h la c h t a u fs te llte , d ie b e ritte n e n K rie g e r absitzen ( H k r . 478). D ie erste E r w ä h n u n g e in e r R e ite re i im N o rd e n g e h ö rt dem Jahre 1113 an, als d e r dänische K ö n ig N ie ls eine E x p e d itio n gegen die in H o ls te in ansässigen W e n d e n u n te rn a h m L S p ä te r w u rd e ja d ie R e ite re i als d ie v o rn e h m s te W a ffe n g a ttu n g ang e se h e n ; ih re A u s rü s tu n g b e s c h re ib t K g s . 87. D ie W a ffe n {herväpn) zerfielen in hgggväpn (H ie b w a ffe n ), lagväpn (Stofewaffen), skotväpn (W u rfw a ffe n ) u n d h lifö a rvä p n (S c h u tz w a ffe n , aschw ed. lifv a k n);
eine p o e tisch e B e ze ich n u n g fü r die d re i ersten G a ttu n g e n is t slgg (vg l.
a ir. sieg »Speer«). D ie W a ffe n , die je d e r d ie n s tp flic h tig e M a n n b e im väpnajjing (d e r M u s te ru n g ) m itb rin g e n mufete, hiefeen lagaväpn (aschw ed.
u n d adän. laghvapr) o d e r folkväpn (aschw ed. u n d adän. ebenso). D ie aschw ed. Gesetze e rw ä h n e n te ils d re i, te ils v ie r o d e r fü n f solche W a ffe n . A u c h b e sta n d eine gew isse W a h lfr e ih e it: so zw isch e n S c h w e rt u n d A x t (G ulaf). 309, F ro s ta ji. V I I , 13, L a n d s l. I I I , 11, H e ls in g e la g e n ) u n d zw isch e n B rü n n e u n d P anzer (L a n d s l. II I, 11, H e ls in g e la g e n : b ry n ia celler muza). D ie W a ffe n , d ie v o n e i n e m M a n n e g e fü h rt w e rd e n k o n n te n , hiefeen sambcer; so w u rd e das S c h w e rt g e w ö h n lic h neben dem S peer g e tra g e n (spjöt ok sverö, fia t er eins manns väpn, F ro s t. I V , 2 3 ); v g l.
adän. spiutm an (E. I , 48) »d e r n ic h t d ie v o lle R ü s tu n g , so n d e rn n u r einen S peer fü h rt« , d a h e r »a rm e r M an n « . D ie v o llb e w a ffn e te n Is lä n d e r d e r a lte n F a m ilie n s a g a s w a re n m eistens m it einem S c h w e rte u m g ü rte t u n d tru g e n in de r H a n d einen Speer, daneben h a tte n sie einen S c h ild an d e r S eite u n d a u f d e m K o p fe einen H e lm ; selten k a m dazu eine B rü n n e (so L a x d . K a p . 37), v g l. G r e ttir s. K a p . 19, w o die n o rw e g is c h e H a u s fra u dem Is lä n d e r G r e ttir das S c h w e rt, den H e lm u n d die B rünne ihres M annes a n b ie te t, G r e ttir a b e r n u r d ie b e id en e rsteren b e n u tzt. 1
1 Nach S teenstrup, N orm an. I, 358 f „ h ä tten die N orm ann en eine K a v a lle rie gehabt.
1914- No.
6
. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 9Kap. I I . D as S c h w e rt.
g 3. D ie w ic h tig s te W a ffe d e r W ik in g e r w a re n , nach A u s w e is d er G rä b e rfu n d e , die S c h w e rte r. M a n te ilt diese g e w ö h n lic h in zw e i H a u p t
a rte n , d ie z w e i s c h n e i d i g e n u n d d ie e i n s c h n e i d i g e n . D ie g e m e in g e rm a n is c h e B e n e n n u n g d e r le tzte re n A r t w ä re n ach d e r la n d eslä u fig e n A n s ic h t S a x (a n o rd . afries. sax, ags. seax, ahd. sahs). D iese D e fin itio n des Saxes is t a b e r n u r fü r den g rö ß e re n T y p u s desselben (den L a n g - sa x o d e r S c ra m a s a x ) s tic h h a ltig . B ei d e r k le in e re n G a ttu n g w u rd e zw ischen ein- u n d zw e is c h n e id ig e n S axen u n terschieden. V g l. H e i- la g . I, 3 4 1 : meö tvieggjuöum handsgxum; F ld . I I I , 6 2 9 : hofgyöjan (die he id nisch e P rie s te rin ) heldr ä saxi tvieggjudu, honum ß y k k ir eldr brenna or eggjum ßess . . . H o n sokir e p tir honum ok leggr at honum-, S tjö rn 541:
Jöäb v a r g y rö r y fir üta n tvieggjuöu sverÖi (v. 1. saxi) % umgjgrö, ok Jjö svä umbüit, at ßegar v a r bert, ßö at eigi vceri brugÖit, ef skjött ß u r fti t i l at taka, hvart sem v ild i leggja eör hgggva . . . A. geymdi eigi saxins, er Jöab haföi. D a ß es s ich in den b e id en le tz te n Z ita te n u m k le in e S c h w e rte r h a n d e lt, g e h t aus dem K o n te x t h e rv o r. E b e n so ags. twiecge handseax gemttred (K e lle r 163). D e n G egensatz b ild e t sax eineggjat, S tjö rn 383 (fe h le rh a fte Ü b e rs e tz u n g v o n gladius anceps, in d e m d e r Z u satz ßessu väpni g y rö ir kann sik u n d ir y firh g fn ä M g r i hlid n ic h t a u f das zw e isc h n e id ig e L a n g s c h w e rt, w o h l a b e r a u f den kü rze re n S a x zu passen schien). U m zu e in e r ric h tig e n W ü rd ig u n g d e r a ltn o rd is c h e n S c h w e r t f o r m e n , -wie sie sich besonders im sax, mcekir u n d skälm s p ra c h lic h e n A u s d ru c k v e rs c h a fft haben, zu g e langen, w ir d es sich e m p fe h le n , d e r T e rm in o lo g ie e in ig e r S c h w e rtte ile n ä h e rzu tre te n , u m d u rc h d ie a u f diese W e is e g e w onnene E in s ic h t d ie H a u p tm e rk m a le d e r v e r schiedenen A r te n festzustellen.
D ie G rä b e rfu n d e d e u te n d a ra u f, d a ß d ie ältesten n o rd is c h e n S c h w e rte r eine zw e isch n e id ig e K lin g e h a tte n , d ie u n te n in einen s p itze n W in k e l aus lie f. D ie B e ze ich n u n g sax k a m w o h l m it dem e in s c h n e id ig e n S chw erte, das in d e r ä lte re n E is e n z e it n och im N o rd e n sehr selten is t, aus dem S üden. E in e A b b ild u n g des k le in e n W u rfs a x e s d e r M e ro v in g e rz e it, de r 1
1 V g l. Fm s. II, 83 (F la t. I, 3 4 - ) : H a l l f r e i r b rd Uüu saxi, e r kan n v a r g y r i r m e i u n d .r k t d u m ; F la t. II, 8 5 : h a fd i b ru g d it sax u n d ir skik k ju sm m In ahnhcher W e .se iefe< n H e n g is t und H o rs a bei ih re m V e rr a t gegen die B rite n .hre Le ute Saxe u n te r den Man- te ln ve rb e rg e n (San-M arte 128).
I O H J A L M A R F A L K . H.-F. Kl.
dem a n o rd . ags. handsax e n ts p ric h t, g ib t L in d e n s c h m it S. 206 (s. F ig . 1).
D e r G r if f desselben h a t oben eine k le in e E is e n p la tte , un te n eine zw eite, w elche n u r u m e in unbedeutendes ü b e r d ie K lin g e h e rv o rra g t. A u c h die L a n g s a x e o d e r S cram asaxe h a tte n k e in anderes S tic h b la tt; o ben w a r ein K n o p f o d e r e in flacher, e ifö rm ig e r B e sch la g o d e r auch g a r ke in e V o rric h tu n g , in d e m d ie A n g e l nach ih re r E in s c h ie b u n g in d ie H ü lse (H a n d h a b e ) e in fa ch u m g eschlagen w u rd e (L in d e n s c h m it 215). E in e ähn
lic h e E in r ic h tu n g des G riffe s is t w o h l fü r den n o rd is c h e n S a x als die g e w ö h n lic h e anzunehm en, o b g le ic h daneben b e im g rö ß e re n T y p u s auch A n n ä h e ru n g an die F o rm des zw e isch n e id ig e n L a n g s c h w e rte s (m it zw ei hjglt) v o rk o m m t. S e h r h ä u fig s c h e in t d e r ganze G r if f aus H o lz bestanden zu haben, da d a v o n in den G rä b e rfu n d e n k e in e S p u r m e h r v o r handen ist. In d e r T e rm in o lo g ie z e ig t s ich diese V e rs c h ie d e n h e it d a rin , d a ß d ie H a n d h a b e b e im sax, w ie auch b e i d e r skälm, m eistens n ic h t m eöalkafli — e ig e n tlic h M itte ls tü c k , d. h. d ie zw ischen b e id en h jg lt lie g e n d e H ü ls e — , so n d e rn hepti (v g l.
knifshepti) o d e r m u n d riö i h e iß t. V g l. H e ila g . I, 560: fe il saxit or h e p ti; S tu rl. I, 6 6 : va r g y rd r saxi, ok kom hgggit i h ja ltit ofan, en o d d rin n saxins nam m undriöan n (den G r if f des e rs tg e n a n n te n Saxes) — v g l. m u n d riö r {-riö i) u n te r den h e iti ä sveröi d e r ]a u lu r u n d S c h w e rtn a m e n N r. 98 in § 16 — ■; H rö lfs s. k ra k a K a p . 2 8 : skälm in h ljöp in n i bergit, svä at skellist viö heptit (h ie r u n d K a p . 29. 31 w ir d z w isch e n skälm m it hepti u n d sverd m it h jg lt u n te rs c h ie d e n ); H e ila g . I, 6 1 4 : ra k hann ä honum heptit, er skälm in fannsk aldregi. E b e n so ags. n im j w t seax, j e jcet hceft sie fealo h ryje re s horn (L c h d m . II , 272). V g l. auch a n o rd . heptisax § 1 7 ,2 . N u r e in m a l w ir d die H a n d h a b e eines Saxes m edalkafli g e n a n n t, n ä m lic h G re ttis s. K a p . 2 1 : G re ttir h a fö i hgnk ä meöalkaflanum ä saxinu, ebenso K a p . 8 2 : G re ttir h a fö i fast knept fin g r at meöalkaflanum (seines Saxes), ok varö ekki laust. D ie z itie rte S te lle d e r S tu rl. I, 66 is t d ie einzige, w o am S a x e in h ja lt, u n d z w a r ein oberes, e rw ä h n t w ird . S tjö rn 383:
smiöaöi ser sax eineggjat ok ä m iöju saxinu h ja lt eöa fornäm fjvers U fa langt z ä h lt n u r h a lb , da sax eineggjat (w o fü r n a ch h e r saxinu eöa mcekinum) h ie r s ta tt gladius anceps d e r V o rla g e e in g e fü h rt ist. B ei d e r skälm w ir d n ie des h ja lt g e d a ch t.
D as a b g e ru n d e te K lin g e n e n d e t r i t t im N o rd e n e rst in d e r W ik in g e r z e it auf, w o das z w e is c h n e id ig e L a n g s c h w e rt d a d u rc h c h a ra k te ris ie rt w ird , w ä h re n d b e im e in sc h n e id ig e n T y p u s e n tw e d e r d ie S ch n e id e gera d e ist, u n d d e r R ü cke n d a m it einen s p itz e n W in k e l b ild e t, o d e r u m g e k e h rt.
D e r g e m e in g e rm a n is c h e N a m e d e r S c h w e rts p itz e is t a n o rd . oddr = ags.,
F ig . i-
1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . I I
as., afries. ord, ahd. o rt; v g l. d ie a llite rie re n d e F o rm e l a n o rd . oddi ok eggju, ags. ord and ecg, as. ordös endi eggia, afries. m ith egge and m ith orde, m n d . m it egge und orde. D ieses W o r t b lie b in seiner a lte n B e d e u tu n g (eig. W in k e l, in dem zw e i L in ie n sich schneiden) als B e ze ich n u n g de r S p itz e des Messers (knifsoddr), des Speeres (spjötsoddr) u n d des Pfeiles (1orvaroddr) b e w a h rt. B e im z w e is c h n e id ig e n W ik in g s c h w e rt erheischte die a b g e ru n d e te S p itz e einen neuen N a m e n : er la u te t b lödrefill1, zu re fill
»S treifen« (v g l. re fla „e in K le id u n g s s tü c k m it S aum versehen), ä lt. dän.
revel » W in k e lb a n d , E cksch ie n e , L e is te « ; das A n fa n g s g lie d blöd sch e in t h ie r, w ie be i blödhnefi, n ic h t so sehr z u r U n te rs c h e id u n g v o m S ch w e rtn a m e n (s. N r. 113 E e ß l) zu die n en , als v ie lm e h r zu bezw ecken, die B e ziehung des z w e ite n G liedes a u f das S c h w e rt anzugeben. Dafa dies d e r S in n des T e rm in u s blödrefill ist, d a ra u f d e u te t schon die T a tsa ch e , dafä e r niem als b e im S techen, dagegen ö fte rs b e im H a u e n e rw ä h n t w ird , so N jä ls s.
K a p . 154 (ok nam blödrefillinn leerit ok reist ofan allan fö tin n) u n d G u ll-fjö ris s. K a p . 15 (blödrefillinn kom i brjöst honum ok re n n d i ofan
% kvidinn). E b e n so das F a k tu m , dafe er so h ä u fig b e i S c h w e rte rn m it z w e i hjglt g e n a n n t w ir d , d enn diese k a m e n ja besonders dem z w e i
s c h n e id ig e n L a n g s c h w e rt zu, v g l. S E . I , 112: nema h jg ltin vid nedra gömi (ülfsins), en efra gömi b lö d re fillin n; VqIs. s. K a p . 8: va r stungit % sverdi Sigm undar, ok kendi at hjgltunum . . . N u s k y tr S. blödreflinum f y r v ofan h e llu n a; G u n n la u g s s. K a p . 14: brast ]>egar i sundr sverdit u n d ir hjgltunum . . . blödrefillinn h ra u t up p \ F la t. I I , 12: B aesingr h a t zw ei h jg lt u n d blödrefill. A u s n a h m s lo s g ilt d ie R e g e l a b e r n ic h t, in s o fe rn d er ältere T e rm in u s oddr b is w e ile n als a llg e m e in e B e ze ich n u n g d e r S c h w e rt
sp itze e rsch e in t, v g l. S v a rfd . K a p . 8 (2): tök 1 blödrefilinn ok drö, sva o d d rin n lä i hjgltunum (dieser V o rg a n g w ä re b e im e in s c h n e id ig e n S c h w e rte ein D in g d e r U n m ö g lic h k e it); K lm . 5 0 6 : a llt f r ä oddinum ok t il hja lta n n a (des D y r u m d a lr ) ; K o rm a k s s. K a p . 1 0 (1 2 ): sverdsoddr des H v it in g r , d er sicher z w e is c h n e id ig w a r. D as U m g e k e h rte fin d e t a b e r n ic h t s ta tt, blöd
re fill is t b e im e in sc h n e id ig e n S c h w e rte n ic h t n a c h w e is b a r. B e im sax, w ie auch be i d e r skälm, is t nie v o m blödrefill, s o n d e rn n u r v o m oddr d ie R ede, v g l. saxoddr, F la t. I, 425 (F m s. I I , 205), oddr saxins, S tu rl. I, 6 8 , skälmaroddr, F la t. II , 138.
1 Ä h n lic h g e b ild e t ist das in de r P u lu r als Name eines S c h w e rtte ils v e r z e ic h n te blödvaka.
das v ie lle ic h t S ch w e rtsp itze b e d e u te t; eig. B lu t h e rv o rru fe n d (neuisl. blödvaka „B lu tu n g , B jö rn H a lldö rsson), zu vekja blöd, v g l. andvaka unda „S c h w e r t“ , E y rb . S tr. 8, brunnva ka (vom S tie rh o rn ), L a xd . K ap. 31.
12 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
S o m it w a r d e r a n o rd . S a x te ils e in e in sch n e id ig e s L a n g s c h w e rt m it sp itze m K lin g e n e n d e , ohne H o h lk e h le u n d m eistens ohne h jg lt (s. F ig . 3 — R y g h 490), te ils e in kürzeres S c h w e rt v o n ä h n lic h e r F o rm , je d o c h o ft m it zw e i S ch n e id e n . D ie L ä n g e des e rsteren w a r m eistens dieselbe w ie d ie des zw e is c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte s (um 80 cm K lin g e n lä n g e ), das s ich d u rc h d ie a b g e ru n d e te K lin g e n sp itze , zw e i h jg lt u n d eine k o n s ta n te H o h lk e h le auszeichnete (s. F ig . 2 = R y g h 496). D a n u n d e r le tzte re T y p u s dem e in s c h n e id ig e n ,L a n g s c h w e rt g e g e n ü b e r in g ro b e r M e h rz a h l w a r •—- das V e rh ä ltn is is t in den G rä b e rfu n d e n aus d e r jü n g e re n E is e n z e it w ie 8 zu 3 — , b e g re ift es sich le ic h t, daf3 das a lte zw e is c h n e id ig e L a n g s c h w e rt d ie a lte B e n e n n u n g sverd b e h ie lt, o hne d a b es fü r n ö tig g e h a lte n w u rd e , d a fü r einen neuen S o n d e rn a m e n zu schaffen. E in e g ew isse U n d e u tlic h k e it e n t
sta n d a b e r d a d u rc h , d a b sverd daneben als a ll
gem e in e B e ze ich n u n g eines je d e n S ch w e rte s — je d o c h selte n e r d e r k le in e re n A r te n — fo rtb e s ta n d . So w ir d e in sax m e h rm a ls sverö g e n a n n t — z. B.
G re ttis s. K a p . 21. 43, Fm s. I I I , 78, F la t. I, 425, F ld . I I I , 606 — , w ä h re n d an a n d e re n S te lle n d ie b e id en T e r m in i a u s d rü c k lic h g e tre n n t w e rd e n , z. B , S v a rfd . S. 109 (saxit, er ggrt v a r ör sveröinu, A tlanaut), B p . I, 536, F ld . I, 491 (saxi ok meö sveröi). D a d e r S a x k e in e e ig e n tlic h e N o rm a l
länge h a tte , fin d e t sich bei ih m w e it h ä u fig e r als be i d e r B e ze ich n u n g sverö eine q u a n tita tiv e B e s tim m u n g , v g l. B p . I, 526: m ik it sax sein stör sverö, ok v a r M t ägcetasta vä p n ; m ik it hgggsax, F b r. K a p . 9 ; li t i t sax, V a p n firä . s. S. 15, F ris . 101, F m s. I I , 83, F ld . I I I , 354. D e r k le in e m esser
a rtig e S a x h e ib t a uch s a x k n ifr, v g l. H e ila g . I, 341, F la t. I I , 88 (lagöi t i l Olafs konungs s a x k n ifi er r y tn in g r h eitir). V g l. ne u isl. u n d n e u n o rw . sax
«grobes M esser zum A u fs c h n e id e n d e r F isch e « , a n o rd . agnsax »M esser, w o m it d e r F is c h e r den K ö d e r zuschneidet«. W ä h re n d d e r s a x k n ifr e in s c h n e id ig w a r, s c h e in t das k le in e handsax (vg l.
ags. G losse: lytel sivurd o ffe handsex) im m e r zw e i-
F ig . 2 p/0). F ig . 3 (i/6). s c h n e id ig gew esen zu sein, v g l. meö tvieggjuöum
1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . ! 3
handsQXum, H e ila g . I, 341 = ags. twiecge handseax. D ieses w u rd e be sonders als W u rfw a ffe g e b ra u c h t1, w ie d e r k le in e S a x d e r s ü d lich e n G e rm a n e n (L in d e n s c h m it 206 f.) u n d das afrz. liansart (w o h l aus ags.
handseax, s. B a ch 43 f.); so S tu rl. I I , 5 8 : v a r I® orrosta mest, er kastat var handsQXum ok boloxum m illi skipanna; F m s . V I I I , 2 2 4 : peir kgstudu ok handsgxum ok pälstQf'um (im S e e k a m p f); v g l. Fm s. V , 206:
kastaöi saxi t il hans u n d S c h w e rtn a m e n N r. 132 Skotningr. U n te r die W a ffe n ü b u n g e n g e h ö rte d e r sog e n a n n te handsaxaleikr, d e r I m s . I I , 169.
273, F la t. I, 368. 463 f. b e sch rie b e n w ir d : je d e r T e iln e h m e r e rh ie lt zw ei, n a ch h e r d re i S axe, w o m it er so s p ie lte , d a fj im m e r e in e r in d e r L u ft w a r; d e r S a x w u rd e te ils am G riff, te ils an d e r S p itz e g e fa fit; d e r H ö h e p u n k t d e r F e rtig k e it w a r e rre ic h t, w e n n d e r A u s ü b e n d e a u f den R em en eines g e ru d e rte n S chiffes g in g . W a s d ie A n w e n d u n g des e in s c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte s b e tr ifft, w e is t sch o n d ie F o rm d e r K lin g e n s p itz e d a ra u f h in , d a ß es v o rz ü g lic h zum S techen b e s tim m t w a r ; das zw e isch n e id ig e W ik in g s c h w e r t is t seiner N a tu r n ach als ein (in d e r sog. hgggorrosta zu ve rw e n d e n d e s) hgggväpn, das erstere d a g egen m e h r als ein lagväpn zu bezeichnen. In Ü b e re in s tim m u n g h ie rm it fin d e t m a n bei . je n e m n u r selten das V e rb u m leggja (stechen) — z. B . Ö H . 177 (F la t. I I , 3°3) : kann lagdi sveröi ü l konungs . . . kom lagit u n d irjo ry n ju n a , G isla s. K a p . 34, u n d besonders lagöi sik sveröi i gegnum, H e rv . 204, P ost. 373 u. ö. — , w ä h re n d es b e im sax v e rh ä ltn is m ä fs ig w e it h ä u fig e r v o rk o m m t, so J ja ttr a f £>orsteini s ta n g a rh o g g 51, F la t. I, 342, F ld . I I I , 326. 354, H e ila g . I, 560, S tjö rn 383. Dafs a b e r d e r S a x auch zum H a u e n n ic h t n u r b ra u c h b a r w a r, so n d e rn in gew issen B ezie h u n g e n — d u rc h die W u c h t d e r K lin g e u n d den s ta rk e n R ü c k e n (bakki) — seine V o rz ü g e h a tte , z e ig t eine B e
m e rk u n g d e r H ä lfs s. K a p . 10: engi peira (d e r H ä lfs re k k a r) skyldi hafa lengra sverö en alnar, svä skyldi ncer ganga; peir letu gera sgx t il pess, at pä skyldi hgggin s U rri. V g l. w e ite r F ö s tb r. s. K a p . 9 (m ikit hgggsax fo rn t ok hvasst ok b itrlig t); G re ttis s. K a p . 19. 48. 82. 86 (hjö meö saxinu) ; J iö rö a r s. hreÖu S. 6 ; N jä ls s. K a p . 5 4 ; B p . I, 5 4 3 ; S tu rl. I, 6 6 ; F ld . I I I , 629 (v g l. 326); S tjö rn 541. Im V e rg le ic h zu dem z w e is c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte m it seinem o ft h e rrlic h a u sg e sta tte te n G riffe w a r das e in sch n e id ig e g e w ö h n lic h e in fa ch . J e d o ch k a m D a m a s z ie ru n g d e r K lin g e b is w e ile n v o r (s. R y g h S. 27), w ie a uch ein p a a rm a l feinere E x e m p la re e rw ä h n t w e rd e n , so B p . I, 5 2 6 : m ikit sax . . . hü ägcetasta väpn;
F ld . I I I , 4 8 1 : vcent sax.
1 E in besonderer E in ze lfa ll w ir d d a rg e ste llt S tu rl. II, 3 8 : hljö p upp ok g re ip upp sin n t hendi h v ä rt senn, handsax ok spjöt, ok la g ö i h v ä ru tv e g g ju senn t i l Ä s b ja rn a r.
i 4 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.
A u f e in e r n o ch n ie d rig e re n R a n g s tu fe b e fin d e t sich d ie sJcälm, deren so n d e rn o rd is c h e r N a m e e ig e n tlic h ein H o lz s c h w e rt — v g l. ü b e r solche T h o rs b ja e rg M o se fu n d S. 38 h, V im o s e fu n d e t S. 15 — b e zeichnet zu haben scheint, da d ie G ru n d b e d e u tu n g desselben w a h rs c h e in lic h »ab
gespaltenes H o lz s tiic k « is t: v g l. nd. n d l. sckalm »flaches u n d dünnes H o lz s c h e it« ; v e rw a n d t is t g rie c h . (eig. th ra k .) axal/nrj »Messer«, fe rn e r w o h l auch d e r a n o rd . S c h w e rtn a m e skälkr (s. S c h w e rtn a m e n N r. 124):
v g l. o stfrie s. schalk = dän. skalm » S tü ck H o lz , das u n te r den N a g e l
k o p f g e le g t w ird « (s. E t. W b . u. s k a l m u n d s k a l k I I I ) . Z u s a m m e n setzungen m it skalm w e rd e n als v e rä c h tlic h e B ezeichnungen eines sch le ch te n S chw ertes g e b ra u c h t, so rydskälm in K o rm a k s s. S tr. 74 u n d F ld . I I I , 606, v. 1. (vo n einem v e rro s te te n S ax), hrytskälm (eig. V o rle g e m e s s e r) in G is la s. (G islasons A u s g a b e ) S. 80. W ie hrytskälm m it dem s a x k n ifr, so is t schw ed. skalm »die eine H ä lfte e in e r Schere« m it dem a n o rd . P lu ra l sgx »Schere« zu v e rg le ic h e n ; w ie sax besonders die K lin g e bezeichnen k a n n (H e ila g . I , 5 8 0 : en er kann lagöi ß v i f r am, f ä fe il saxit or hepti ok fannsk aldregi), so a u ch skalm : en er kann lagöi f r am, ra k ka n n ä konum keptit, en skälmin fa n n st a ld ri siöan, H e ila g . I, 6 1 4 ; ¡¡ar fy lg ö i ein skalm heptinu, H rö lfs . s. k ra k a K a p . 2 8 ; h ja lt ok skalm, S E . II, 206, H e n d ia d y s fü r S c h w e rt. B ei d e r skalm w ie b e im S a x h ie b d e r G r if f hepti, d ie K lin g e n s p itz e oddr, s. o ben S. 10. A u s a ll diesem g e h t h e r
v o r, daß d ie skalm eine e in sc h n e id ig e W a ffe w a r. D a m it s tim m t, d a ß m it d erselben so h ä u fig gesto ch e n w u rd e , so H rö lfs s. K a p . 28 (leggr skälm inni), F la t. II, 138, H e ila g . I, 614, L a x d . K a p . 48. In a n deren F ä lle n w u rd e d a m it g ehauen: F ld . I I I , 413, Q r v a r-O d d s s. S. 116. F ü r g e w ö h n lic h w a r w o h l d ie skalm k le in , je d o c h e rw ä h n t G re ttis s. K a p . 65 eine skalm heldr m ikla (eine z ie m lic h g ro ß e ) u n d F ld . I I I , 481 so g a r störar skälm ir. D ie skalm w ir d a m h ä u fig ste n als W a ffe d e r R ie sin n e n
— so F ld . II I , 413. 6 5 8 ; G re ttis s. K a p . 6 5 ; F la t. I I , 138; Fm s. V I , 402 — o d e r a n d e re r ü b e rn a tü rlic h e r W e ib e r g e n a n n t, v g l. F la t. I, 259 (einer skjalddis » W a lk ü re « ); L a x d . K a p . 48 (eines im T ra u m e erscheinenden W e ib e s). In den h isto risch e n Sagas k o m m t die skalm als M annesw affe n ic h t v o r, d a g egen wro h l in den L ie d e rn d e r E d d a (H a m ö . 16, G uör. I I , 19, h ie r als W a ffe d e r L o n g o b a rd e n ) u n d i den sagenhaften E rz ä h lu n g e n (H rö lfs s. k ra k a K a p . 28. 29. 31, Q rv a r-O d d s s. S. 116). N a c h dieser S a ch la g e d a r f w o h l b e h a u p te t w e rd e n , d a ß d e r G e b ra u ch d e r skalm schon in d e r ä lte re n W ik in g e rz e it im A b s te rb e n b e g riffe n w a r, — fa lls d a ru n te r ü b e r
h a u p t etw as anderes als ein S a x e in fa c h s te r A r t zu ve rste h e n ist.
E b e n so u n k la r is t d e r U n te rs c h ie d zw ischen sax u n d mcekir. Z w e i
m a l w e rd e n sie v o n derselben W a ffe g e b ra u c h t, n ä m lic h B p. I, 527
1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . T5
(S tu rl. I I , 3 21): h ris ti sa xit T um anaut . . . H e r m ättu sjä mcekinn Tum anaut, u n d S tjö rn 383: brä saxinu eöa mcekinum ok lagdi i kvid konungi (d ie V o rla g e h a t sica, w as n ach Is id o r m it gladius brevis id e n tis c h ist, also ein kurzes e in sch ne id ig e s S c h w e rt bezeichnet). D a g e g e n w e rd e n beide W o r te in F ld . I, 461 (H e rv . s. S. 266) g e tre n n t g e n a n n t:
saxi ok med sveröi . . . ok hvQssum mceki. W ie sax w ir d mcekir te ils als sverd b e ze ichn e t — so h e iß t F re y s W a ffe in S k irn . 8 sverö, in 53 dage g e n mcekir, u n d T y r f in g r h e iß t b a ld sverd, b a ld (F ld . I, 521 = H e rv . s.
S. 220) mcekir — te ils d a v o n u n te rsch ie d e n , so F ld . I, 461. I I , 426, Y n g l. s.
K a p . 24, D N . I, S. 253 (J. 1350): 4 sverö ok einn mcekir. O b d e r mcekir, w ie d e r S a x, hepti u n d oddr h a tte , o d e r o b er m it hjQlt u n d blöörefill versehen w a r, is t uns u n b e k a n n t; v g l. je d o c h ags. hceftmece (B eow . 1458) u n d d ie Glosse mece »m ucro« (d. h. S c h w e rt m it sp itze m K lin g e n e n d e ).
Je d e n fa lls w a r e r h ä u fig , v ie lle ic h t re g e lm ä ß ig , z w e is c h n e id ig ; v g l. H a rö . 17 : meö tvieggjuöum mceki . . . F e lr bäöa eggteina; S k irn . 2 3 : f y r pessum eggjum (eines mcekir)-, H a m ö . 15: mcekis eggjar, w e lc h e r A u s d ru c k auch sonst in d e r Poesie ö fte rs v o rk o m m t, w ie ags. meces ecgum neben meces ecg (K e lle r 176 fi), asächs. mäkeas eggiun (H e lia n d ); v g l. auch ags. Glosse epwiltum oppe m id äivendenlicum mece » ro m p h ea v e rs a tili, u tra q u e p a rte acuta« u n d mece »fram ea« (w as nach Is id o r m it romphcea » g la diu s e x u tra q u e p a rte acutus« g le ic h b e d e u te n d ist). A n d e rs e its g lo s s ie rt ags.
mece la t. m achera, w ie g o t. mekeis g rie c h . gaxaiga »S chlachtm esser,
^kleines ein sch ne id ig e s S ch w e rt« ü b e rse tzt (v g l. Is id o r : machaera est g la d iu s o n g u s , ab una p a rte acutus). W ä h re n d H ä v a m ä l 82 das H a u e n als d ie H a u p ta u fg a b e des mcekir b e ze ich n e t (mcekir t i l hgggs) u n d in Y n g l. s.
K a p . 24, w ie auch in Baer. K a p . 18. 24 u n d B ev. s. K a p . 15. 18, m it ih m gehauen w ir d , t r i t t er in F ld . I I I , 245 (lagdi med mceki) u n d S tjö rn 383 als S to ß w a ffe auf. W ä h re n d S k irn . 23. 25 dem mcekir eine schm ale K lin g e b e ile g t (mceki mjövari), b ie te t B e o w . 2979 den A u s d ru c k brädne mece-, d a m it k ö n n te m a n d ie b re ite S a x k lin g e d e r ä lte re n E is e n z e it (vg l.
ags. seax bmd, B eow . 1546) g e g e n ü b e r d e r s c h m a le re n d e r jü n g e re n E is e n z e it v e rg lic h e n . E in groß es E x e m p la r dieser A r t e rw ä h n t F ld . I I , 426 (hefir mceki stör an i hendi), ein schw eres B ev. s. K a p . 18 (mceki pungan ok hvassan)-, so n st is t uns v o n d e r G rö ß e n ic h ts b e k a n n t. A u f d ie A u f fa ssu n g des W o rte s als » kleines S c h w e rt« d e u te t je d o c h adän. mcekce, n e u n o rw . mcekja » S c h w e rte l (Pflanze)«, das la t. gladiolus (g rie ch . %uplov) ü b e rse tzt. Im ausgesprochenen G egensatz z u r skälm w e is t d ie G a ttu n g mcekir ö fters P ra c h te x e m p la re auf, v g l. fggrum mcekum, H araldskvaeÖ i 16;
mceki m älfän, S k irn . 33, S ig . F ä fn . I I I , 4 ; med Ijösum mceki, G u n n l. s.
S tr. 17; v g l. ags. fägum mece, J u d ith 104, scirne mece, C rä. 65. W ä h re n d