Elżbieta Żurawska
Jagellonska universitetet, Kraków
In this paper I investigate the presence of the traditional narratives in short stories of Stig Dagerman, one of the leading Swedish writers of the 1940s’ modernism. The phenomenon is analysed with the use of theories proposed by Michael Riffaterre in connection to his notion of the referential fallacy. In the fi rst part of the article I briefl y expound on modernism in Swedish prose and clarify the understanding of the text, as viewed by Riffaterre. In the second part of the article I explain the term traditional narrative and analyse how Dagerman employs the potential of particular genres within traditional narratives in his short stories – I look into transtextual references to myths, fables, legends, folk tales as well as fairy tales. The third part of the paper includes conclusions from my analysis – Dagerman effectively weakens the mi- mesis in his short stories not only by establishing transtextual references to the genres within traditional narratives, but also by distorting these genres. This device signifi cantly impacts the construction of meaning in the short stories.
1. Inledning
1.1 Stig Dagermans modernistiska noveller
Receptionen av den modernistiska estetiken börjar i den svenska prosan relativt sent – modernismens ”kvalitativa och kvantitativa genombrott” sker på 1930- och 1940-talen (Olsson & Algulin 1994: 414). Förändringarna inom prosan kommer till uttryck främst genom antimimetiska strävanden. Man tar avstånd från naturalismen, verkets realistiska ramar sprängs (Göransson 1999: 223), dess kronologiska byggnad är inte längre något krav (Olsson & Algulin 1994: 415), bilden av människan reduceras (Brostrøm 1973: 70), allegori och symbolik blir allt vanligare (Göransson 1999: 224). Försvagandet av mimesis resulterar i att författarnas intresse förskjuts på det estetiska tecknet (Olsson & Algulin 1994:
415). Det avspeglas i deras genremässiga val. Den svenska modernismens es- tetik kännetecknas av förkärlek för korta narrativa former (Björck 1948: 318).
Det innebär ett stigande intresse för novellens form (Björck 1948: 318; Carlson 1948: 9; Oldberg 1949: 105). De antimimetiska strävandena och den genremäs- siga repertoaren medför stora förändringar på receptionsplanet. De formella ex- perimenten ställer läsaren inför nya utmaningar. Hans roll i skapandet av textens betydelse stiger (Olsson & Algulin 1994: 415).
Den modernistiska textens kännetecken återkommer i noveller av Stig Dag- erman – en av de främsta representanterna för det litterära 40-talet i Sverige (Brostrøm 1973: 66; Oldberg 1949: 183; Franzén 1965: 62). I den här artikeln ska jag belysa ett bland många grepp som han använder för att avmimetisera sina texter. Jag koncentrerar mig på transtextualiteten (Genette 1990) i Dagerman- noveller och sätter fokus på de transtextuella hänvisningarna till folkdiktningen.
Författarens hela novellistiska produktion beaktas. Som jag ska påpeka i analy- sen noterar recensenter och forskare inslag av folkdiktningen i Dagermans no- vellistik. Deras observationer brukar dock vara ytliga. Oftast läggs inget märke till att de aktualiserade genrerna förvrängs. Jag ska beskriva det här fenomenet och visa att det är avgörande för konstruktionen av novellernas betydelse.
1.2 Den hypogrammatiska avledningen
I min analys baserar jag mig på Michael Riffaterres teorier kring det referentiella felslutet. De ter sig mest användbara för mina syften – Riffaterre fokuserar på hur förståelsen i en litterär text konstitueras och dessutom är hans teorier särskilt tacksamma att anlägga på en modernistisk text (Culler 1981: 92).
Enligt Riffaterre läses texten i två steg. Först närmar sig läsaren texten heurist- iskt och är inställd på textens mening, dvs. ”ordens mimetiska funktion” (Riffa- terre 1992: 145). Samtidigt konfronteras läsaren med mekanismer som motver- kar den mimetiska avkodningen. Riffaterre kallar dessa för ogrammatiskheter.
Det är ord som avviker från det sätt att referera till verkligheten som läsaren känner till från vardagligt språkbruk. I vardagligt språk står ord ”i en vertikal relation till varandra, vart och ett i förhållande till den verklighet som det tycks återge” (Riffaterre 1992: 143). I en litterär text är relationen mellan orden hori- sontell, orden verkar reciprokt på varandra och ska tolkas inom den referensram som texten erbjuder – orden i en litterär text är överdeterminerade (Riffaterre 1992: 143). Efter den heuristiska läsningen kommer den hermeneutiska. Under den här läsningsetappen märker läsaren att ogrammatiskheter är ekvivalenta, att de är ”varianter av en och samma strukturella matris” (Riffaterre 1992: 143).
Då läsaren börjar förstå varianternas relation till matrisen under den här retro- aktiva läsningen, upptäcker han textens signifi kans. Många element i texten kan vara överdeterminerade på ett sätt som Riffaterre kallar för den hypogramma- tiska avledningen: ”en fras eller en text är poetiserad, d.v.s., transformerad till en signifi kansenhet, när den refererar till en preexisterande text […]. Den pre- existerande texten är hypogrammet” (Riffaterre 1992: 151). Hypogrammet ma- nifesterar sig ofta genom citat eller en litterär allusion (Riffaterre 1992: 151).
Aktualiseringen av hypogrammet påverkar receptionen av texten. Texten ställs i förhållande till andra litterära texter, dess litteraritet exponeras och dess mi- metiska semantik sätts i gungning. Läsaren är tvungen att söka sig till en annan semantisk nivå för att konstruera betydelsen (Riffaterre 1992: 143).
Samma sorts receptiva mekanism byggs in i Dagermans noveller. Förfat- taren arbetar medvetet med transtextualitetens ambivalenta potential. De trans-
textuella anspelningarna kan i vissa fall stödja textens mimetiska reception, i andra fall kan de verka störande på den mimetiska läsarten. Dagerman tillämpar transtextualiteten i sina noveller främst för att blockera mimesis. Den mimetiska avkodningen undermineras av att Dagerman använder antimimetiska hypogram och den störs ytterliggare av att hypogrammen förvrängs. I beskrivningen av textuella relationer följer jag Gerard Genettes fem typer av transtextualiteten (Genette 1990). Aktualisering av hypogrammen sker i Dagermannoveller genom olika slags transtextuella förbindelser – främst intertextuella och arketextuella.
2. Folkdiktning
Begreppet folkdiktning använder jag i Stith Thompsons förståelse. Forskaren skriver om ”traditional narrative” (Thompson 1989: 9), dvs. ”narrative, whether popular or literary, so long as it has formed a strong enough tradition to cause its frequent repetition” (Thompson 1989: 11). Till folkdiktningen hör exempelvis
”the folktale, the myth, the ballad, the fable, the mediaeval romance, the fabliau, the jest, the exemplum, and the local tradition” (Thompson 1989: 11). Dagerman aktualiserar i sina noveller bl.a. myt, fabel, sägen, saga och legend.
I novellen ”Tornet och källan” etableras en rad intertextuella hänvisningar till myten om Narkissos. En av mytens tidigaste och mest omfattande versioner läggs fram i Ovids Metamorfoser (Greve 1965: 11). En annan klassisk antik version fi nner man hos Konon (Enßlin 1965: 1723). I båda versionerna för- älskar sig Narkissos i sin avbild som han ser i en källa. Både hos Ovid och hos Konon är mannen vacker och ung (Enßlin 1965: 1723). Kärleken till sin egen avbild leder ynglingen till döden. Enligt Ovid blir Narkissos längtan så för- ödande att han drivs till förtvivlan och vansinne och så småningom försvinner.
Enligt Konon begår Narkissos självmord (Greve 1965: 12). Hos Dagerman gör sig myten påmind genom motivet om källan. Det framhävs redan i novellens titel. I ett tidigt utkast betitlades novellen ”Källan” (Thompson 1983: 59), i den slutgiltiga versionen blev titeln ”Tornet och källan”. Hänvisningen till myten tonas ned men är bevarad. Handlingen utspelar sig i en klosterträdgård. Huvud- gestalten, en klosterguide, promenerar på trädgårdens stigar: ”Framför källan, i det mjuka nykammade gräset, föll han på knä, mjukt och varsamt för att inte fördärva byxvecken. Det var en vanlig måndagsrörelse; han tillbad inte källan, han offrade sin skugga till den, böjde sig ut över den hårda kalla spegeln” (Dag- erman 1961: 163). Hänvisningen till myten om Narkissos är därmed etablerad (Karlsson 1994: 45). Dagerman leker med myten. Till synes skiljer sig Narkissos i myten och den dagermanska huvudgestalten påtagligt. Till skillnad från den mytologiska ynglingen är klosterguiden en gammal man. Hans ålder betonas ge- nom att han ställs i kontrast till ungdomar som besöker klostret. De refererar till honom som ”the old man” (Dagerman 1961: 165), ”gubben” (Dagerman 1961:
166, 169), av berättaren kallas han ”den gamle” (Dagerman 1961: 166, 167, 169). Medan Narkissos riktar sin uppmärksamhet på sin avbild, koncentrerar
sig turistföraren på klostret och omgivningen. Hans livsmål består i att återställa ordningen i klosterträdgården efter turistbesöken.
Så småningom kastas det dock ett nytt ljus på guidens omtanke för klostret.
Samtidigt som mannen tar hand om trädgården är han mån om sitt eget utse- ende – innan han träffar turister putsar han knappar på sin uniform, rättar till sin mössa, slår bort dammet från skorna. Det nystädade klostret påverkar hans självkänsla, klostrets bra skick avspeglas genom en ”ny värdighet i hans rörel- ser” (Dagerman 1961: 163). Det är inte nog med att guiden hyllar klostret som Karlsson märker (1994: 45) – mannen ställer ett likhetstecken mellan klostret och sig själv. Berättaren meddelar att guiden ser i källan ”som i sitt eget öga”
(Dagerman 1961: 163). Parallellen till Narkissos görs därmed synlig. Den för- stärks i novellens avslutning. Den gamla mannen låter att turisterna stänger in honom i ett torn. Hans upplevelser är egendomliga: ”Han tänkte inga märkvärd- iga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting. Tänkte på ingenting. Inte ens på källan. Satt där bara timme efter timme eller lika gärna ljusår efter ljusår medan han blev allt tröttare och tröttare” (Dagerman 1961:
177). Tillståndet består i ett långsamt försvinnande nära döden och för tankarna till Narkissos öde hos Ovid. I novellen ”Vår nattliga badort” aktualiseras myten om Ikaros samt myten om Leda som förförs av Zeus i svangestalt. Karon och hans färja åberopas i novellen ”Hunden och ödet”.
Dagerman använder också intertexter som kan föras tillbaka på den nordiska mytologin. Hänvisningen till Oden etableras redan i titeln i novellen ”Den häng- des träd”. I Eddorna kallas Oden för de hängdas gud – ”Hangagud, Haptagud och Farmagud” (Sturlasson 1970: 48). Han hänger sig i ett träd för att nå visdom och kunna tyda runor. Händelsen skildras av Oden i Hávamál på följande sätt:
138 I vindomsusat världsträd jag hängde nio nätter och dar,
med spjut stungen genom. (Den äldre Eddan 1920: 62)
Oden är också Skeppslasternas gud (Davidson 2001: 27). Anspelningen på myten förstärks i novellen genom att huvudgestaltens öknamn är Skeppet.
Under en frenetisk skidtur i skogen får Karl veta att en man hängt sig i ett träd.
Så småningom upptäcker gestalten att kvistar han tidigare snubblat på är ”vägvi- sare till den hängde” (Dagerman 1961: 89). Spåren är ”några stora grankvistar”
(Dagerman 1961: 88), ”fastfrusna, orubbliga” (Dagerman 1961: 88). Kvistarna kan associeras med runor vars hemlighet Oden vill förstå:
139 Gömda runor jag ropande framtog, föll sedan från höjden hän.
[…]
142 Du runor skall fi nna Och rätt-tydda stavar, Stavar, som stora stå,
Stavar av mångfaldig makt, Som den fornvise strök med färg, Som de höga höggo in,
Och som ristats av gudarnas gud. (Den äldre Eddan 1920: 62)
Tydningen av tecken tematiseras i novellen. Till skillnad från Oden som vill tyda runor, fl yr Karl från spåren. Osäker stannar han vid backen: ”Här stod han nu ett ögonblick stilla, oviss om riktningen, och skrapade med staven i snön”
(Dagerman 1961: 88). Gesten påminner om ristningen av runor, vilket förstärks av homonymen stav som används i bemärkelsen bokstav i Eddan och i betyd- elsen skidstav (Svensk ordbok 2009: 2978) hos Dagerman. Till slut upplever Karl mystiska visioner under den hängdes träd och känner att hans relation till hustrun kommer att förbättras. Han vet hur han kan bekämpa hennes känslokyla:
”Å nu visste han hur hinnor av is skall smältas, hur själva smärtan kan förlösa en värme” (Dagerman 1961: 92). Utropet fungerar som ett svar på en frånvarande fråga. Med frågor avslutas dikten i Eddan. Märkvärdigt nog är det grammatiska frågor som inleds med verbet veta:
144 Vet du, hur du bör rista?
Vet du, hur du bör reda?
Vet du, hur du bör färga?
Vet du, hur du bör fresta?
Vet du, hur du bör bedja?
Vet du, hur du bör blota?
Vet du, hur du bör sända?
Vet du, hur du bör sona? (Den äldre Eddan 1920: 63).
Novellens intertextuella dialog med myten om Oden noteras av Thompson. Han beskriver dock relationen mellan dem som ”not exact, but suggestively close”
(Thompson 1975: 13) och går inte in på några detaljer. Den nordiska mytologin återkommer hos Dagerman i novellen ”I farmors hus” där det hänvisas till Oden som krigsguden (Davidson 2001: 47) och hans korpar Hugin och Munin knutna till striden (Davidson 2001: 144).
I novellen ”Öppna dörren, Rickard” införs intertextuella anknytningar till fabel. Huvudgestalten har låst in sig i ett rum och bestämmer sig för att slutligen öppna dörren åt mannen och brodern som vädjar utanför. Kvinnan känner sig lycklig över att de anstränger sig för att locka henne ut ur rummet, hon är glad att det är henne som de saknar. Hon vill njuta av sin lycka längre och därför förskjuter hon stunden då hon ska öppna dörren. Medan hon dröjer tänker hon på sin situation: ”För varje ensam minut pumpades jag allt fullare av lycka. Jag var en padda och paddan tänkte: Ännu räcker skinnet. Ännu har jag långt till att spricka” (Dagerman 1961: 99). Här aktualiseras fabeln om oxen och den upp- blåsta grodan, som traditionellt tillskrivs Aisopos och fi nns hos Phaedrus (Tom- kowiak 1987: 401). Kvinnans uppror förlöjligas i novellen – medan hon väntar dyker männens bekanta upp och skrattar åt henne. I likhet med paddans historia avslutas novellen med en katastrof.
Sägnen tillämpas i novellen ”Tornet och källan” där guiden skildrar livet på det gamla klostret. Hans berättelse innehåller många element som är typiska för en antiklerikal ”Strafsage” (Brückner1996: 11). Det är t.ex. motiv om hemliga underjordiska gångar mellan manliga och kvinnliga kloster (Brückner 1996:11).
För unga turister berättar mannen: ”Och här, just där vi nu står, fi nns en numera övertäckt lucka vilken förde ner i en underjordisk gång och sägnen berättar att talrika munkar från ett närbeläget herrkloster använde sig av denna gång för att nattetid besöka de sovande nunnorna” (Dagerman 1961: 170). Den arketextuella signalen är explicit, den aktualiserade genren nämns vid namn. Sägnens närvaro motiveras av den diegetiska situationen och förstärker mimesis. Ungdomarna godkänner sägnen:
– Hårda killar, sa den buttre gillande.
– Tough boys, sa solglasögonen andaktsfullt. (Dagerman 1961: 170)
Det mimetiska sätts i gungning då mannen berättar sägnen en gång till för andra turister. Besökarna uppmärksammas på dormitoriets tegelgolv. Guiden upplyser:
Tegelstenarna har en senare tid lagt på för att dölja det pinsamma faktum att ett antal underjordiska kanaler ledde upp i dormitoriet, täckta endast av träluckor. Dessa kana- ler hade grävts av fl itiga munkar, möjligen hade de idoga nunnorna också dragit sina strån till stacken och mött på halva vägen. I vilket fall som helst är det för en senare tids barn synnerligen lätt att föreställa sig i vilket ärende medlemmar från det när- liggande munkklostret skyndade genom sina underjordiska gångar för att slutligen klättra upp i nunnornas sovsal. (Dagerman 1961: 175)
Genom upprepningen lyfts sägnen fram. Genrekonventionerna karikeras – den här gången berikas sägnen med osannolika detaljer. Det artifi ciella i historien om nunnorna betonas och samtidigt framhävs även novellens litteraritet. Nu ifråga- sätts sägnens trovärdighet av åhörare: ”Karlkräket ljuger. Närmaste munkkloster låg fem mil härifrån på andra sidan djupa sjöar och höga berg. Borrmaskinen fanns inte på den tiden. Nobel var inte påtänkt och krutet nätt och jämnt. Karln ljuger” (Dagerman 1961: 176). Argumenten som samlas mot sägnen är märkliga.
Mimesis undangrävs på liknande sätt med hjälp av motiv om olaga erövr- ade land (Brückner 1996:11). Vanligtvis handlar en sådan sägen om munkar- nas lömska försök att ta över marken som de inte äger. Här förvrängs motivet.
Guiden berättar två gånger om fi endens misslyckade försök att inta klostret.
Den första turistgruppen får veta att det fanns ”anföraren som enligt sägnen skall ha kallats Sigismund Bitaren, därför att han vid ett tillfälle lär ha tagit en fi ende av daga att bita honom i strupen” (Dagerman 1961: 168). Genren karikeras med inkräktarens komiska namn och gärningar. De unga turisterna fäster sig vid det orimliga och därigenom understryks det:
– Snack […].
– Too much talk, sa solglasögonen och rynkade pannan.
– Va ruskigt […]. Bita killar i strupen. Hade han löständer? (Dagerman 1961: 168)
De pensionerade lärarinnorna får höra om händelsen från 1426 då ”en krigshär, anförd av en smålänning vid namn Vitfot, belägrade klostret” (Dagerman 1961:
175). Damerna tror inte på berättelsen. De upptäcker genast felet i mannens historia. Mot läsarens mimetiska förväntningar är det inte smålänningens namn utan datumet som inte stämmer. Guidens metadiegetiska sägner (Genette 1998:
165) rubbar diegesens mimesis.
Motivet om det erövrade landet förvrängs också då guiden beskriver turist- besöket med belägringens metaforik. Turisterna kommer till klostret med bilen
”som en rullande fästning, utsänd från Det Allmänna att erövra hans marker”
(Dagerman 1961: 165). Klostret försvaras mot ett främmande anfall, guiden är
”tornets väktare” (Dagerman 1961: 172) och turisterna är ”dess ockupanter”
(Dagerman 1961: 172). Attacken inleds av en av kvinnorna och presenteras gro- teskt: ”plötsligt bröt hon av en blomma, måttade och kastade, men den hamnade vid sidan av gluggen och föll tillbaka” (Dagerman 1961: 173), därefter riktas
”Det Allmännas skrattsalvor” (Dagerman 1961: 173) mot tornet. Då ungdomar- na slutligen far iväg är mannen ”knuten av hat mot den kollektiva fi ende som tillfogat honom ett så förfärligt slag” (Dagerman 1961: 174). Belägringen av- slutas med hans nederlag.
En genre som forskare och recensenter åberopar i samband med de dager- manska novellerna är saga. Recensionen av fyrtiotalisternas noveller, däribland Dagermans samling Nattens lekar, betitlas av Björck ”Ensamhetens sagor”
(1948: 318). Den dagermanska novellen ”Mannen från Milesia” betecknar han för en spöksaga (1948: 322). Thompson kallar novellen ”Den hängdes träd” för en vintersaga (1975: 13). Varken Björck eller Thompson belyser de hypogram- matiska relationerna. De transtextuella hänvisningarna till sagan aktualiseras i novellerna både explicit och implicit. Dels kan hänvisningarna föras tillbaka på konkreta sagor, dels åsyftar de sagan i stort. I novellen ”De röda vagnarna” etabler- as anknytningen till sagan med en metakommentar. Huvudgestalten, Helge Sam- son, säljer en tygbit: ”den gula fl anellen med ett barnsligt sagomönster av feer och glada barn” (Dagerman 1963: 47). När Samson klipper tyget sker det något ovanligt: ”mönstret med de lekande barnen på feernas äng började plötsligt leva, han fi ck för sig att ben och armar fylldes med blod och märg, gräset fi ck färg och vajade” (Dagerman 1963: 48). Mannen hör ”ett virrvarr av rop och muntra skratt” (Dagerman 1963: 48). Därefter förvrängs sagomotivet, den glada stäm- ningen är borta: ”just där han tänkt låta saxen bita in dansade två glada fl ickben [...] ett jublande pojkhuvud eller en fes spira kom i vägen” (Dagerman 1963: 48).
Samson gör sitt bästa för att undvika ett brutalt mord med saxen.
Närvaron av sagomotiv signaleras i novellen ”I farmors hus” där huvudge- stalten är på jakt efter tystnaden: ”Någonstans satt den nog i en stol och gungade och läste i en stor bok” (Dagerman 1963: 135). Tystanden presenteras i en typisk situation förbunden med berättandet av sagor. Sagan aktualiseras också genom motivet om sjumilastövlar (Fährmann-Tubbe 2007: 660). I ett av rummen fi nner pojken ett par stövlar: ”Vidare hörde han farfars stövlar vandra fram och åter över de breda knarrande golvtiljorna” (Dagerman 1963: 135). Pojken tar sig in
i en av stövlarna. Som det sker i sagan börjar därmed en resa. Stöveln med pojken i går ”tvärs genom väggen och ut i trädgården och genom trädgården över vägen ut på de kalla gärdena och vidare över mossarna in i den täta skogen” (Dagerman 1963: 136). Pojken kommer fram till ett svart berg. Innan han går in, hör han sin farmor ropa och äventyret tar slut. Sagomotivet förvrängs då stöveln plötsligt förvandlas till något hotfullt. Pojken får kämpa hårt för att ta sig ut ur den.
Många sagoelement införs i novellen ”När det blir riktigt mörkt”. Hänvis- ningen till Rödluvan, sagan som bearbetades av Charles Perrault i slutet av 1600-talet, etableras med tant Amys ”röda äggkorg” (Dagerman 1961: 190).
Hennes ”äppelröda” (Dagerman 1961: 192) duk associeras med äpplet i sagan om Snövit i Perraults avfattning. En arketextuell relation till sagan aktualiseras i novellen genom prov som huvudgestalten ska genomgå. Propp skriver om ”Prü- fung, schwere Aufgabe” (Propp 1975: 61) som är ett typiskt element i folksagan (Horn 2004: 1). Mikael ”måste prövas noga innan han får tillträde till de invig- das hemligheter, dynamitkontoret, lagret vid källan och allt det där” (Dagerman 1961: 194). Förbrytargruppen befaller honom att döda en juvelerare. Sagohän- visningarna mångdubblas. Mikael fattar ett beslut att skjuta juveleraren, men plötsligt sker det något oväntat. Juveleraren har hämtat grädde i ett stånd på torg- et och spiller den på väg tillbaka till sin affär. Mikael ser hur ”grädden som en hjärtformig sjö breder ut sej mellan gubbens hjälplöst spridda ben” (Dagerman 1961: 196). Det är en vändpunkt för Mikael: ”Då hugger smärtans krok sin tagg i Mikael [...], grädden lyser vit mot den mörka stenen, det är som om gubben redan börjat blöda” (Dagerman 1961: 196). I sagan står mjölken som fl yter från såren för erkännande eller oskuld (Bönisch-Brednich 1999: 666). Det pekas mot sagan en gång till, då Mikael drar sig för att skjuta: ”sen faller mörkret blixt- snabbt som ett korpmoln över heden, o om en tärna kom och ville frälsa honom”
(Dagerman 1961: 197). Här utnyttjas homonymen tärna, som syftar på en fågel och betecknar en sagogestalt.
Häxan som är en typisk gestalt i sagor och sägner aktualiseras i samma novell genom tant Amy. Salongens inredning för tankarna till häxrekvisita – gipskatten på ekträpiedestalen associeras med en häxas sällskapsdjur (Gerlach 1990: 969), de blanka mässingskulorna och kortleken påminner om kristallkulan och korten att se framtiden med. Tantens sätt att vara har något hotfullt över sig: ”girigt klöser tantens fi ngrar på den äppelröda duken, med naglarna skrapar hon förtjust de glada korten” (Dagerman 1961: 192). Dessutom kan den mystiska kvinnans drunknande i hamnen associeras med drunkningsdöd som i folkdiktning är ett sätt att straffa häxor (Gerlach 1990: 966).
Ett motiv som bl.a. återkommer i sagor (Brednich 1987: 835), sägner (Bred- nich 1987: 836) och helgonlegender (Brednich 1987: 834) är fångenskap. Mo- tivet tillämpas i novellen ”Tornet och källan”. I det här fallet lånas det snarast från helgonlegender. Guiden avskyr sitt arbete med turisterna och betraktar det som ett martyrskap: ”Han spärrade in sig i tornet och gisslade sig med tankar om Det Allmänna” (Dagerman 1961: 164). Vid ett turistbesök stängs han i tornet av turisterna. Dagerman leker med motivet – efter en tid visar det sig att dörren till
tornet inte varit låst. Den öppnas av två pensionerade lärarinnor. Den underbara befrielse som står i samband med fångenskapens motiv (Brednich 1987: 838) förlöjligas i novellen. Helgonlegenden aktualiseras med en explicit hänvisning till martyrskapet – då mannen ”upptäcker att han strängt taget inte förtjänar sitt martyrskap” (Dagerman 1961: 174). Det fi nns andra överdeterminerade signaler i den här novellen. Guiden liknar turisterna vid ett lejon. Under helgen är han underlägsen lejonet. Den redan etablerade kristna metaforiken för tankarna till förföljelser av de första kristna. På måndagarna är allt annorlunda. Då behandlar mannen turisterna ”med den överlägsna respekt med vilken en domptör handhar ett lejon” (Dagerman 1961: 164). Han är erfaren: ”domptören väljer inte sitt ansiktsuttryck” (Dagerman 1961: 170). Han vet hur man ska göra: ”inte ens under en blinkning får domptören lämna lejonets ögon ensamma” (Dagerman 1961: 169). Motivet om förföljelser av de kristna är på väg att konkretiseras till helgonlegend men närmar sig slutligen en cirkusföreställning.
Vid ett annat tillfälle liknas turisterna vid ”en jätte” (Dagerman 1961: 164).
I guidens ögon förses de med utomordentliga krafter. Då de fyra ungdomarna skrattar hör mannen ”ett väldigt skratt som skrämde fåglarna och satte rosorna i dallring” (Dagerman 1961: 173). Jätten är en typisk gestalt i folkdiktning: ”im Mythos, in der Epik, in erzählenden Liedern, literar.[ischen] Werken […], Zau- ber- und Schwankmärchen, Legenden und Sagen” (Röhrich 2004: 668).
3. Sammanfattning
Den mimetiska läsarten blockeras i Dagermannoveller bl.a. med hjälp av hän- visningarna till folkdiktningen, främst intertextuella och arketextuella. I vissa noveller tillämpas många olika exempel på folkdiktning. Resultatet är att novel- lernas referentialitet förskjuts från det mimetiska till det metalitterära planet. Dag- erman väljer noga de aktualiserade hypogrammen. Avmimetiseringen förstärks genom att de aktualiserade genrerna förvrängs. Myten som i sig redan är bärare av en allmänmänsklig innebörd (Dupré 1973: 950) bearbetas i de dagermanska novellerna och utrustas med en ytterligare laddning. Strukturerna lånade från fabler, sägner, sagor och legender förlorar sin bokstavliga karaktär i novellerna.
De transtextuella inslagen utgör ett väsentligt element i konstruktionen av betyd- elsen i Dagermans novellistik. Med deras hjälp signaleras det att den mimetiska läsningen är otillräcklig och att betydelseproduktionen ska överföras till en an- nan semantisk nivå.
Litteratur
Baumann, L. & Ranke, K. (red.). 1977. Enzyklopädie des Märchens: Handwörterbuch zur historischen und vergleichenden Erzählforschung. Berlin: de Gruyter.
Björck, T. E. S. 1948. ”Ensamhetens sagor. Svensk novellistik.” Ord och Bild 6 (57):
318–324.
Brednich, W. 1987. ”Gefangenschaft.” Baumann & Ranke 1987. 833–846.
Brostrøm, T. 1973. Modern svensk litteratur. Stockholm: Aldus.
Brückner, A. 1996. ”Kloster.” Baumann & Ranke 1996. 6–12.
Bönisch-Brednich, B. 1999. ”Milch.” Baumann & Ranke 1999. 663–667.
Carlson, S. (utg.). 1948. Moderna svenska noveller. Stockholm: Kooperativa förbundet.
Culler, J. 1981. The Pursuit of Signs: Semiotics, Literature, Deconstruction. Ithaca–New York: Cornell University Press.
Dagerman, S. 1961. Nattens lekar. Stockholm: Bokklubben Vår bok.
Dagerman, S. 1963. Vårt behov av tröst: prosa och poesi. Stockholm: Vingförlaget.
Davidson, H. R. E. 2001. Nordens gudar och myter. Stockholm: Pan.
Den äldre Eddan. 1920. Uppsala: J. A. Lindblads förlag.
Dupré, W. 1973. ”Mythos.” Krings 1973. 948–956.
Enßlin, W. 1965. ”Narkissos.” Pauly 1935. 1721–1734.
Entzenberg, C. & Hansson, C. (red.). 1991. Modern litteraturteori: från rysk formalism till dekonstruktion. D. 2. Lund: Studentlitteratur.
Franzén, L.-O. (red). 1965. 40-talsförfattare: ett urval essäer om svenska författare ur 40-talsgenerationen. Stockholm: Aldus/Bonnier.
Fährmann-Tubbe, S. 2007. ”Siebenmeilenstiefel.” Baumann & Ranke 2007. 660–662.
Genette, G. 1990. ”Den allvarsamma parodin.” Ord och Bild. 3 (99): 19–36.
Genette, G. 1998. Die Erzählung. München: Wilhelm Fink Verlag.
Gerlach, H. 1990. ”Hexe.” Baumann & Ranke 1990. 960–992.
Greve, W. 1965. ”Narkissos.” Roscher 1965. 10–21.
Göransson, S. 1999. ”Vad är fyrtiotalismen?” Lönnroth et al. 1999. 221–226.
Horn, K. 2004. ”Prüfung.” Baumann & Ranke 2004. 1–5.
Karlsson, T. 1994. Vägvisare in i natten: Stig Dagermans litterära projekt. Åbo: Litteratur- vetenskapliga institutionen.
Krings, H. (red.). 1973. Handbuch philosophischer Grundbegriffe. München: Kösel.
Lönnroth, L., Delblanc, S. & Göransson S. (red.). 1999. Den svenska litteraturen. Från modernism till massmedial marknad 1920–1995. Stockholm: Bonnier.
Oldberg, R. 1949. Nutidsförfattare: prosaister och lyriker i ung svensk litteratur. Stock- holm: LT:s Förlag.
Olsson, B. & Algulin, I. 1994. Litteraturens historia i Sverige. Stockholm: Norstedt.
Pauly, A. 1935. Paulys Real-Encyclopädie der classischen Altertumswissenschaft. Stutt- gart: J.B. Metzlersche Verlagsbuchhandlung.
Propp, V. J. 1975. Morphologie des Märchens. Frankfurt am Main: Suhrkamp.
Riffaterre, M. 1992. ”Det referentiella felslutet.” Övers. S. Bengtsson. Entzenberg
& Hansson 1992. 141–160.
Roscher, W. H. (red.). 1965. Ausführliches Lexikon der griechischen und römischen My- thologie. Hildesheim: Georg Olms Verlagsbuchhandlung.
Röhrich, L. 2004. ”Riese, Riesin.” Baumann & Ranke 2004. 668–682.
Sturlasson, S. 1970. Snorres Edda. Stockholm: Forum.
Svensk ordbok: utgiven av Svenska Akademien, M–Ö. 2009. Stockholm: Norstedt.
Thompson, L. 1975. Stig Dagerman: Nattens lekar. Hull: Department of Scandinavian studies, University of Hull.
Thompson, L. 1983. Stig Dagerman. Boston, Massachusetts: Twayne.
Thompson, S. 1989. Motif-Index of Folk-Literature: a Classifi cation of Narrative Ele- ments in Folktales, Ballads, Myths, Fables, Mediaeval Romances, Exempla, Fabliaux, Jest-Books and Local Legends. Vol. 1, A–C. Bloomington: Indiana University Press.
Tomkowiak, I. 1987. ”Frosch.” Baumann & Ranke 1987. 401–404.
Aleksander Szulc föddes i Poznań den 22 mars 1924. Han studerade tyska och engelska vid universitetet i Poznań och avlade sin magisterexamen 1951. Vid samma universitet skrev han sin doktorsavhandling, som låg färdig 1959, och där habiliterade han också med boken Umlaut und Brechung. Zur inneren und äußeren Geschichte der nordischen Sprachen 1964.
Aleksander Szulcs vetenskapliga intressen riktade sig från början mot fono- logi och fonetik, tysk språkhistoria, språkdidaktik och nordiska språk. Han vis- tades fl era gånger vid skandinaviska universitet bl.a. i Uppsala 1957–58, vilket gav honom en utmärkt möjlighet både att tillägna sig det svenska språket och att fördjupa sina kunskaper inom nordisk språkvetenskap. Med åren blev han pionjär i den skandinaviska språkforskningen med inriktning på svenska i Polen samt lärare för en ny generation skandinavister.
1966 blev Aleksander Szulc lärostolsprofessor vid den återinrättade tyska fi lologin vid Jagellonska universitetet i Kraków. Under hans ledning utvecklades den till ett betydande centrum för germanska studier och omorganiserades till Institutionen för germanska språk med undervisning i både tyska och svenska.
Tack vare professor Szulcs ansträngningar kunde de första lärarna och forskar- na i svenska, bl.a. Aleksander Siudut och Genowefa Sadalska, också anställas.
Deras starka engagemang och professor Szulcs omsorg om sina medarbetare bidrog till att Avdelningen för svensk fi lologi vid Institutionen för germanska språk i Kraków utvecklades till landets största utbildningscentrum i svenska på akademisk nivå.
Vid sidan av professor Aleksander Szulcs talrika publikationer om det tyska språket bör hans vetenskapliga insatser för den nordiska forskningen nämnas. Till dessa hör bl.a. Języki skandynawskie (Skandinaviska språk, 1970), Gramatyka języka szwedzkiego (Svensk grammatik, 1979), Gramatyka dydaktyczna języka szwedzkiego (Didaktisk svensk grammatik, 1992), Historia języka szwedzkiego (Svensk språkhistoria, 2009).
Under de sista levnadsåren undervisade professor Szulc vid Högskolan för socialpsykologi (SWPS) i Warszawa, där han var starkt engagerad i utvecklin- gen av den nya skandinavistiken i Polen. Fram till sin bortgång den 18 april 2012 höll han också kontakt med sina kolleger och elever från Institutionen för germanska språk i Kraków.
Aleksander Szulc blev Doctor Honoris Causa vid Uppsala universitet och vid Universitetet i Wrocław. Dessutom är han riddare av Kungliga Nordstjärne- orden, som han fi ck för sina insatser för Sverige.
