• Nie Znaleziono Wyników

Skrifter : utgivne af Videnskabsselskabet i Christiania. II Historisk-Filosofisk Klasse, 1914 nr 6

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Skrifter : utgivne af Videnskabsselskabet i Christiania. II Historisk-Filosofisk Klasse, 1914 nr 6"

Copied!
219
0
0

Pełen tekst

(1)

BIB L IOT E K A

Wydział Skandynawski

Instytutu _ _

B a łty c k ie g o C Q ^ ^ J il w S opocie

S K R I F T E R

U T G 1T A V

VIDENSKAPSSELSKAPET I KRISTIANIA

1914

I I . H IS " O R IS K -F IL O S O F IS K K L A S S E

2. B I N D

4

K R IS T IA N IA

1 K O M M I S S I O N H O S J A C O B D Y B W A D A . W . B R 0 G G ERS B O K T R Y K K E R I a/s

X9T5

(2)

V O N

H J A L M A R F A L K

M it 37 F ig uren im T e x t

( V lD E N S K A P S S E L S K A P E T S S K R IF T E R . I I . H lS T . - F l L O S . K l.A S S E . 1 9 1 4 . No. 6 )

- <362-

K R I S T I A N I A

IN K O M M IS S IO N B E I J A C O B D Y B W A D 1914

(3)

re m la g t i d en h is t.- filo s , klasse s in o te i8 d e S e p te m b e r 1914.

A. w . BR0GGERS BOKTRYKKERI A-S

(4)

E D U A R D

I N D A N K B A R E R V E R E H R U N G

G E W ID M E T

(5)

I N H A L T .

Seite V o r w o r t ... V H

K a p . I. A llg e m e i n e s ... 1

n II. Das S c h w e r t ... ... I I I . D e r S p e e r ... 66

IV . B ogen, P feil und K ö c h e r ...91

,, V . D ie S t r e i t a x t ... 104

V I. D ie K eule ... .... V II. Das M e s s e r ...124

„ V I I I . D e r S c h i l d ... ... . . ' ... 126

IX . D ie K o p f b e w e h r u n g ...x55

X . L e ib -, A rm - und F u ß b e w e h r u n g ... 174

X I. K r ie g s m a s c h in e n ...192

N a c h t r ä g e ... 202

W ö rte rv e r z e ic h n is ... 204

A b k ü r z u n g e n ...209

(6)

V O R W O R T .

Das v o rlie g e n d e Buch ist, w ie m eine ä lte re A r b e it „A ltn o rd is c h e s See­

w e s e n “ , durchaus p h ilo lo g is c h e r N a tu r. D ie G rund la ge de r D a rs te llu n g b ild e t die altn ord ische L ite r a tu r . D u rc h Z usam m e nstellun g und genaue A n a ly s e a lle r S te lle n , w o eine W a ffe , ein W a ffe n te il od er ein W a ffe n b ra u c h e rw ä h n t w ir d , lassen sich n ic h t selten neue R e sulta te erzielen. M eistens müssen je d o c h andere H ilfs m itte l h in z u tre te n . So die E ty m o lo g ie , die bei de r E rk lä ru n g d e r v ie le n n u r im W ö rte rv e rz e ic h n is d e r E dda ü b e rlie fe rte n T e rm in i sogar eine H a u p tro lle s p ie lt. Z u einem u n z w e id e u tig e n und unan fe chtba ren E rg e b n is ge la n g t man aber auch bei d u rc h s ic h tig e r E ty m o lo g ie erst du rch H e ra n z ie h u n g w e ite re n M a te ria ls, ln v ie le n F ä lle n geben die ü b rig e n germ anischen lite ra ris c h e n Q ue lle n nebst d e r altfranzösischen L ite r a tu r e rw ü n sch te A ufschlüsse. D ie g rö ß te B e d eu tu ng ist ab er selbstred end de r A rc h ä o lo g ie b e izu m e sse n ; erst diese lie fe rt in de r R egel den u n w id e rle g b a re n B ew eis.

M eine A r b e it b e z w e c k t som it in e rste r L in ie , die altn ord ische N o m e n k la tu r festzustellen . Ic h glaube d a d u rch n ic h t n u r die H a u p ta rte n de r aus de r A rc h ä o lo g ie b e kan nten W a ffe n d e r histo risch en Z e it in d e r L ite r a tu r nach­

gew iesen, sondern auch neue gefunden und b e s tim m t zu haben. In einigen F ä lle n , w o die C h ron olo gie sich w a h rs c h e in lic h m achen lä ß t, ist da du rch ein k ritis c h e s M itte l z u r B e u rte ilu n g d e r Sagas geschallen w o rd e n . B is w e ile n (w ie bei valbgst, sviba, kesja) b ie te t die E ty m o lo g ie A n h a lts p u n k te fü r eine E n tw ic k lu n g s g e s c h ic h te de r b e tre ffe n d e n W a ffe .

Der Verfasser.

(7)

Kap. I. A llg e m e in e s .

§ 1. V o m B e g in n d e r E is e n z e it bis gegen d ie Z e it d e r R e fo rm a tio n b ild e te im N o rd e n d e r R aseneisenstein {rauöl) das e in zig e R o h m a te ria l fü r d ie H e r s t e l l u n g d e r E i s e n w a f f e n . D ie erste R e in ig u n g dieses M a te ria ls fa n d u n te r fre ie m H im m e l in Ö fe n s ta tt, d ie — nach A u s w e is d e r aus sp ä te re r Z e it sta m m e n d e n B e s c h re ib u n g e n 1 — m it den a n d e r­

w ä rts b e n u tz te n im w e s e n tlic h e n ü b e re in s tim m te n . D a s z e rk le in e rte E rz w u rd e sch ich tw e ise m it H o lz o d e r H o lz k o h le n in e in e r in w e n d ig m it L e h m g e d ic h te te n S te in se tzu n g a u fg e le g t u n d sodann m it B e ih ilfe des d u rch z w e i B la sebälge e rzeugten W in d e s in einen h a lb flü s s ig e n Z u s ta n d g e b ra c h t.

D as E rg e b n is dieses V o rg a n g s w aren te ig a rtig e K lu m p e n , d ie sich a u f d e r stein e rn e n B o d e n p la tte des O fens sa m m e lte n u n d aus einem m it S ch la cke n g e m e n g te n u n re in e n S chm iedeeisen m it s ta h lh a ltig e n A u ß e n ­ k a n te n besta n d e n . D a s in dieser W e is e h e rg e s te llte E is e n h ie ß b lä s trjä rn 2, u n d d ie K lu m p e n ösmundar o d e r äsm undar3 4. U m sch w e iß b a r zu w e rd e n , m u ß te diese R oheisenm asse im S ch m ie d e h e rd {afl) e in e rw e ite r e n B e h a n d ­ lu n g u n te rz o g e n u n d in g lü h e n d e m Z u s ta n d e g e h ä m m e rt w erd e n , w o d u rc h sie so w e it g e re in ig t w u rd e , d a ß sie zu ve rschiedenen G e rä te n v e ra rb e ite t w e rd e n k o n n te . In d e r S ch m ie d e w u rd e n die K lu m p e n m itte ls e in e r Z a n g e ü b e r dem H o lz k o h le n fe u e r dem W in d e des B lasebalges ausgesetzt, w o ­ d u rc h a u f d e r H e rd p la tte neue K lu m p e n e in e r g e re in ig te n Masse vo n zähem u n d w e ic h e m E is e n zusam m enliefen, das sog. fe llu jä r n i . V g l.

p iö r . 7 9 : leetr koma i afi ok f e llir, ok vellr n ü ör jä r n in u a llt ]>at er

1 S. L o rp n g e 32 ff., J. K le iv e n in „S y n og S egn“ , S. 323 ff.

2 B e i ä lte re n no rw egisch en S c h rifts te lle rn blcesterjcern, blcestjcern. V g l. Ländnäm a 245 • ka n n bles f y r s t r m a nna ra u d a ä Is la n d i, ok v a r ka n n a f p v i kallctdr R auö abjo rn.

3 Dieses W o r t ko m m t zuerst in ein e r V e ro rd n u n g des K ö n ig s Magnus S m ek vom Jahre 1340 v o r ; es begegn et auch im ä lt. S chw ed. (osm under) und Dän. (osm und, ovsm und, le tz te re F o rm offenbar aus dem Is l.) ; v g l. m nd. osemund „a us S chw eden eingeführtes E ise n “ .

4 N euisl. n id r fe llu jd r n (F e la g srit I I , 131), n e u n o rw . fe lla , ja r n fe lla , m a lm fe lla .

V id .-S e lsk. S kr. II. H .-F . K l. 1914. No. 6. 1

(8)

2 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

deigt va r L D e n P re isu n te rsch ie d v o n U ä s trjä rn u n d fe llu jä rn g ib t G rg . I I , 193 so a n : vett blästrjärns f y r i r 5 aura, vett fe llu jä rn s f y r i r 6 aura. D ie S c h la c k e n hießen s in d r (auch » H a m m e rs c h la g « ) o d e r ü r \ v g l. ü r er a f illu jä r n i (S ch la cke n k o m m e n v o n schlechtem E ise n ) im n o rw e g is c h e n R u n e n lie d . S c h lie ß lic h w u rd e n d ie E is e n k lu m p e n a u f einen S te in o d e r einen A m b o ß g e le g t u n d m it dem S c h m ie d e h a m m e r (jä rn - drepsleggja) in S ta n g e n (teint jä r n ) a u s g e h ä m m e rt (drepa, slä, Ijösta, ly ja jä r n); v g l. E g ils s. K a p . 3 0 : S kallagrbn r va r jä rn s m iö r m ik ill ok Jiafdi raudablästr m ik in n ä vetrum . . . B a r steininn t i l sm iöju sin n a r ok lagöi n iö r f y r i r sm iö ju d yrin , ok lü ö i p a r siöan jä r n vid . . . ser p a t ä steininum , at kann er barör ofan.

I n d e r b e schriebenen W e is e k o n n te e in reines, etw as s ta h lh a ltig e s E ise n h e rg e s te llt w e rd e n , das zu g le ich s c h m ie d b a r u n d s c h w e iß b a r w a r.

D as Z u sa m m e n sch w e iß e n m e h re re r S tü c k e w a r da n o tw e n d ig , w o ein größ eres G e rä t v e rfe rtig t o d e r w o d ie stählerne S chneide m it dem E ise n v e rb u n d e n w e rd e n s o llte . D as S ch w e iß e n k o n n te n u r im w e iß g lü h e n d e n Z u sta n d e d e r beiden T e ile s ta ttfin d e n . D e r T e rm in u s fü r das G lühen im H e rd m it n a c h fo lg e n d e m S c h w e iß e n w a r sjööa (eig. sieden), v g l. Pr. 51 (Saga a f |> o rs te in i S iÖ u -H a lls s y n i): ek pöttum k vera i sm iöju ok gera spjöt, a t s y n ir tu in ir blesu at, ok p o tti mer a ld ri soöit veröa t i l loks, en s in d ra ö i ävalt ör (um eine re in e m e ta llis c h e F läche zu b e k o m m e n , m u ß te n d ie d u rc h den S ch w e iß sa nd h e rv o rg e b ra c h te n S c h la c k e n h eraus­

g e trie b e n w e rd e n ); H e rv a ra r s. 2 4 2 : ö k v ik v ir tveir andalausir (die B la se ­ bälge) säralauk (S c h w e rt) suöu. V g l. n e u n o rw . sjoda »schw eißen«. E in anderes W o r t d a fü r w a r vella (eig. sieden m achen), v g l. K lm . 4 0 ; G alant sm iör a f E n g la n d i hefir gert (diese d re i S c h w e rte r), ok veldi sjau vetr i afli. V g l. sch w e d . välla »schw eiß en«, m n d . wellen usw ., s. E t. W b . u. vaelde u n d va lls a k s .

D as S chm iedeeisen lä ß t sich b e k a n n tlic h so g u t w ie n ic h t härten.

R e in e r S ta h l, d e r d u rc h p lö tz lic h e A b k ü h lu n g in s ta rk e rh itz te m Z u sta n d e g e h ä rte t u n d d a d u rc h z u g le ic h ela stisch w ird , k o n n te e rs t d u rc h w ie d e r­

h o lte s G lü h e n u n d H ä m m e rn m ühsam aus dem R aseneisenstein g e w o n n e n w e rd e n 1 2. D a d e r H a u p tu n te rs c h ie d zw isch e n E ise n u n d S ta h l in d e r H ä r tb a r k e it lie g t, e rk lä rt sich v o n se lb st die S y n o n y m itä t v o n stmla u n d

1 N euisl. ü r „S c h la c k e n ", m it dem gleichbedeutenden n e u n o rw . a u r (sm id je a u r), aure (S yn og Segn j 912, S. 328), v e rw a n d t; v g l. anord. a u r r , n e u n o rw . a u r, aure „e is e n h a ltig e r S and ". D azu w e ite r y r er b ro tg ja rn t j ä r n in den isl. ^ r id e ilu r ; k a ld y r r „E ise n , M e rl. II, 95 (v g l. k a ld ö r „fe rru m fra g ile e t p o ro s u m “ bei B jö rn H a lld ö rs s o n ); ü r t jä r n , kvad k e rlin g , ok ä tti k n i f deigan, S ex Sögujpsettir 77 *

2 V g l. S te rn b e rg 15: E in W affe nschm ie d v e rb rin g t 12 Jahre m it de r L ä u te ru n g des S tahles vo n d re i S ch w e rte rn .

(9)

1914. No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 3

heröa (härten), z. B. S tre n g le ik a r 7 7 : let gera gadda a f j ä r n i ok stcela oddana alla ok let hvetja svä hvassa sem h in n hvassasta h ä rk n if. E benso ne u isl. stcela »härten«. A u ß e rd e m v e rs ta n d m an es v ie lle ic h t, dem S chm iedeeisen d u rc h k a lte s H ä m m e rn eine gew isse O b e rflä c h e h ä rtu n g zu g e b e n : v g l. S c h w e rtn a m e n N r. 70 K aldham arsnautr. E in e andere A r t V e rs tä h lu n g , w o d u rc h G egenstände v o n S chm iedeeisen eine h a rte O b e r­

fläche e rh a lte n , d ie eine P o litu r m ö g lic h m a ch t, is t d ie sog. E in s a tz h ä rtu n g , d ie im g lü h e n d e n Z u s ta n d e des E isens d u rc h E in s a tz v o n K o h le n — be­

sonders tie ris c h e n U rs p ru n g s — b e w irk t w ird . O b g le ic h das H ä rte n d er S c h w e rte r in den a lte n S agen in ein g e h e im n is v o lle s D u n k e l g e h ü llt i s t 1

— w as d a ra u f d e u te t, d a ß d ie M e is te rs c h m ie d e d e r a lte n Z e it (w ie auch e in e r v ie l jü n g e re n ) den V o rg a n g fü r sich selbst b e w a h rte n — , d a r f w o h l a n g e n o m m e n w e rd e n , da ß de r le tz tg e n a n n te P rozeß m eistens den m y th o ­ lo g is c h a u s g e fo rm te n V o rs te llu n g e n zu G ru n d e lie g t. A u f d ie se r G ru n d ­ lage is t w o h l d e r V o lk s g la u b e erw achsen, d a ß S c h w e rte r im B lu te ge­

h ä rte t w e rd e n , u n d d ie n o ch v e rb re ite te re Sage v o n den S ta h lk lin g e n , die ih re K r a f t d e r S tä h lu n g im E ite r, d. h. a n im a lis c h e m G i f t 1 2, v e rd a n k e n . B eide V o rs te llu n g e n tre te n v e re in ig t a u f in B e o w u lf 1460 f . : ecg (die S c h n e id e v o n B e o w u lfs S c h w e rt H ru n tin g ) wces Iren, ätertänum fä ll, ähyrded heaposwäte; nm fre h ü cet hilde ne siväc (v g l. 1287 v o m selben S c h w e rte : siveord swäte fäh). E tw a s v e rb lic h e n e rs c h e in t d e r G la u b e an diese K r a ft des B lu te s in N jä ls s. K a p . 131: va r blänaör (nl. im F euer) a n n a rr eggteinninn, ok sggöu v it B ä rö r, at dignat m undi hafa, en kann svaradi J v i, at lia n n skyldi lieröa i blööi Sigfüssona. V g l. D a n m a rk s g a m le F o lk e v is e r I V , 602. W e it h ä u fig e r is t d ie E ite rh ä rtu n g , v g l. h jq rr herör i e itri, H e rv . 3 0 7 ; hvass blööreßl, herör i e itri, Q rv a r-O d d s s. S. 102;

eggjar eitrheröar, F ld . II, 137; sverdit er eitrhert, B re t. 19; sverö p e irra vä ru stcelt a f e itri, Baer. K a p . 24. In den fo lg e n d e n B e isp ie le n w ir d d e r E ite r n ic h t a u s d rü c k lic h als H ä rtu n g s m itte l b e z e ic h n e t: e itr er i bäöum (eggjum), H e rv . 2 2 1 ; syndist honum e itr d rjü p a a f eggjum pess (n l. saxins);

eldi vä ru eggjar \ ütan gqrvar, \ en eitrdropum \ inncm fäöar, B r o t a f

1 N ach P lin iu s X L I sp ie lt das W asser, in dem de r S tahl ge h ä rte t w ird , eine große R olle.

D ie se r G laube fin d e t sich in P iS r. 114 w ie d e r: ka n n (d e r Z w e rg A lf r ik r ) leitad i um 9 k o n u n g r ik id d r en kann f y n n i p a t va tn er kann f e n g i h e rt p a t (das S c h w e rt E kkisax) /.

E ine m itte ls an im alischer S toffe b e w e rk s te llig te H ä rtu n g scheint de r phantastisch ausge­

schm ückten E rzä h lu n g de r b iö r . 79 zu G ru nde zu lie g e n : V e le n t z e rfe ilt eine K lin g e , m ischt die Späne m it M e h l und fü tte rt d a m it zahmes G e flü g e l; danach g lü h t e r den K o t desselben und schm iedet daraus ein h e rrlic h e s S ch w e rt.

2 A n o rd . e itr „anim alisches G ift, besonders vo n W ü rm e rn “ is t v o n idg. *oid- „G e s c h w ü r“

(griech. otSos, ahd. eis) ab geleitet. D en G egensatz b ild e t l y f „ H e ilm itte l v o n ve g etab i­

lischen S to ffe n “ .

(10)

4 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

S ig . 19. H ie r is t w o h l d ie V o rs te llu n g v o n v e rg ifte te n W a ffe n a lle in ­ h e rrsch e n d , ebenso w ie in den ags. A u s d rü c k e n twiecge handsex gecettred, mttres ord, ättrene ord (K e lle r 163, 181, 186) u n d in den § 34 g e n a n n te n B e ze ich n u n g e n g e e ite rte r P feile. K la r t r i t t diese A u ffa s s u n g h e rv o r in F m s . II I , 78: i särP orfinns hljöp blästr, ß v i eitreggjat va r sverdit (d. h. saxit).

V g l. die E rz ä h lu n g B p . I I , 94, w o ein M a n n m it d e r A x t eine K re u z ­ o tte r d u rc h h a u t u n d n a ch h e r d ie S c h n e id e m it d e r Z u n g e b e n e tz t (um sie zu schärfen), w o d u rc h le tz te re s o fo rt a n s c h w illt. B e m e rk e n s w e rt is t auch, da ß d re i dieser S c h w e rte r a u s d rü c k lic h als S axe b e ze ichn e t w e rd e n ; v g l. G re g o r v o n T o u rs : cu m c u ltris v a lid is , quos v u lg o scram asaxos v o c a n t, in fe c tis veneno, u n d an a n d e re r S te lle v o n d erselben W a ffe : duos c u ltro s ferreos fie ri p ra ;c ip it, quos e tia m c a ra x a ri p ro fu n d iu s et ve n e n o in fic i ju s s e ra t (s. H e w itt 60, L in d e n s c h m it 214). D ie g rü n e F a rb e , d ie K lm . ö fte rs dem S ta h le b e ile g t, is t w e d e r dem E ite r n o c h e in e r H ä r ­ tu n g , so n d e rn d e m A n la u fe n zuzuschreiben: d u rc h E rh itz u n g a u f 300 G ra d n im m t s o w o h l g e h ä rte te r als auch u n g e h ä rte te r S ta h l eine seegrüne F a rb e an, d ie s o m it den B ew eis lie fe rt, da ß d e r S to ff S ta h l ist. Ir r tü m lic h is t d e m n a c h d ie B e m e rk u n g K lm . 173: sverd b itrlig grdn at lita a f s n a rp ri her du. A n d e re B e is p ie le s in d : sverdin vdru g rd n a f stäli sem gras (193);

g rü n t sverd (1 7 6 ); <?ll sverdin vd ru svä grdn (v. 1. grdn a f stälinu) sem h it grdnasta gras (304); h jä lm rin n v a r g e rr a f J m stäli er hardast m ä tti sm id rin n fn n a , ok g rd n n at lit. V g l. afrz. helme vert (helme qui verdie), S c h ir lin g 60.

D a m it d e r R o s t d ie W a ffe n n ic h t a n g re ife , m u ß te n sie fle iß ig ge­

re in ig t w e rd e n . E in altes W o r t d a fü r is t fcegja (v g l. fcegja k n if, f>iÖr. 72), m it m h d . vegen (z. B. swert gesliffen, wol geveget, T ris ta n 9551) v e rw a n d t.

S o n s t gera sverd M e in t: ertug (skal s lip a ri hafa f y r i r sverd), en hann g e rr re in t at eins, N g L . I I I , 15; tvä aura peninga f y r i r hvert sverd, sem hann g e rir re in t, N g L . I I I , 220. E in e m S c h w e rte w ird m e h rm a ls n a ch ­ g e rü h m t, d a ß sich k e in R o s t d a ra n fe stse tzt: b ra n d rin n va r hvass, ok beid hvergi ry d ä, L a x d . K a p . 2 9 ; fia t ( T y r f in g r ) skal svä U ta jä r n sem klcedi, ok a ld ri r y d r ä festast, H e rv . s. K a p . 2. G la n z u n d S chärfe d e r S chneide erscheinen als s y n o n y m e B e g riffe . D ie s e r G la n z w ir d m it dem F e u e r v e rg lic h e n : brä n ü A ngrvadli, ok fiv i Ukt, sem eiding brygdi a f honum, F ld . II, 3 9 3 ; honum f iik k ir eldr brenna or eggjum fiess (des S chw ertes), F ld . I I I , 6 2 9 ; er hann bar (Gram) or eldinum, syndist smidjusveinum, sem eldar b ry n n i o r eggjunum, VqIs. K a p . 15; hraud (,eldi) a f bädum eggjum (H n e itis), Ö la fs rim a 48. D a h e r eldr, glöd, k y n d ill, ke rti u. d g l. W ö r te r in S c h w e rtk e n n in g e n . H ä u fig is t auch d e r V e rg le ic h des W a ffe n g la n z e s m it E is, v g l. sem ä eina ismql scei, F m s . V I , 412.

(11)

1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 5

V I I , i8 . X I, 365. F ld . I, 73, u n d iss in S c h w e rtk e n n in g e n ; ebenso afrz.

espee plus luisant d’u n glaçon (S te rn b e rg 8). F ü r das P o lie re n d e r W a ffe n g a b es zw ei T e rm in i, skyggva (aschw ed. skyggja) u n d skafa. L e tzte re s W o r t w ir d n u r v o m S c h w e rte g e b ra u c h t — z. B . skaftnn brandr, FJ. 526, skafin sverö, S E .I,6 o 8 , ftris k a fit sverö, F ld . I I , 326, v g l. s k a fn in g r » K lin g e « , s. S c h w e rtn a m e n N r. 138 — , ersteres v o n a lle n eisernen W a ffe n , so v e r­

e in z e lt v o m S c h ild e (sk jç ld u skygöa, H a u s tlg n g ), ö fte rs v o m H e lm e (s. § 64), besonders a b e r v o m S c h w e rt: skyggör S k ry m ir, K o rm a k s s. K a p . 12;

skyggdr h ja ltvçn d r, E g ils s. K a p . 64 (S. 2 3 7 ); svartskyggö sverö, FJ. 2 1 ; b ra n d r er vel skyggör, f iiö r . 114; skyggja sverö J>au er aör eru fo rn , JpiÖr. 16; v g l. S c h w e rtn a m e n N r. 137. D as g e w ö h n lic h e E p ith e to n e in e r b la n k p o lie rte n W a ffe w a r im A ltg e r m , brün, v g l. ags. brime helmas (Jud. 318), ec,g brün (B eow . 2579), seax bräd and brüneeg (B e o w . 1547); rnhd. brün heim, brüne ecken, ein swert brün unde breit (s. S a n -M a rte 17 f.); ebenso afrz. heaume brun, espee d’acier brun (S c h irlin g 61, S te rn b e rg 7 f.).

A n o rd . B e isp ie le sind brün egg, FJ. I l, 131, brun H la k k a r głód, FJ. II, 7 5 ; brune brand in dän. V o lk s lie d e rn , aschw . b ru n t swœrd. D ie nahe V e r ­ b in d u n g zw ischen dem S chärfen u n d dem P o lie re n e rh e llt daraus, dafà das v o n brünn »glänzend« a b g e le ite te V e rb u m bryna »wetzen« b e d e u te t (m h d . brünieren u n d a frz. b ru n ir dage g e n » p o lie re n « ); v g l. auch Fm s. X I, 130, w o h va tti spjót in d e r P rosa dem A u s d ru c k vér skreytum (putzen) spjót des V e rse s e n ts p ric h t. D as S ch ä rfe n d e r S chneiden, w ie auch das A u s w e tz e n v o n S c h a rte n 1 — bryna, hvessa, hvetja, snerpa, s trjü k a1 2 — geschah g e w ö h n lic h m it H ilfe des W e tz s te in s [kein, b ry n i, heinbryni, heinarbryn i). Ö fte rs m u h te b e im W e tz e n v o m E ise n , das den ob e re n T e il d e r S chneide d e ckte , e tw a s e n tfe rn t w e rd e n (v g l. § 36,2 u n te r eggvçlr);

in diesem F a lle k a m d ie F e ile z u r A n w e n d u n g . D as is t d e r e ig e n tlic h e S in n des A u s d ru c k s sverfa t i l stäls (zu r entsch e id e n d e n P ro b e k o m m e n ), v g l. stceltr Ijä r . . . h e ill ok stdlsorfinn, G rg . II, 193. A u f den G e b ra u ch d e r F eile d e u te t a uch ags. fê la läfe » S ch w e rte r« , B e o w . 1032. D ie se r V o rg a n g , d e r n o ch b e i Sensen ü b lic h is t, w u rd e sp ä te r d u rc h E in ­ fü h ru n g des S c h le ifs te in s (slipisteinn) ü b e rflü s s ig . W ie das dem m n d . slïper (S c h w e rts c h le ife r) e n tle h n te a n o rd . (sverö)slipari, B y lo v I I I , 8 — s ta tt ä lte re m sveröskriöi — b ew eist, s ta m m t diese N e u e ru n g aus D e u ts c h ­ la n d ; in E n g la n d w a r sie schon v ie l frü h e r e in g e fü h rt, v g l. mëcum mylenscearpum, Æ jpelst. 24 (mylenstän » S ch le ifste in « ), seaxes ecg sindrum

1 V g l. skord v d ru f a l l i n t sverdinu . . . b r y n t v a r a t (sko rd u n u m ) sidan, ok v a r i t bezta vdpn, Vazd. 3 9 ; skarö p a t er i v a r S k o fn u n g i, hvo ttu p e ir, K o rm a ks s. K a p . 11.

2 V g l. K orm a ks s. K a p . 5 : s tru k u vdpn s in ; t^iÖr. 8 8 : nü te k r ka n n en q r ok s tr y k r b la d it.

V g l. n e u n o rw . strokstein „W e tz s te in fü r S ensen".

(12)

6 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

begründen, R ätsel 27. D e r H a m m e r, d e r b e i d e r H e rs te llu n g d e r W a ffe n eine H a u p tro lle sp ie lte — v g l. slä sverö, H e rv . s. S. 214. 215, f>iär. 21. 114, G is la s. K a p . 35 (itrslegnar sverös eggjar); ags. scet smip, sloh seax, M .C . 21, homera läfe » S c h w e rte r« , B e o w . 2833 — , m u ß te im m e r b e i d e r H a n d sein, zum N ie te n d e r S c h w e rte r u n d S p e e re 1, zu r E b n u n g d e r B e u le n 1 2, usw .

§ 2. W a s T a c itu s v o n den a lte n G e rm a n e n b e ric h te t: » N ih il neque publicae neque privatae re i n isi a rm a ti a g u n t« , h a t auch fü r unsere h e id ­ nischen V o rfa h re n G e ltu n g . Väpnum sinw n \ skala madr ve lli ä \ fe ti ganga frcim ar, sa g t H ä v a m ä l 38. D ie islä n d isch e n F a m ilie n s a g a s be ­ ric h te n o ft, w ie in a lte r Z e it d ie a u ß e rh a lb d e r W o h n u n g a rb e ite n d e n M ä n n e r W a ffe n m itb ra c h te n ; bei fe s tlic h e n A n lä s s e n s te llte n sich d ie Gäste b e w a ffn e t ein. S p ä te r w u rd e dies anders, n u r w e n ig e L e u te h ie lte n an d e r a lte n S itte fest. B ei G e ric h ts - u n d ö ffe n tlic h e n V e rs a m m lu n g e n d u rfte n d ie W a ffe n u m so w e n ig e r fehlen, als sie b e i den A b s tim m u n g e n z u r V e rw e n d u n g k a m e n : d ie A n n a h m e eines V o rs c h la g e s o d e r d ie Z u ­ s tim m u n g zum g e fä llte n U r te il fa n d d a d u rc h s ta tt, da ß die S c h w e rte r gegen d ie S c h ild e g e sch lag e n (her ja saman väpnum, F m s . V I I , 204), o d e r d ie S c h w e rte r, bzw . Ä x te , in d ie H ö h e g e h o b e n w u rd e n (haldci upp väpnum, F ro s t. V , 7 )3. A u c h diese S itte w u rd e Später a b g e sch a fft, in ­ d e m sie d e r einfachen H a n d e rh e b u n g (löfatak) w ic h ; v g l. B p . I, 3 1 : (um s J a h r 1139) va r svä l i t i l l väpnaburdr, at ein v a r stälhüfa pä ä alpingi, u n d die V e ro rd n u n g e n gegen das M itb rin g e n v o n W a ffe n zum D in g . W e ite r w u rd e nach einem a lle n g e rm a n isch e n V o lk s tä m m e n g e m einsam en G ebrauch a u f d ie W a ffe n E id e a b g e le g t, s. S. G ru n d tv ig , D e t k g l. danske V id .-S e ls k a b s F o rh . 1870, S. 3 ff., K . M a u re r, G e rm a n ia X V I , 317 f f In d e r a n o rd . L ite r a tu r k o m m e n h ie r n u r zw e i S te lle n in B e tra c h t, n ä m lic h

1 D e r N ietha m m e r (h n jo d h a m a rr) w u rd e nach Fla t. I I I , 446 in einem lede rne n B eutel {m cilr) getragen.

2 V g l. G rg . I, 79 {h afa v i6 o r skögi t i l kola a t dengja Ijä vid ). 131 {h a fa ledengingarkol).

235 {brenna k o l t i l ledengingar). D e r Z w e c k dieser E rh itz u n g d e r Sensen w a r übrigens n ic h t n u r der, die gebogene K lin g e zu schlichten, sondern auch der, bei nachfolgendem N iede rtau chen in W a s s e r die Schneide v o n neuem zu härten.

3 Siehe ü b e r den a ltg e rm . B rau ch des väpnatak S. G ru n d tv ig in D e t k g l. danske V id .- Selskabs F o rh . 1870; K . M a u re r in G erm ania X V I , 320 fr.; H e rtz b e rg im A r k iv f. no rd.

F il. V , 356 f f . ; F ritz n e r u. berja (Tac. G erm . K a p . 11 : sin p la c u it — seil, sententia — , frameas c o n c u tiu n t; D u d o D e m oribus et actis N orm ann oru m I I I , 9 6 : tela una con- cute re); L in d e n sch m it 240 (G re g o r II, 4 0 : plaudentes tarn parm a quam vocibus, von den R ip u a rie rn ).

(13)

1914• N o. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 7

V y lu n d . 33 (vinna eiöa at skjaldar rgnd ok at mcekis egg) u n d H e lg . H u n d . II , 31— 33. Ü b e r sverdtaka s. § 13 K

D ie h ohe W ü rd ig u n g d e r W a ffe n w ir d d u rc h d ie T a ts a c h e b e s tä tig t, dafä ke in e Gaben m e h r geschätzt w a re n . N a c h H y n d lu ljo Ö 2 schenkte O d in dem H e rm ö Ö r H e lm u n d B rü n n e , dem S ig m u n d r ein S c h w e rt;

H ä k o n g a lin n sendet S n o rri S c h w e rt, S c h ild und B rü n n e als B e lo h n u n g fü r ein L ie d zu seinen E h re n (S tu rl. I, 235, J. 1216); u n d ä h n lic h in z a h l­

re ich e n F ällen. Seine W a ffe n , u n d besonders sein S c h w e rt, zu ve rk a u fe n g a lt als u n e h re n h a ft. Selit maör väpn viö verdi, sagte d e r S k a ld e E y jö lfr V a lg e rÖ a rs o n (J ö m s v ik . s. K a p . 13). A ls In g im u n d r den H ra fn fra g te , o b er sein S c h w e rt v e rk a u fe n w o llte , a n tw o rte te dieser, er sei n o c h n ic h t in solche G e ld n o t g e ra te n (V a z d . S. 30). D ie W a ffe n v o n sich zu legen o d e r auszuliefern, w a r e in Z e ich e n d e r Ü b e rg a b e ; v g l. F la t. I I , 310 (ftä tök E r lin g r a f ser h jä lm in n ok lagdi n iö r sverdit ok s k jg ld in n ); E g ils s.

K a p . 19 (fö ttu s t eigi fgng hafa t il v a rn a r ok gäfust u p p ; gengu J>eir ä land upp s ly p p ir); S tu rl. I , 218 (sum ir gengu s ly p p ir ä vald byskups); S tu rl. I, 310 (seldi a f hgndum v ä p n in . . . g a f upp sin väpn)] S tu rl. I I , 96 (ek m im taka viö väpnum J/inum ); K lm . 35 (gefa upp sverö sitt).

D ie W a ffe n w u rd e n h ä u fig in T ru h e n a u fb e w a h rt, v g l. z. B . F la t. I I I , 149: kann ly k r upp grk einni, tekr Jiap sax b itr lig t; S tu rl. I, 2 8 7 : pai (i väpnakistu S turlu) töku p e ir o x a rn a r H ü n te lg ju ok Snggu ok spjöt tvciu g u llre kin . B is w e ile n d ie n te eines d e r V o rra ts h ä u s e r als Z eughaus, so S tu rl. II, 161: a llir s k ild ir vä ru in n b o rn ir um kveldit ädr or ü tib ü ru m; A tla m . 7 : sjau salhüs sverda fu ll. G e w ö h n lic h h in g e n d ie W a ffe n jedes M annes ü b e r seinem B e tt, d a m it sie bei n ä c h tlic h e n Ü b e rfä lle n u n m itte lb a r z u r H a n d w ä re n (v g l. z. B. G re ttis s. K a p . 19; y fir swng P orfinns h a n g ir krukaspjöt et stöva . . . f o r er ok h jä lm r ok b ry n ja ok saxit göda), be i G a stm a h le n ü b e r seinem S itz (z. B. F m s. V , 3 °76ng i vä ru tjg ld i stofu E rlin g s , en h rin g a b ry n ja hekk y fir hverjum m a n n i ok h jä lm r ok sverö).

Ö fte rs w ir d d ie S itte e rw ä h n t, b e i fe s tlic h e n A n lä s s e n d ie W ä n d e m it W a ffe n zu b e h ä n g e n ; v g l. S tu rl. I, 285 (J. 1228): at S auöafelli vä ru ßä h ib y li göö, skäli tja ld a ö r a llr ok skipadr skjgldum ütan ä tjgldum , en 1

1 Es mag h ie r die alte S itte e rw ä h n t w e rd e n , R in g e an de r S pee r- od er S chw ertspitze darzubieten und zu em pfangen. So E g ils s. K ap. 55 (S. 176): d ro k o n u n g r (A da lsteinn) sverdit o r s lid ru m ok tök g u llh r in g a f he ndi ser . . . ok d ro ä b lo d re fih n n . . . E g tll stöd upp ok b rd sverdinu ok gekk d g ö lf it , kann stakk sverdtnu i bug h n n g m u m ok d ro a t s e r; Fms. V I, 11 2 : tök k o n u n g r f,ä f i n g r g u l l a f he ndi skr ok d rö ä spjötsoddinn ok r e tti svd a t honum . . . tök kan n f>a g u ll i t a f sp jö tso d d in u m ; v g l. Fla t. I I I , 322. H a r a ld r k o n u n g r g a f skd ld in u spjöt g u llr e k it, en M a gnüs k o n u n g r g a f honum g u llh r in g . O k m t g e n g r A r n ö r r ü ta r e p tir h o llu n n i ok d rö g u llh r in g in n a f a l spjötm u. Ä h n lic h H ild e b ra n d s ­

lied 37 f . : m it ge ru scal man geba infähan, o r t w id a r orte.

(14)

8 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

b r y n ju r vä ru f y r i r fra m a n r e k k ju r; FJ. 224 (S ig v a tr): hiröm enn büa sal h ilm is hjglmum ok b ry n ju m; her sek beggja kost ä veggjum (s c h w e ­ dische K ö n ig s h a lle ).

D ie W a ffe n d e r S k a n d in a v ie r w a re n in a lte r Z e it a u f den F u fe k a m p f b e rechnet. W e n n es zum K a m p f k a m , stie g e n d ie R e ite r v o n ih re n P fe rd e n . So liefe Ö la fr d er H e ilig e , als e r sein H e e r zu r le tz te n S c h la c h t a u fs te llte , d ie b e ritte n e n K rie g e r absitzen ( H k r . 478). D ie erste E r ­ w ä h n u n g e in e r R e ite re i im N o rd e n g e h ö rt dem Jahre 1113 an, als d e r dänische K ö n ig N ie ls eine E x p e d itio n gegen die in H o ls te in ansässigen W e n d e n u n te rn a h m L S p ä te r w u rd e ja d ie R e ite re i als d ie v o rn e h m s te W a ffe n g a ttu n g ang e se h e n ; ih re A u s rü s tu n g b e s c h re ib t K g s . 87. D ie W a ffe n {herväpn) zerfielen in hgggväpn (H ie b w a ffe n ), lagväpn (Stofewaffen), skotväpn (W u rfw a ffe n ) u n d h lifö a rvä p n (S c h u tz w a ffe n , aschw ed. lifv a k n);

eine p o e tisch e B e ze ich n u n g fü r die d re i ersten G a ttu n g e n is t slgg (vg l.

a ir. sieg »Speer«). D ie W a ffe n , die je d e r d ie n s tp flic h tig e M a n n b e im väpnajjing (d e r M u s te ru n g ) m itb rin g e n mufete, hiefeen lagaväpn (aschw ed.

u n d adän. laghvapr) o d e r folkväpn (aschw ed. u n d adän. ebenso). D ie aschw ed. Gesetze e rw ä h n e n te ils d re i, te ils v ie r o d e r fü n f solche W a ffe n . A u c h b e sta n d eine gew isse W a h lfr e ih e it: so zw isch e n S c h w e rt u n d A x t (G ulaf). 309, F ro s ta ji. V I I , 13, L a n d s l. I I I , 11, H e ls in g e la g e n ) u n d zw isch e n B rü n n e u n d P anzer (L a n d s l. II I, 11, H e ls in g e la g e n : b ry n ia celler muza). D ie W a ffe n , d ie v o n e i n e m M a n n e g e fü h rt w e rd e n k o n n te n , hiefeen sambcer; so w u rd e das S c h w e rt g e w ö h n lic h neben dem S peer g e tra g e n (spjöt ok sverö, fia t er eins manns väpn, F ro s t. I V , 2 3 ); v g l.

adän. spiutm an (E. I , 48) »d e r n ic h t d ie v o lle R ü s tu n g , so n d e rn n u r einen S peer fü h rt« , d a h e r »a rm e r M an n « . D ie v o llb e w a ffn e te n Is lä n d e r d e r a lte n F a m ilie n s a g a s w a re n m eistens m it einem S c h w e rte u m g ü rte t u n d tru g e n in de r H a n d einen Speer, daneben h a tte n sie einen S c h ild an d e r S eite u n d a u f d e m K o p fe einen H e lm ; selten k a m dazu eine B rü n n e (so L a x d . K a p . 37), v g l. G r e ttir s. K a p . 19, w o die n o rw e g is c h e H a u s fra u dem Is lä n d e r G r e ttir das S c h w e rt, den H e lm u n d die B rünne ihres M annes a n b ie te t, G r e ttir a b e r n u r d ie b e id en e rsteren b e n u tzt. 1

1 Nach S teenstrup, N orm an. I, 358 f „ h ä tten die N orm ann en eine K a v a lle rie gehabt.

(15)

1914- No.

6

. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . 9

Kap. I I . D as S c h w e rt.

g 3. D ie w ic h tig s te W a ffe d e r W ik in g e r w a re n , nach A u s w e is d er G rä b e rfu n d e , die S c h w e rte r. M a n te ilt diese g e w ö h n lic h in zw e i H a u p t­

a rte n , d ie z w e i s c h n e i d i g e n u n d d ie e i n s c h n e i d i g e n . D ie g e m e in ­ g e rm a n is c h e B e n e n n u n g d e r le tzte re n A r t w ä re n ach d e r la n d eslä u fig e n A n s ic h t S a x (a n o rd . afries. sax, ags. seax, ahd. sahs). D iese D e fin itio n des Saxes is t a b e r n u r fü r den g rö ß e re n T y p u s desselben (den L a n g - sa x o d e r S c ra m a s a x ) s tic h h a ltig . B ei d e r k le in e re n G a ttu n g w u rd e zw ischen ein- u n d zw e is c h n e id ig e n S axen u n terschieden. V g l. H e i- la g . I, 3 4 1 : meö tvieggjuöum handsgxum; F ld . I I I , 6 2 9 : hofgyöjan (die he id nisch e P rie s te rin ) heldr ä saxi tvieggjudu, honum ß y k k ir eldr brenna or eggjum ßess . . . H o n sokir e p tir honum ok leggr at honum-, S tjö rn 541:

Jöäb v a r g y rö r y fir üta n tvieggjuöu sverÖi (v. 1. saxi) % umgjgrö, ok J svä umbüit, at ßegar v a r bert, ßö at eigi vceri brugÖit, ef skjött ß u r fti t i l at taka, hvart sem v ild i leggja eör hgggva . . . A. geymdi eigi saxins, er Jöab haföi. D a ß es s ich in den b e id en le tz te n Z ita te n u m k le in e S c h w e rte r h a n d e lt, g e h t aus dem K o n te x t h e rv o r. E b e n so ags. twiecge handseax gemttred (K e lle r 163). D e n G egensatz b ild e t sax eineggjat, S tjö rn 383 (fe h le rh a fte Ü b e rs e tz u n g v o n gladius anceps, in d e m d e r Z u ­ satz ßessu väpni g y rö ir kann sik u n d ir y firh g fn ä M g r i hlid n ic h t a u f das zw e isc h n e id ig e L a n g s c h w e rt, w o h l a b e r a u f den kü rze re n S a x zu passen schien). U m zu e in e r ric h tig e n W ü rd ig u n g d e r a ltn o rd is c h e n S c h w e r t f o r m e n , -wie sie sich besonders im sax, mcekir u n d skälm s p ra c h lic h e n A u s d ru c k v e rs c h a fft haben, zu g e langen, w ir d es sich e m p fe h le n , d e r T e rm in o lo g ie e in ig e r S c h w e rtte ile n ä h e rzu tre te n , u m d u rc h d ie a u f diese W e is e g e w onnene E in s ic h t d ie H a u p tm e rk m a le d e r v e r schiedenen A r te n festzustellen.

D ie G rä b e rfu n d e d e u te n d a ra u f, d a ß d ie ältesten n o rd is c h e n S c h w e rte r eine zw e isch n e id ig e K lin g e h a tte n , d ie u n te n in einen s p itze n W in k e l aus lie f. D ie B e ze ich n u n g sax k a m w o h l m it dem e in s c h n e id ig e n S chw erte, das in d e r ä lte re n E is e n z e it n och im N o rd e n sehr selten is t, aus dem S üden. E in e A b b ild u n g des k le in e n W u rfs a x e s d e r M e ro v in g e rz e it, de r 1

1 V g l. Fm s. II, 83 (F la t. I, 3 4 - ) : H a l l f r e i r b rd Uüu saxi, e r kan n v a r g y r i r m e i u n d .r k t d u m ; F la t. II, 8 5 : h a fd i b ru g d it sax u n d ir skik k ju sm m In ahnhcher W e .se iefe< n H e n g is t und H o rs a bei ih re m V e rr a t gegen die B rite n .hre Le ute Saxe u n te r den Man- te ln ve rb e rg e n (San-M arte 128).

(16)

I O H J A L M A R F A L K . H.-F. Kl.

dem a n o rd . ags. handsax e n ts p ric h t, g ib t L in d e n s c h m it S. 206 (s. F ig . 1).

D e r G r if f desselben h a t oben eine k le in e E is e n p la tte , un te n eine zw eite, w elche n u r u m e in unbedeutendes ü b e r d ie K lin g e h e rv o rra g t. A u c h die L a n g s a x e o d e r S cram asaxe h a tte n k e in anderes S tic h b la tt; o ben w a r ein K n o p f o d e r e in flacher, e ifö rm ig e r B e sch la g o d e r auch g a r ke in e V o rric h tu n g , in d e m d ie A n g e l nach ih re r E in s c h ie b u n g in d ie H ü lse (H a n d h a b e ) e in fa ch u m g eschlagen w u rd e (L in d e n s c h m it 215). E in e ähn­

lic h e E in r ic h tu n g des G riffe s is t w o h l fü r den n o rd is c h e n S a x als die g e w ö h n lic h e anzunehm en, o b g le ic h daneben b e im g rö ß e re n T y p u s auch A n n ä h e ru n g an die F o rm des zw e isch n e id ig e n L a n g s c h w e rte s (m it zw ei hjglt) v o rk o m m t. S e h r h ä u fig s c h e in t d e r ganze G r if f aus H o lz bestanden zu haben, da d a v o n in den G rä b e rfu n d e n k e in e S p u r m e h r v o r ­ handen ist. In d e r T e rm in o lo g ie z e ig t s ich diese V e rs c h ie d e n h e it d a rin , d a ß d ie H a n d h a b e b e im sax, w ie auch b e i d e r skälm, m eistens n ic h t m eöalkafli — e ig e n tlic h M itte ls tü c k , d. h. d ie zw ischen b e id en h jg lt lie g e n d e H ü ls e — , so n d e rn hepti (v g l.

knifshepti) o d e r m u n d riö i h e iß t. V g l. H e ila g . I, 560: fe il saxit or h e p ti; S tu rl. I, 6 6 : va r g y rd r saxi, ok kom hgggit i h ja ltit ofan, en o d d rin n saxins nam m undriöan n (den G r if f des e rs tg e ­ n a n n te n Saxes) — v g l. m u n d riö r {-riö i) u n te r den h e iti ä sveröi d e r ]a u lu r u n d S c h w e rtn a m e n N r. 98 in § 16 — ■; H rö lfs s. k ra k a K a p . 2 8 : skälm in h ljöp in n i bergit, svä at skellist viö heptit (h ie r u n d K a p . 29. 31 w ir d z w isch e n skälm m it hepti u n d sverd m it h jg lt u n te rs c h ie d e n ); H e ila g . I, 6 1 4 : ra k hann ä honum heptit, er skälm in fannsk aldregi. E b e n so ags. n im j w t seax, j e jcet hceft sie fealo h ryje re s horn (L c h d m . II , 272). V g l. auch a n o rd . heptisax § 1 7 ,2 . N u r e in m a l w ir d die H a n d h a b e eines Saxes m edalkafli g e n a n n t, n ä m lic h G re ttis s. K a p . 2 1 : G re ttir h a fö i hgnk ä meöalkaflanum ä saxinu, ebenso K a p . 8 2 : G re ttir h a fö i fast knept fin g r at meöalkaflanum (seines Saxes), ok varö ekki laust. D ie z itie rte S te lle d e r S tu rl. I, 66 is t d ie einzige, w o am S a x e in h ja lt, u n d z w a r ein oberes, e rw ä h n t w ird . S tjö rn 383:

smiöaöi ser sax eineggjat ok ä m iöju saxinu h ja lt eöa fornäm fjvers U fa langt z ä h lt n u r h a lb , da sax eineggjat (w o fü r n a ch h e r saxinu eöa mcekinum) h ie r s ta tt gladius anceps d e r V o rla g e e in g e fü h rt ist. B ei d e r skälm w ir d n ie des h ja lt g e d a ch t.

D as a b g e ru n d e te K lin g e n e n d e t r i t t im N o rd e n e rst in d e r W ik in g e r ­ z e it auf, w o das z w e is c h n e id ig e L a n g s c h w e rt d a d u rc h c h a ra k te ris ie rt w ird , w ä h re n d b e im e in sc h n e id ig e n T y p u s e n tw e d e r d ie S ch n e id e gera d e ist, u n d d e r R ü cke n d a m it einen s p itz e n W in k e l b ild e t, o d e r u m g e k e h rt.

D e r g e m e in g e rm a n is c h e N a m e d e r S c h w e rts p itz e is t a n o rd . oddr = ags.,

F ig . i-

(17)

1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . I I

as., afries. ord, ahd. o rt; v g l. d ie a llite rie re n d e F o rm e l a n o rd . oddi ok eggju, ags. ord and ecg, as. ordös endi eggia, afries. m ith egge and m ith orde, m n d . m it egge und orde. D ieses W o r t b lie b in seiner a lte n B e d e u tu n g (eig. W in k e l, in dem zw e i L in ie n sich schneiden) als B e ze ich n u n g de r S p itz e des Messers (knifsoddr), des Speeres (spjötsoddr) u n d des Pfeiles (1orvaroddr) b e w a h rt. B e im z w e is c h n e id ig e n W ik in g s c h w e rt erheischte die a b g e ru n d e te S p itz e einen neuen N a m e n : er la u te t b lödrefill1, zu re fill

»S treifen« (v g l. re fla „e in K le id u n g s s tü c k m it S aum versehen), ä lt. dän.

revel » W in k e lb a n d , E cksch ie n e , L e is te « ; das A n fa n g s g lie d blöd sch e in t h ie r, w ie be i blödhnefi, n ic h t so sehr z u r U n te rs c h e id u n g v o m S ch w e rtn a m e n (s. N r. 113 E e ß l) zu die n en , als v ie lm e h r zu bezw ecken, die B e ziehung des z w e ite n G liedes a u f das S c h w e rt anzugeben. Dafa dies d e r S in n des T e rm in u s blödrefill ist, d a ra u f d e u te t schon die T a tsa ch e , dafä e r niem als b e im S techen, dagegen ö fte rs b e im H a u e n e rw ä h n t w ird , so N jä ls s.

K a p . 154 (ok nam blödrefillinn leerit ok reist ofan allan fö tin n) u n d G u ll-fjö ris s. K a p . 15 (blödrefillinn kom i brjöst honum ok re n n d i ofan

% kvidinn). E b e n so das F a k tu m , dafe er so h ä u fig b e i S c h w e rte rn m it z w e i hjglt g e n a n n t w ir d , d enn diese k a m e n ja besonders dem z w e i­

s c h n e id ig e n L a n g s c h w e rt zu, v g l. S E . I , 112: nema h jg ltin vid nedra gömi (ülfsins), en efra gömi b lö d re fillin n; VqIs. s. K a p . 8: va r stungit % sverdi Sigm undar, ok kendi at hjgltunum . . . N u s k y tr S. blödreflinum f y r v ofan h e llu n a; G u n n la u g s s. K a p . 14: brast ]>egar i sundr sverdit u n d ir hjgltunum . . . blödrefillinn h ra u t up p \ F la t. I I , 12: B aesingr h a t zw ei h jg lt u n d blödrefill. A u s n a h m s lo s g ilt d ie R e g e l a b e r n ic h t, in s o fe rn d er ältere T e rm in u s oddr b is w e ile n als a llg e m e in e B e ze ich n u n g d e r S c h w e rt­

sp itze e rsch e in t, v g l. S v a rfd . K a p . 8 (2): tök 1 blödrefilinn ok drö, sva o d d rin n lä i hjgltunum (dieser V o rg a n g w ä re b e im e in s c h n e id ig e n S c h w e rte ein D in g d e r U n m ö g lic h k e it); K lm . 5 0 6 : a llt f r ä oddinum ok t il hja lta n n a (des D y r u m d a lr ) ; K o rm a k s s. K a p . 1 0 (1 2 ): sverdsoddr des H v it in g r , d er sicher z w e is c h n e id ig w a r. D as U m g e k e h rte fin d e t a b e r n ic h t s ta tt, blöd­

re fill is t b e im e in sc h n e id ig e n S c h w e rte n ic h t n a c h w e is b a r. B e im sax, w ie auch be i d e r skälm, is t nie v o m blödrefill, s o n d e rn n u r v o m oddr d ie R ede, v g l. saxoddr, F la t. I, 425 (F m s. I I , 205), oddr saxins, S tu rl. I, 6 8 , skälmaroddr, F la t. II , 138.

1 Ä h n lic h g e b ild e t ist das in de r P u lu r als Name eines S c h w e rtte ils v e r z e ic h n te blödvaka.

das v ie lle ic h t S ch w e rtsp itze b e d e u te t; eig. B lu t h e rv o rru fe n d (neuisl. blödvaka „B lu tu n g , B jö rn H a lldö rsson), zu vekja blöd, v g l. andvaka unda „S c h w e r t“ , E y rb . S tr. 8, brunnva ka (vom S tie rh o rn ), L a xd . K ap. 31.

(18)

12 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

S o m it w a r d e r a n o rd . S a x te ils e in e in sch n e id ig e s L a n g s c h w e rt m it sp itze m K lin g e n e n d e , ohne H o h lk e h le u n d m eistens ohne h jg lt (s. F ig . 3 — R y g h 490), te ils e in kürzeres S c h w e rt v o n ä h n lic h e r F o rm , je d o c h o ft m it zw e i S ch n e id e n . D ie L ä n g e des e rsteren w a r m eistens dieselbe w ie d ie des zw e is c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte s (um 80 cm K lin g e n lä n g e ), das s ich d u rc h d ie a b g e ru n d e te K lin g e n ­ sp itze , zw e i h jg lt u n d eine k o n s ta n te H o h lk e h le auszeichnete (s. F ig . 2 = R y g h 496). D a n u n d e r le tzte re T y p u s dem e in s c h n e id ig e n ,L a n g s c h w e rt g e g e n ü b e r in g ro b e r M e h rz a h l w a r •—- das V e rh ä ltn is is t in den G rä b e rfu n d e n aus d e r jü n g e re n E is e n z e it w ie 8 zu 3 — , b e g re ift es sich le ic h t, daf3 das a lte zw e is c h n e id ig e L a n g s c h w e rt d ie a lte B e n e n n u n g sverd b e h ie lt, o hne d a b es fü r n ö tig g e h a lte n w u rd e , d a fü r einen neuen S o n d e rn a m e n zu schaffen. E in e g ew isse U n d e u tlic h k e it e n t­

sta n d a b e r d a d u rc h , d a b sverd daneben als a ll­

gem e in e B e ze ich n u n g eines je d e n S ch w e rte s — je d o c h selte n e r d e r k le in e re n A r te n — fo rtb e s ta n d . So w ir d e in sax m e h rm a ls sverö g e n a n n t — z. B.

G re ttis s. K a p . 21. 43, Fm s. I I I , 78, F la t. I, 425, F ld . I I I , 606 — , w ä h re n d an a n d e re n S te lle n d ie b e id en T e r m in i a u s d rü c k lic h g e tre n n t w e rd e n , z. B , S v a rfd . S. 109 (saxit, er ggrt v a r ör sveröinu, A tlanaut), B p . I, 536, F ld . I, 491 (saxi ok meö sveröi). D a d e r S a x k e in e e ig e n tlic h e N o rm a l­

länge h a tte , fin d e t sich bei ih m w e it h ä u fig e r als be i d e r B e ze ich n u n g sverö eine q u a n tita tiv e B e ­ s tim m u n g , v g l. B p . I, 526: m ik it sax sein stör sverö, ok v a r M t ägcetasta vä p n ; m ik it hgggsax, F b r. K a p . 9 ; li t i t sax, V a p n firä . s. S. 15, F ris . 101, F m s. I I , 83, F ld . I I I , 354. D e r k le in e m esser­

a rtig e S a x h e ib t a uch s a x k n ifr, v g l. H e ila g . I, 341, F la t. I I , 88 (lagöi t i l Olafs konungs s a x k n ifi er r y tn in g r h eitir). V g l. ne u isl. u n d n e u n o rw . sax

«grobes M esser zum A u fs c h n e id e n d e r F isch e « , a n o rd . agnsax »M esser, w o m it d e r F is c h e r den K ö d e r zuschneidet«. W ä h re n d d e r s a x k n ifr e in ­ s c h n e id ig w a r, s c h e in t das k le in e handsax (vg l.

ags. G losse: lytel sivurd o ffe handsex) im m e r zw e i-

F ig . 2 p/0). F ig . 3 (i/6). s c h n e id ig gew esen zu sein, v g l. meö tvieggjuöum

(19)

1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . ! 3

handsQXum, H e ila g . I, 341 = ags. twiecge handseax. D ieses w u rd e be ­ sonders als W u rfw a ffe g e b ra u c h t1, w ie d e r k le in e S a x d e r s ü d lich e n G e rm a n e n (L in d e n s c h m it 206 f.) u n d das afrz. liansart (w o h l aus ags.

handseax, s. B a ch 43 f.); so S tu rl. I I , 5 8 : v a r I® orrosta mest, er kastat var handsQXum ok boloxum m illi skipanna; F m s . V I I I , 2 2 4 : peir kgstudu ok handsgxum ok pälstQf'um (im S e e k a m p f); v g l. Fm s. V , 206:

kastaöi saxi t il hans u n d S c h w e rtn a m e n N r. 132 Skotningr. U n te r die W a ffe n ü b u n g e n g e h ö rte d e r sog e n a n n te handsaxaleikr, d e r I m s . I I , 169.

273, F la t. I, 368. 463 f. b e sch rie b e n w ir d : je d e r T e iln e h m e r e rh ie lt zw ei, n a ch h e r d re i S axe, w o m it er so s p ie lte , d a fj im m e r e in e r in d e r L u ft w a r; d e r S a x w u rd e te ils am G riff, te ils an d e r S p itz e g e fa fit; d e r H ö h e ­ p u n k t d e r F e rtig k e it w a r e rre ic h t, w e n n d e r A u s ü b e n d e a u f den R em en eines g e ru d e rte n S chiffes g in g . W a s d ie A n w e n d u n g des e in s c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte s b e tr ifft, w e is t sch o n d ie F o rm d e r K lin g e n s p itz e d a ra u f h in , d a ß es v o rz ü g lic h zum S techen b e s tim m t w a r ; das zw e isch n e id ig e W ik in g s c h w e r t is t seiner N a tu r n ach als ein (in d e r sog. hgggorrosta zu ve rw e n d e n d e s) hgggväpn, das erstere d a g egen m e h r als ein lagväpn zu bezeichnen. In Ü b e re in s tim m u n g h ie rm it fin d e t m a n bei . je n e m n u r selten das V e rb u m leggja (stechen) — z. B . Ö H . 177 (F la t. I I , 3°3) : kann lagdi sveröi ü l konungs . . . kom lagit u n d irjo ry n ju n a , G isla s. K a p . 34, u n d besonders lagöi sik sveröi i gegnum, H e rv . 204, P ost. 373 u. ö. — , w ä h re n d es b e im sax v e rh ä ltn is m ä fs ig w e it h ä u fig e r v o rk o m m t, so J ja ttr a f £>orsteini s ta n g a rh o g g 51, F la t. I, 342, F ld . I I I , 326. 354, H e ila g . I, 560, S tjö rn 383. Dafs a b e r d e r S a x auch zum H a u e n n ic h t n u r b ra u c h b a r w a r, so n d e rn in gew issen B ezie h u n g e n — d u rc h die W u c h t d e r K lin g e u n d den s ta rk e n R ü c k e n (bakki) — seine V o rz ü g e h a tte , z e ig t eine B e­

m e rk u n g d e r H ä lfs s. K a p . 10: engi peira (d e r H ä lfs re k k a r) skyldi hafa lengra sverö en alnar, svä skyldi ncer ganga; peir letu gera sgx t il pess, at pä skyldi hgggin s U rri. V g l. w e ite r F ö s tb r. s. K a p . 9 (m ikit hgggsax fo rn t ok hvasst ok b itrlig t); G re ttis s. K a p . 19. 48. 82. 86 (hjö meö saxinu) ; J iö rö a r s. hreÖu S. 6 ; N jä ls s. K a p . 5 4 ; B p . I, 5 4 3 ; S tu rl. I, 6 6 ; F ld . I I I , 629 (v g l. 326); S tjö rn 541. Im V e rg le ic h zu dem z w e is c h n e id ig e n L a n g s c h w e rte m it seinem o ft h e rrlic h a u sg e sta tte te n G riffe w a r das e in ­ sch n e id ig e g e w ö h n lic h e in fa ch . J e d o ch k a m D a m a s z ie ru n g d e r K lin g e b is w e ile n v o r (s. R y g h S. 27), w ie a uch ein p a a rm a l feinere E x e m p la re e rw ä h n t w e rd e n , so B p . I, 5 2 6 : m ikit sax . . . hü ägcetasta väpn;

F ld . I I I , 4 8 1 : vcent sax.

1 E in besonderer E in ze lfa ll w ir d d a rg e ste llt S tu rl. II, 3 8 : hljö p upp ok g re ip upp sin n t hendi h v ä rt senn, handsax ok spjöt, ok la g ö i h v ä ru tv e g g ju senn t i l Ä s b ja rn a r.

(20)

i 4 H J A L M A R F A L K . H.-F. KI.

A u f e in e r n o ch n ie d rig e re n R a n g s tu fe b e fin d e t sich d ie sJcälm, deren so n d e rn o rd is c h e r N a m e e ig e n tlic h ein H o lz s c h w e rt — v g l. ü b e r solche T h o rs b ja e rg M o se fu n d S. 38 h, V im o s e fu n d e t S. 15 — b e zeichnet zu haben scheint, da d ie G ru n d b e d e u tu n g desselben w a h rs c h e in lic h »ab­

gespaltenes H o lz s tiic k « is t: v g l. nd. n d l. sckalm »flaches u n d dünnes H o lz s c h e it« ; v e rw a n d t is t g rie c h . (eig. th ra k .) axal/nrj »Messer«, fe rn e r w o h l auch d e r a n o rd . S c h w e rtn a m e skälkr (s. S c h w e rtn a m e n N r. 124):

v g l. o stfrie s. schalk = dän. skalm » S tü ck H o lz , das u n te r den N a g e l­

k o p f g e le g t w ird « (s. E t. W b . u. s k a l m u n d s k a l k I I I ) . Z u s a m m e n ­ setzungen m it skalm w e rd e n als v e rä c h tlic h e B ezeichnungen eines sch le ch ­ te n S chw ertes g e b ra u c h t, so rydskälm in K o rm a k s s. S tr. 74 u n d F ld . I I I , 606, v. 1. (vo n einem v e rro s te te n S ax), hrytskälm (eig. V o rle g e m e s s e r) in G is la s. (G islasons A u s g a b e ) S. 80. W ie hrytskälm m it dem s a x k n ifr, so is t schw ed. skalm »die eine H ä lfte e in e r Schere« m it dem a n o rd . P lu ra l sgx »Schere« zu v e rg le ic h e n ; w ie sax besonders die K lin g e bezeichnen k a n n (H e ila g . I , 5 8 0 : en er kann lagöi ß v i f r am, f ä fe il saxit or hepti ok fannsk aldregi), so a u ch skalm : en er kann lagöi f r am, ra k ka n n ä konum keptit, en skälmin fa n n st a ld ri siöan, H e ila g . I, 6 1 4 ; ¡¡ar fy lg ö i ein skalm heptinu, H rö lfs . s. k ra k a K a p . 2 8 ; h ja lt ok skalm, S E . II, 206, H e n d ia d y s fü r S c h w e rt. B ei d e r skalm w ie b e im S a x h ie b d e r G r if f hepti, d ie K lin g e n s p itz e oddr, s. o ben S. 10. A u s a ll diesem g e h t h e r­

v o r, daß d ie skalm eine e in sc h n e id ig e W a ffe w a r. D a m it s tim m t, d a ß m it d erselben so h ä u fig gesto ch e n w u rd e , so H rö lfs s. K a p . 28 (leggr skälm inni), F la t. II, 138, H e ila g . I, 614, L a x d . K a p . 48. In a n deren F ä lle n w u rd e d a m it g ehauen: F ld . I I I , 413, Q r v a r-O d d s s. S. 116. F ü r g e w ö h n lic h w a r w o h l d ie skalm k le in , je d o c h e rw ä h n t G re ttis s. K a p . 65 eine skalm heldr m ikla (eine z ie m lic h g ro ß e ) u n d F ld . I I I , 481 so g a r störar skälm ir. D ie skalm w ir d a m h ä u fig ste n als W a ffe d e r R ie sin n e n

— so F ld . II I , 413. 6 5 8 ; G re ttis s. K a p . 6 5 ; F la t. I I , 138; Fm s. V I , 402 — o d e r a n d e re r ü b e rn a tü rlic h e r W e ib e r g e n a n n t, v g l. F la t. I, 259 (einer skjalddis » W a lk ü re « ); L a x d . K a p . 48 (eines im T ra u m e erscheinenden W e ib e s). In den h isto risch e n Sagas k o m m t die skalm als M annesw affe n ic h t v o r, d a g egen wro h l in den L ie d e rn d e r E d d a (H a m ö . 16, G uör. I I , 19, h ie r als W a ffe d e r L o n g o b a rd e n ) u n d i den sagenhaften E rz ä h lu n g e n (H rö lfs s. k ra k a K a p . 28. 29. 31, Q rv a r-O d d s s. S. 116). N a c h dieser S a ch ­ la g e d a r f w o h l b e h a u p te t w e rd e n , d a ß d e r G e b ra u ch d e r skalm schon in d e r ä lte re n W ik in g e rz e it im A b s te rb e n b e g riffe n w a r, — fa lls d a ru n te r ü b e r­

h a u p t etw as anderes als ein S a x e in fa c h s te r A r t zu ve rste h e n ist.

E b e n so u n k la r is t d e r U n te rs c h ie d zw ischen sax u n d mcekir. Z w e i­

m a l w e rd e n sie v o n derselben W a ffe g e b ra u c h t, n ä m lic h B p. I, 527

(21)

1914- No. 6. A L T N O R D IS C H E W A F F E N K U N D E . T5

(S tu rl. I I , 3 21): h ris ti sa xit T um anaut . . . H e r m ättu sjä mcekinn Tum anaut, u n d S tjö rn 383: brä saxinu eöa mcekinum ok lagdi i kvid konungi (d ie V o rla g e h a t sica, w as n ach Is id o r m it gladius brevis id e n ­ tis c h ist, also ein kurzes e in sch ne id ig e s S c h w e rt bezeichnet). D a g e g e n w e rd e n beide W o r te in F ld . I, 461 (H e rv . s. S. 266) g e tre n n t g e n a n n t:

saxi ok med sveröi . . . ok hvQssum mceki. W ie sax w ir d mcekir te ils als sverd b e ze ichn e t — so h e iß t F re y s W a ffe in S k irn . 8 sverö, in 53 dage g e n mcekir, u n d T y r f in g r h e iß t b a ld sverd, b a ld (F ld . I, 521 = H e rv . s.

S. 220) mcekir — te ils d a v o n u n te rsch ie d e n , so F ld . I, 461. I I , 426, Y n g l. s.

K a p . 24, D N . I, S. 253 (J. 1350): 4 sverö ok einn mcekir. O b d e r mcekir, w ie d e r S a x, hepti u n d oddr h a tte , o d e r o b er m it hjQlt u n d blöörefill versehen w a r, is t uns u n b e k a n n t; v g l. je d o c h ags. hceftmece (B eow . 1458) u n d d ie Glosse mece »m ucro« (d. h. S c h w e rt m it sp itze m K lin g e n e n d e ).

Je d e n fa lls w a r e r h ä u fig , v ie lle ic h t re g e lm ä ß ig , z w e is c h n e id ig ; v g l. H a rö . 17 : meö tvieggjuöum mceki . . . F e lr bäöa eggteina; S k irn . 2 3 : f y r pessum eggjum (eines mcekir)-, H a m ö . 15: mcekis eggjar, w e lc h e r A u s d ru c k auch sonst in d e r Poesie ö fte rs v o rk o m m t, w ie ags. meces ecgum neben meces ecg (K e lle r 176 fi), asächs. mäkeas eggiun (H e lia n d ); v g l. auch ags. Glosse epwiltum oppe m id äivendenlicum mece » ro m p h ea v e rs a tili, u tra q u e p a rte acuta« u n d mece »fram ea« (w as nach Is id o r m it romphcea » g la diu s e x u tra q u e p a rte acutus« g le ic h b e d e u te n d ist). A n d e rs e its g lo s s ie rt ags.

mece la t. m achera, w ie g o t. mekeis g rie c h . gaxaiga »S chlachtm esser,

^kleines ein sch ne id ig e s S ch w e rt« ü b e rse tzt (v g l. Is id o r : machaera est g la d iu s o n g u s , ab una p a rte acutus). W ä h re n d H ä v a m ä l 82 das H a u e n als d ie H a u p ta u fg a b e des mcekir b e ze ich n e t (mcekir t i l hgggs) u n d in Y n g l. s.

K a p . 24, w ie auch in Baer. K a p . 18. 24 u n d B ev. s. K a p . 15. 18, m it ih m gehauen w ir d , t r i t t er in F ld . I I I , 245 (lagdi med mceki) u n d S tjö rn 383 als S to ß w a ffe auf. W ä h re n d S k irn . 23. 25 dem mcekir eine schm ale K lin g e b e ile g t (mceki mjövari), b ie te t B e o w . 2979 den A u s d ru c k brädne mece-, d a m it k ö n n te m a n d ie b re ite S a x k lin g e d e r ä lte re n E is e n z e it (vg l.

ags. seax bmd, B eow . 1546) g e g e n ü b e r d e r s c h m a le re n d e r jü n g e re n E is e n ­ z e it v e rg lic h e n . E in groß es E x e m p la r dieser A r t e rw ä h n t F ld . I I , 426 (hefir mceki stör an i hendi), ein schw eres B ev. s. K a p . 18 (mceki pungan ok hvassan)-, so n st is t uns v o n d e r G rö ß e n ic h ts b e k a n n t. A u f d ie A u f ­ fa ssu n g des W o rte s als » kleines S c h w e rt« d e u te t je d o c h adän. mcekce, n e u n o rw . mcekja » S c h w e rte l (Pflanze)«, das la t. gladiolus (g rie ch . %uplov) ü b e rse tzt. Im ausgesprochenen G egensatz z u r skälm w e is t d ie G a ttu n g mcekir ö fters P ra c h te x e m p la re auf, v g l. fggrum mcekum, H araldskvaeÖ i 16;

mceki m älfän, S k irn . 33, S ig . F ä fn . I I I , 4 ; med Ijösum mceki, G u n n l. s.

S tr. 17; v g l. ags. fägum mece, J u d ith 104, scirne mece, C rä. 65. W ä h re n d

Cytaty

Powiązane dokumenty

D e fordom te og djævlene, Treenigheten og

Dagegen halte ich Bugges Annahme, dass das W ort »tiburtisch« bedeutet, für eine sehr wahrscheinliche, nur ist meiner Ansicht nach nicht die Hera sondern das

Wenn die hier gegebene Erklärung richtig ist, und das muss man wohl annehmen solange eine bessere nicht vorliegt, so haben wir hier einen beglaubigten Beweis

Om kvęll'n, da dęi villd lęjjd sęg, sad mann'n dę mce fę riy ji, at ho silld lijjd i silfe- sęrfen mce nätti, hęllos konna Svęin stęla ’n,« san. Ja, ho só jora-, ó só

Jochim sen, Beiträge zur Geschichte der deiktischen Hervorhebung eines einzelnen Satzteiles, bezw... »Das von einer

107. Melodien er aeolisk. Hvad der giver Melodien dens Eiendommelighed er den Maade, hvorpaa Omkvasdet er knyttet til fjerde Verslinje. Regelen er jo, at Omkvaedet

It therefore corresponds to ordinary pre-order; but probably because the adverb is stronger than the auxiliary, and therefore seemingly accented, not only such

(Halse St. künde hava skride ut fraa skoglande innanfyre... dativ Fleirtal.. ub. baffie batjtjinjnj [enn) bakkâ, 0